När skrattet fastnar: The Man Who Laughs

En av de första scenerna i The Man Who Laughs, från 1928, visar ett övergivet barn som stapplar genom en storm, förbi en galgbacke, mot en förfrusen kvinnas kropp. Barnets ansikte är dolt av ett tygstycke, men vi, tittarna, vet att tyget döljer ett stelt leende. Ur den döda kvinnans grepp lyfter pojken ett levande spädbarn. Tillsammans kämpar de två sig vidare i natten, mot räddningen som de ännu inte anar.

The Man Who Laughs kretsar kring dessa två barn och deras räddare. Sedan pojken: Gwynplaine och flickan: Dea, vuxit upp spirar kärlek emellan dem. Dea är blind och blir därför inte avskräckt av hans grin. Leendet som vanställer Gwynplaines ansikte är en hämndaktion, ditkarvat av kungens hejdukar som straff för att hans far, en adelsman, vågade gå emot honom. Det vet varken Gwynplaine eller hans närmaste, som försöjer sig som kringresande teatersällskap. Andra vet dock att clownen med tillnamnet The Man Who Laughs i själva verket är en adelsmans arvinge och ränker smids i tysthet.

Filmen är baserad på en roman av Victor Hugo från 1869. Filmatiseringen gjordes i en period när flera gotiska skräckhistorier hittat vägen till vita duken. Regissören, Paul Leni (1885-1929), och Conrad Veidt (1893-1949) som spelar Gwynplaine, båda av tyskt usprung, hade arbetat tillsammans på Das Wachsfigurenkabinett, (på engelska Wax Works) från 1924, en skräckberättelse där vaxfigurer gestaltade blodiga skeenden. Veidt syntes då i rollen som Ivan den förskräcklige. Även Mary Philbin (1903 -1993), som spelar Dea, hade skräckerfarenhet: tre år tidigare hade hon medverkat i en filmatisering av den kanske mest kända gotiska sagan: Fantomen på Stora Operan, där hon spelade sångerskan Christin Daae.

I de skräckromantiska romaner som filmatiserades under stumfilmseran: Fantomen på Stora Operan, Dracula (Nosferatu) och Frankensteins monster går det att känna sympati med de vanställda monstren som tvingats gömma sig från världen, men i slutändan är de representanter för de mörka makterna. I The Man Who Laughs är vanställdheten inte synonym med ondska. Gwynplaine är huvudpersonen som älskar och älskas av Dea, inte fantomen som svartsjukt vill lägga beslag på Christin, oavsett vad hon eller hennes fästman tycker om saken. Att skönhet inte nödvängtvis går hand i hand med godhet känns fortfarande som ett ovanligt grepp i spelfilm. Ett nutida exempel är att ärkeskurken Jokerns utseende i Batman är baserat på Gwynplaines.

I The Man Who Laughs är den vanställde själv historiens centrum och vi som betraktar lider med honom. I en hjärtskärande scen rinner tårarna nedför Gwynplaines ansikte, samtidigt som hans mun ler med dubbla tandrader.


Gwynplaine och hans Dea. Leendet skapades med hjälp av tandproteser som Conrad Veidt bar utanpå sina egna tänder och som var försedda med krokar för att tvinga upp hans mungipor. Proteserna hindrade honom från att tala, vilket förmodligen bidrog till att filmen gjordes som stumfilm i stället för talfilm, trots att den är så pass sen.

Utöver att The Man Who Laughs är en vacker och sympatisk film är den sevärd också på grund av hunden Homo (i det här fallet i betydelsen “människa”), som spelar en avgörande roll för hur historien slutar.

2 reaktion på “När skrattet fastnar: The Man Who Laughs

  1. Pingback: Veckans filmis: Mauritz Stiller | Stumfilmsbloggen

  2. Pingback: Ingmarsarvet: väckelse och specialeffekter | Stumfilmsbloggen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *