Kategoriarkiv: Recensioner

Trolldrycken inledde den svenska animationen

I år, 2015, är det 100 år sedan den första svenska animerade filmen visades. Den gick under namnet Trolldrycken och var skapad av nyhetstecknaren Victor Bergdahl (1878-1939). Bergdahl skulle senare slå genom som animatör med kortfilmer om den försupne Kapten Grogg. Rullar vars rasistiska stereotyper känns svårsmälta idag, men drivet teckande och bättre aimerade än Bergdahls första alster.

Att Trolldrycken inte ser ut som ett filmiskt underverk nuförtiden är kanske inte så konstigt, men även jämfört med samtida filmer har den en bit kvar. Andra animatörer som Émile Cohl hade redan skapat filmer med olika typer av animationsteknik där rörelserna ser betydligt mer flytande ut. Året innan Trolldrycken visades hade till exempel den bedårande film-showen om Gertie The Dinousaur premiär, där animationen redan börjar bli lika smidig som den tecknade film vi är vana att se.

Hur som helst, Trolldrycken var i varje fall inledningen på den svenska animationen, och har fått många spännande efterföljare. Kolla till exempel in den här fina historiken över svensk animationshistoria på Göteborgs Filmfestivals hemsida.

 

The Lodger: Hitchcocks tidiga thriller

The Lodger - filmaffischAlfred Hitchcock (1899–1980) är mest känd som talfilmsregissör, med klassiker som Fåglarna och Psycho på sin meritlista. Men hans karriär började långt tidigare, under stumfilmseran. The Lodger, från 1927 är en av hans tidiga utflykter i thrillergenren. Här finns redan mycket av det som kännetecknar senare Hitchcock-rullar: en fascination för det mänskliga psyket och ett påhittigt användande av visuella trick för att sätta stämningen: Hotfulla skuggor tornar upp sig, bilder projiceras ovanpå varandra. Här etablerar Hitchcock också sin vana att göra cameos i sina egna filmer.

Titelns mystiske inneboende “lodger” dyker upp hos ett medelålders Londonpar och deras  dotter Daisy just som en serie märkliga mord skakar staden. Mördaren ser ut att sikta in sig på blondinder, vilket bådar illa för den ljuslockiga Daisy. För alla som kan sin Jack the Ripper-trivia (alltså, alla) för namnet The Lodger tankarna till Marie Adelaide Belloc Lowndes bok med samma namn,  som framför en hypotes om vem den ökände mördaren var. Filmen har dock en mycket vag koppling till Ripper-morden. Här är det inte fattiga prostituerade som huggs ner i 1800-talsgränder, filmen utspelar sig under den samtida eran och offren tillhör inte samhällets mest utstötta. Men, men, mord på kvinnor i Londonmiljö är det ju.

The Lodger mottogs med entusiasm, inte minst av kritikerna. Filmtidningen Bioscope (citerad i Rune Waldekranz – Filmens historia) skrev att “Hitchcock har en magnifik känsla för dramatiska valörer. Något hans fortsatta karriär skulle komma att intyga.

Moderna tider: Charlie Chaplin tar jobb vid löpande bandet

Filmaffisch för Chaplins Moderna Tider, bild på Chaplin själv Moderna tider (Modern Tmes) är en osannolik film: en (nästan) stumfilm från 1936, en bra bit efter talfilmens segertåg över bioduken. (Alla som kan sin musikaltrivia och har sett Singin’ in the Rain vet ju att The Jazz Singer, som visserligen inte var först med ljud, men kommersiellt framgångsrik, hade premiär år 1927). Den är regisserad av Charlie Chaplin (1889-1977) och kategoriseras i likhet med många av hans andra filmer som en komedi, ändå utspelar den sig under den stora depressionens massarbetslöshet.

Att människor i alla tider upplevt att de lever i den yttersta moderniteten är inte konstigt, vi är alltid längst ut på tidsaxeln (om en köper linjär tid, men…). Under 30-talet var det kanske ändå en känsla som var mer motiverad än tidigare. Ett nytt världskrig hägrade, samtidigt som industrin effektiviserades och världen tog ett steg till in i globaliseringens tidsålder.

Charlie Chaplins djupa engagemang för samhällsfrågor och social rättvisa präglar Moderna tider, där hjältarna är dels hans klassiska figur The Little Tramp, som nu fått jobb på löpande bandet i en jättefabrik och en hemlös ung kvinna. Båda drabbade av den nya tidens hårda villkor. Bara valet att låta The Little Tramp vara huvudperson blir en tillbakablick till en svunnen tid, innan den typen av filmhjälte med för stora skor och tragikomisk framtoning börjat bli omodern.

Till och med ätandet har effektiviserats i Moderna tider.

Om Stumfilmsbloggen skulle rikta någon typ av kritik mot Chaplin som regissör (varför en nu skulle göra det), så är det hans tendens till känslosmet. 1800-talets melodramer i typ Charles Dickens anda känns ofta närbesläktade med Chaplins universum där personporträtten är grunda men hjälten alltid får flickan och ekonomiskt oberoende på slutet. Filmerna är sevärda ändå, som tittare får man bara lägga förväntingar på självdistans åt sidan och låta sig beröras. Men Moderna tider har knappt kvar något av den Chaplinska sentimentaliteten – kanske får den inte plats bland kugghjulen i den nya tidens jättefabrik. Och utan att spoila slutet kan jag nämna att det inte heller är direkt muntert. (Ursprungligen skulle filmen sluta med att The Little Tramp fick ett sammanbrott, efter att ha förlorat allt och uptäckt att hans tjej gått i kloster, men det blev tydligen för sorgligt, ursprungsslutet finns inte bevarat som film).  Men just sorgsenheten och känsla av att tiden gått både Chaplin själv och hans rollfigur förbi höjer Moderna tider till välförtjänt klassiker-status.

Fascinerande fakta: Charlie Chaplins röst hörs i filmen, det är han själv som sjunger i sång- och dansscenen. Övriga röster i filmen kommer från maskinerna, via radion eller högtalare i fabriken, också ett talande (!) grepp.

La Cigarette och La souriante Madame Beudet: Död, humor och äktenskapets instängdhet

Den briljante egyptologen Pierre Guérande har ägnat större delen av sitt liv åt forskning, och först på äldre dagar ingått äktenskap med den betydligt yngre Denise. Det hela verkar vara frid och fröjd till dess att Guérande undersöker mumien efter en egyptisk prinsessa. Hon var i livet gift med en äldre man, som tog livet av sig sedan han upptäckt att prinsessan var otrogen. För att göra det hela mer obemärkt lät han förgifta en sesamkaka, blandande in den bland de övriga kakorna i sitt kungliga skafferi och väntade in sin egen dödsdom, utan att veta när den skulle komma..

Hilde Nash

Hilde Nash ackompanjerade båda visingarna på Cinemateket.

En serie indicier leder Pierre Guérande till att börja misstänka sin egen hustru för att i likhet med mumien (när den levde) vänstra med unga herrar. Han bestämmer sig för att beröva sig livet på samma sätt som mumiens försmådde man, men i detta fall med en förgiftad cigarett. Det är upplägget för La Cigarette (1919), av Germaine Dulac, som nyligen visades på Cinemateket i Stokholm, ihop med en annan Dulac-Film: La souriante Madame Beudet (Den leende Madame Beudet, 1923). Båda innehåller teman om svartsjuka och destruktivitet, om än med olika angreppssätt.

I Madame Beudets fall är man och hustru inlåsta i en relation där hon lider, spelar Debussy på piaonot och längtar bort, medan han gormar, kräver uppmärksamhet och låser pianots lock för henne. Som sitt paradnummer i deras äktenskapliga maktkamp brukar Monsieur Beudet lyfta sin revolver mot tinningen och hota med att trycka av. Detta biter dock föga på hans hustru, som vet att magasinet är tomt. Men en kväll bestämmer hon sig för att hjälpa honom på traven och ladda vapnet.

La Souriante Madame Beudet

När Stumfilmsbloggen kollar in dessa båda kärleksdramer – den första en ganska tokig förvecklingshistoria (den gamle vetenskapsmannens unga hustru är aldrig otrogen utan smiter bara iväg på ytterst kyska tebjudningar med sina vänninor) och den senare en helvetesvandring genom en relation där båda gör den andre illa, men ingen kan släppa taget – tänker underteckand att kärleken må vara evig, men hur den praktiseras har förändrats en hel del sen 1920-talet. För det är svårt för en modern tittare att inte ställa sig, kasta sina popcorn mot filmduken och skrika: “Men skilj er då, era sabla mesproppar!” mot paren på vita duken. När en sedan funderar ett varv till och tänker på att franska kvinnor vid den här tiden var underställda sin makes förmyndarskap, och behövde hans tillstånd för att till exempel arbeta inser man att det inte var så enkelt. Dulacs verk skildrar en situation som då var något som betydligt fler kunde känna igen sig i och hade ett behov av att se bearbetat genom filmens blick. I vår tid är kärleken som boja inte ett lika vanligt grepp i konsten och inte heller i vardagslivet för oss som har turen att kunna skilja oss, arbeta och ha tillgång till förskolor.

Om en inte är intresserad av att se La Cigarette eller La souriante Madame Beudet som relationshandledningar kan en istället njuta av snyggt foto och ett gott filmiskt hantverk. La souriante Madame Beudet bjuder på några riktigt coola specialeffekter, och miljöerna i La Cigarette är mycket tjusiga. Och helt fria från destruktiva relationer där alla iblandande skulle må bättre av att bara dra är vi ju inte än.

Robin Hood: Douglas Fairbanks sätter fart på medeltiden

För Stumfilmsbloggens generationskamrater är namnet Robin Hood nog mest förknippat med en lurig räv i Disneys tecknade version från 1973. Men den långsvansade rebellen har rötter längre bak i filmhistorien: legenden om Robin Hood filmatiserades i flera omgångar under stumfilmseran – bland annat som tidiga färgfilmen In the Days of Robin Hood, från år 1913,  skapad med tekniken Kinemacolor. Mest inflytelserik av alla de tidiga filmatiseringarna är dock Robin Hood, från 1922, med superstjärnan Douglas Fairbanks (1883-1939) i huvudrollen

Träsnitt Robin Hodd

1500-tals snitt av ”Robyn Hode”, bild: Bridgeman Art Library

Fairbanks satte stilen för den typiska film-Robin, med en käck hatt, viga språng och en tunika kantad med tygflärpar. Frisyren som Fairbanks, och ungefär alla andra i hela filmen, verkar ha lånat från 1500-tals träsnittet ovan, har dock mattats av lite i senare tolkningar. Errol Flynns Robin Hood från 1938 var till att börja med tänkt som en ren remake av Fairbanks verk, ( till att börja med var Fairbanks son, Douglas Fairbanks Jr. påtänkt i huvudrollen, men tackade nej för att särskilja sig från sin far ). Flynns version har även den bidragit till att föra Fairbanks arv vidare till flera senare filmer, och till att hånas i komedin Men in Tights.

Anyhows. Av stumfilmserans stora filmstjärnor är Fairbanks en av dem som inte åldrats med värdighet. Med sin teatrala skådespelarstil, orealistiska fäktande och en manlig skönhet av en sort som numera inte anses vidare attraktiv känns Fairbanks som nidbilden av den struttiga och lite tramsiga stumfilmsepoken. (Det är talande att huvudpersonen i The Artist, som raskt ramlar ur sin filmkarriär när ljudfilmen gör sitt intåg har lånat filmscener från Fairbanks Zorro-film). De storslagna filmer som Fairbanks spelade i och producerade är verkligen barn av sin tid, det gäller inte minst Robin Hood. Scenbilderna är enorma, skådespeleriet övertydligt och duellerna djupt orealistiska. Att köpa att Hood är en riktigt härlig snubbe för att han är djupt engagerad i korstågen är inte heller helt lätt längre. Dessutom har närbilder knappt använts i filmen, vilket för en modern tittare bidrar till en ålderdomlig och distansierad känsla.


Robin Hood och Maid Marian, samt en vertikal klättring.

Men om en som tittare kan ta på sig sina vänligare glasögon finns det mycket att tycka om och roas av i den. Robin Hood är påkostad, med horder av statister och galet snygga miljöer. Fairbanks Robin Hood är en ganska festlig typ som både skojar till det genom att bli livrädd för de horder av kvinnor som vill bekanta sig närmare med honom och som gör riktigt snygga fasadklättringar (värt att notera är att Fairbanks gjorde sina stunttrick själv, så även om hans fäktning inte ser något vidare ut så var han rejält atletisk). Plus också för slutscenen som, utan att avslöja för mycket, är ett fint exempel på hur sex förr i ti’n kunde antydas på film utan att visas upp.

För övrigt får Robin Hood-filmen Stumfilmsbloggen att tänka på den nyligen borttgågne Sir Terry Pratchett som i sina böcker tagit upp hur barnramsor av idag har rötter som sträcker sig hundratals år bakåt ( Till exempel Bro, bro breja eller Ring a Ring o’ Roses). “Old Gods do new jobs”, skrev Pratchett om hur legend och folktro lever vidare i nya former och i den traditionen passar Robin Hood in. Disneys räv och Fairbanks fagra fasadklättrare kan räkna sin historia tillbaka till 1200-talet – en historia som fortsätter i nya filmer och tolkningar. Det är förjäkla coolt.

Och vila i frid Sir Terry Pratchett, Stumfilmsbloggen minns hur ditt författarskap lyfte en trist tonårstid.