Foolish Wives: Fiffel och förförelse

När Erich Von Stroheims (1885–1957) film Foolish Wives hade premiär år 1922 blev den i media allmänt betraktad som en omoralisk, ful film och ett angrepp på den amerikanska kvinnan. Å andra sidan ledde uppmärksamheten kring filmen, en rejäl reklamkampanj och rykten om dess skandalösa innehåll till att publiksiffrorna sköt i höjden, så filmbolaget Universal var säkert nöjda ändå.

Så särskilt skandalös är den nu inte, och än mindre på tiden när den visades på bio, kraftigt nerklippt från de 21 rullar film som regissören själv hade velat ha den. Nuförtiden går det att se en restaurerad version av nästan hela filmens ursprungliga längd. Dock finns här tydliga referenser till sex, otrohet, lurendrejeri och allmänt omoraliskt leverne. Och då ska betänkas att huvudpersonernas vilda festande spelades upp samtidigt som USA låg torrlagt (nåja) under Förbudstiden.

Ett skäl till att den verkade svårsmält då kan vara att Foolish Wives är den typ av film där ingen av karatktärerna är särskilt tilltalande. (Och nuförti’n verkar det vara allmänt vedertaget att publik inte kan intressera sig för en film där de inte gillar huvdupersonen). Hur som helst, handlingen: Ett gäng ryska falskmyntare som slagit sig ner i Monte Carlo slår klorna i den naiva amerikanska fru Hughes i syfte att utnyttja hennes ställning i samhället och samtidigt lura till sig hennes pengar. För att lyckas med det tar sig sällskapets manlige medlem, den så kallade Greve Karamzin, spelad av von Stroheim själv, på sig förförelseblicken, monokeln och uniformen och charmar vettet ur amerikanskan.

Fifflare i stiliga kläder. Första delen av en 130 minutersversion av Foolish Wives, alla delarna går att se på Youtube.

Erich von Stroheim hade varit assisten åt D.W. Griffith under arbetet med Intolerance, 1916, och Griffiths influenser kan kanske anas i de storslagna scenerna. Filmen i hela sin imponerande längd är färgad, så att nattscenerna går i mörkblått, utomhusscener i ljust gult och när eldsflammor slår upp mot publiken färgas bilden brandgul. En fantastisk naturscen visar ett svallande monokromt hav sett uppifrån ett stup. I en annan scen har kameran monterats under en vagn och visar hur hästhovar galopperar fram över gatorna. Där liksom i de myllrande stads- och casinoscenerna är Foolish Wives alltid spännande att titta på.

Förutom det vackra fotot är filmen också försedd med en rafflande intrig, med alla de ingredienser som krävs för en klassisk deckargåta. Foolish Wives blandar skämt med allvar, stroppig överklass med hysteriska betjänter. Filmens mellantexer, som i sig är små poem, sammanfattar stämningen rätt bra: Monte Carlo! Brine of the Mediterannean – Breeze from the Alpine snow – Roulette – Trente et Quarante – Ecarte – Mondaine – Cocotta – Kings and Crooks . Amoura! Amoura! – And suicides – And waves, waves, waves.

I Kinos DVD-version är filmen 143, synnerligen vackert fotade minuter lång. Fast som Stumfilmsbloggens husnörd säger: Man förstår varför de klippte ner den.

En reaktion på “Foolish Wives: Fiffel och förförelse

  1. Pingback: Popkulturell evolution: Stumfilsmdivans uppgång och fall | Stumfilmsbloggen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *