Få saker åldras lika illa som skräckfilmer. Även om det vi är rädda för i grunden förblir detsamma (det okända, mörkret, lidandet och att förlora de vi älskar, till exempel) så förändras skepnaden monstret under sängen har. Idag är det svårt att förstå hur Nosferatu (som visserligen fortfarande är en intressant film) kunde förskräcka någon. Dr. Caligari (Das Cabinet Des Dr Caligari) från 1920 är en av dessa filmer som med åren tappat sin förmåga att skrämmas, men däremot behållit en hel del annat.
Dr. Caligari, som lånat sitt namn åt titeln, är en obehaglig figur, som via sin underlydande: en synsk sömngångare vid namn Cesare begår mord. Han är också föreståndare för ett mentalsjukhus. Att filmens skurk verkar just inom inom psykets behandling går hand i hand med tiden när den kom. Runt 1910-talet hade Freuds idéer om psykoanalys börjat ta fäste på allvar, och samma år som filmen hade premiär bildades The Institute of Psychoanalysis i England, ett av flera institutioner inom det ämnet. Tanken på att kunna förstå, manipulera och styra människors psyke var högaktuell och skrämmande. Nutida filmer där forskning går snett handlar om det som är aktuellt för vår tid, artificell intelligens (den eviga Terminator-serien, till exempel) eller genmanipulering (typ Planet of the Apes).
Så, just en psykiatriker är inte vår tids läskighet, men Dr Caligari har andra behållningar. Det är en galet snygg film, med vansinnig surrealistisk scenografi. Filmarkitekten Walter Reimann som arbetade med Dr. Caligari hade en bakgrund som expressionistisk målare – och det märks. Stumfilmsbloggen associerar till både Kafkas värld av märkliga byråkrater (se scenen där doktorn besöker stadsrådet ) och till Tim Burtons skruvade mardrömsvärldar. Huskulisserna lutar över branta gator med skarpa skuggor. Kolorerade filmrutor används för att skilja på dag och natt, utomhus och inomhus. Håll framförallt ögonen öppna efter en snygg scen där ljuset tänds i ett rum och filmen går från blåtonad till ljus sepia. Mycket snyggt. Mellantexternas skruvade typsnitt på gröntonad bakgrund ser också ut att vara speciellt framtagna för att passa in i filmens vridna scenografi.
För övrigt spelas Cesare av en av filmhistoriens stora: Conrad Veidt (1843 -1943), som åtta år senare spelade den tragiska huvudpersonen i ett annat mörkt stumfilmsepos: The Man Who Laughs från 1928.