Tösen från Stormyrtorpet (1917) är på många sätt en typisk svensk film från tiden strax innan 1920-talet. Den är baserad på en roman av Selma Lagerlöf (precis som Körkarlen, Herr Arnes Pengar, Ingvarsarvet, Gösta Berlings saga och en hel hoper andra titlar). Faktiskt var det publiksuccén Tösen från Stormyrtorpet som var den första av stumfilmserans måga Lagerlöf-filmatiseringar. För regin ansvarar tidens kanske främste regissör Victor Sjöström och som den manlige huvudrollen ser vi superstjärnan Lars Hanson (1886 – 1965). Som många andra av det tidiga nittonhundratalets filmer utspelar den sig i hucklenas och de knuttimrade stugornas tid, som redan då måste ha börjat kännas gammalmodig.
Historien ser ut som följer: Titelns tös: Helga (Greta Almroth 1888–1981), har fött ett barn, trots att hon är ogift. När vi möter henne i filmens början skickar hennes föräldrar henne till tinget för att få barnets far att erkänna faderskapet. Han är dock gift på annat håll och inte vidare sugen på detta. Helga vet att han ljuger när han förnekar faderskapet, men vill inte att han ska svära falskt och på så sätt begå en stor synd. Därför drar hon tillbaka ärendet. Själv är hon redan utstött ur bygemenskapen på grund av affären.
För Selma Lagerlöfs tilltänkta läsare, och även för filmens samtida publik, var historiens inneboende konflikt förmodligen mer rafflande: Helga är, trots att hon begått en sådan hemskhet som att bli mor till ett utomäktenskapligt barn, en god och hygglig person. Något som ju var spännande och oväntat enligt ett samhälle där just den sexualmoralen var vansinnigt hård.
Med nutida ögon är en sån konflikt inte lika spännande. Och att regissören kännt sig tvungen att understryka exakt hur fin Helga är gör att hon mest framstår som en ärkepräktig mesapa. En annan spännande tidsaspekt är att Helgas barn knappt figurerar i filmen, i dag hade den regissör som velat visa sin huvudperson i ett positivt sken enkelt kunnat göra det genom kärleksfulla scener mellan henne och barnet. På tiden när historien utspelar sig (och tidiga 1900-talet när filmen visades) verkar gudfruktan värderats betydligt högre än engagerat föräldraskap.
Även om en nutida tittare kan ha svårt att relatera till det sociala stigmat, finns förstås andra behållningar. En är den alltid sevärde och stilige Lars Hanson, en annan miljöerna och dräkterna, klädmodet i filmen kan uppväcka folkdräktslängtan i de mest förtorkade själar och insikten i en annan tids normer är spännande i sig. Så schas iväg och se den, om inte annat som en upptakt till de helt fantastiska Lagerlöf-filmatiseringarna som den banade väg för.
Fascinerande fakta: Victor Sjöström fick idéen att filmatisera Tösen från Stormyrtorpet efter att ha fått ett brev från den 15 år gamla Gävlebon Alma Olsson, som föreslog att han skulle ta boken (som han då ännu inte läst) till vita duken. Eller som hon själv uttryckte det: “Skulle det månne ej bli ett folkskådespel som alla tycker om? Förvisso, om ni åtar eder det”. Och det hade hon ju rätt i.