År 1929, samtidigt som Rasbiologiska insitutet (grundat 1921) i Uppsala mätte samiska skallar och konstaterade att “lapparna” tillhörde en sämre ras än skandinaverna (de som bestämde vilka som var bra och vilka som var dåliga, råkade ju rent objektivt klassificera sig själva som den bättre sortens människor), hade George Schnéevoigts film Laila premiär. Mot bakgrund av branta, norska fjäll får tittaren följa flickan Laila, spelad av svenska Mona Mårtensson (1902-1956), som två gånger om blir adopterad av en grupp samer och växer upp utan att känna till sin norska härkomst. Trots att filmen, och boken Lajla, som den är baserad på idag kan kännas en aning förlegade i sin syn på ursprungsbefolkningen framstår Lailas fosterfamilj ändå som modiga, godhjärtade och på det hela taget riktigt schyssta personer. Rätt befriande med tanke på den i övrigt ofta mörkbruna tidsandan.
Den vuxna Laila i actionfylld båtfärd
Filmen inleds med händelsen som ska leda till Lailas första adoption, en färd i rendragen pulka över snövidderna. Laila ska döpas i den lilla kyrkan i fjällbyn, men plötsligt dyker en vargflock upp. Action-scenen som följer när familjen försöker fly undan vargarna med sin bebis är så gripande att Stumfilmsbloggen med bättre hälft var tvungna att ropa: “Nej, rädda bebisen!” åt filmen.
Bebisen blir också räddad (annars hade undertecknad tyckt att det var en mycket dålig film) av samen Jåmpa. I mellantexterna beskrivs han som ett vilddjur, dessutom är han den rike renägaren Aslak Lågjes högra hand. Lågje och hans hustru som inte har några biologiska barn tar till sig Laila som sin egen. Dessutom har de adopterat Lågjes systerson Mellet. Utan att avslöja för mycket av historien så kan sägas att fosterföräldrarna återlämnar Laila till hennes biologiska föräldrar ner de får veta att de lever, men sedan får anledning att återuppta henne bland de sina.
Filmens huvudtema är triangeldramat som uppstår sen Laila blivit vuxen. Hon är förlovad med sin adoptivbror Mellet (urk), men har förälskat sig i den norske handelsmannen Anders Lind (som utan att de känner till sin släktskap är hennes kusin…). Om man som nutida tittare har 1920-talets idéer om ras i bakhuvudet kan man förstå varför kärlek mellan en norrman och en samisk kvinna verkade oerhört spännande och förbjuden då. (Medan det inte var det minsta märkligt att gifta sig med sina släktingar eller fostersyskon, se där hur moralen förändrats). Fast bara för att man förstår dilemmat så betyder det ju inte att man känner samma fascination som publiken som filmen gjordes för.
Men det finns en annan historia, som fortfarande är lika aktuell, berättelsen om Laila och hennes två fadersfigurer, Aslak Lågje och Jåmpa. De är kärleksfulla, krävande och komplicerade, samt ständigt beredda att försvara sin dotter mot vargar eller heja på henne i rankapplöpning. Det är banne mig en riktigt vacker skildring av den snåriga relation som föräldrar och barn har – oavsett om den utspelas i toppiga mössor mellan höga fjäll eller vid en köksbänk. Dessutom är karaktären Laila en tuff, kapabel person som vet vad hon vill. Det är upplyftande att se, i synnerhet som tjej-våp fortfarande är allt för vanligt förkommande på vita duken.