Salomé: floppen som blev kult

Filmen Salomé från 1923, är baserad på Oscars Wildes pjäs, som i sin tur bygger på den blodiga bibelhistorien om hur Salomé kräver att få Johannes Döparens huvud på ett fat. Förutom att vara baserad på gayikonen Wildes text ska den – enligt legenden – haft en ensemble helt bestående av homo- eller bisexuella skådespelare. Huruvida det stämmer är svårt att veta nuförti’n, men åtminstone filmens stjärna: vampen Alla Nazimova (1879-1945) var känd i Hollywood för att leva relativt öppet som bisexuell.

Dans ur Salomé, regi:  Charles BryantAlla Nazimova

När Salomé ursprungligen hade premiär blev den en brakförlust, men har med tiden fått kultstatus som en av de allra tidaste konst- och queerfilmerna. Nyligen visades den i Stockholm som en del av serien Queer på Cinemateket, med livemusik av Matti Bye & This Forgotten Land.

Stumfilmsbloggen skickade sina två korrespondenter Husnörden och Robert för att kolla in den, det här är vad de tyckte:

Sammanfatta ditt intryck av filmen i en mening!
Husnörden:  ”Spektakulär och ganska fånig film som hade mått bra av en producent som dödat några älsklingar.”

Robert: ”Lite för seg, men det tog sig efter dansen”.

 Vilken scen tyckte du var starkast? Varför?

Husnörden: ”När slaven som blivit tillsagd av Herodes att hämta Salomé, som stuckit från en fest, och inte lyckas få henne med sig tillbaka inser att han kommer att råka illa ut. Han väljer att ta livet av sig, det verkar som den enda utvägen. Den scenen, när kameran zoomar in på hans ansikte är den enda med trovärdigt skådespel”.

Robert: ”Dansscenen, som markerade ett väldigt tydligt tempobyte, och är höjdpunkten i filmen. Men även sekvensen där Salome avslöjar priset hon valt, och alla reaktioner det leder till, var rolig”.

Vad tyckte du om musiken?

Robert: ”Musiken var jättebra! Hurra! Mer Matti Bye till folket!” 

Husnörden: ”Väldigt bra! Speciellt  att det var så många effekter och elektroniska ljud så att man inte alltid hörde att det var live, jag var tvungen att titta för att se att de verkligen satt där. En annorlunda känsla jämfört med det vanliga pianokompet. Det var roligt att gå ner och titta på alla små elektroniska apparater som de spelat på, efter visningen”.

Något mer du vill tillägga om din upplevelse?

Husnörden: ”Jag undrar över vad syftet vad med det överdrivna skådespeleriet, det finns ju många samtida filmer med mer realistiskt skådespel. Nu skapade det en stor distans till mig som tittare”.

Aubreys John and Salome

Fascinerande fakta: Filmens scenografi är baserad på Art Noveau-konstnären Aubrey Beardsleys illustrationer till Wildes pjäs, bland annat den ovan. Kolla in flera av hans verk, de är riktigt häftiga.