Judaspengar – Victor Sjöströms återfunna film

Judaspengar (1915)

Ibland tänker Stumfilmsbloggen på att mer är hälften av regissören Victor Sjöströms stumfilmer har gått förlorade och fäller en tår. Framförallt saknas hans tidiga verk. Då är det lite extra härligt när en film som varit förlorad återupptäcks. Judaspengar som hittades under 2017 har restaurerats under åren som gått och bland annat fått nya svenska mellantexter. Den schweiziska distributionskopian som återfanns, hittades i ett franskt arkiv och hade inte oväntat mellantexter på franska.

På filmarvsdagen, 27 oktober, visades den nyrestaurerade Judaspengar på Cinemateket i Stockholm, till liveackompanjemang av Edward von Past och med Victor Sjöströms släktingar i publiken. En introduktion om arbetet med att restaurera filmen hölls föredömligt av Jon Wengström, chef för Filmarkivet.

Vad kan man då säga om själva filmen? Som titeln antyder kretsar handlingen runt svek. Ska den fattige arbetaren Holk (John Ekman, 1880–1949) ange sin kamrat, Blom (Egil Eide 1868–1946), för ett mord han inte har begått? När Holk nu så väl behöver pengarna… Undertecknads allmänna intryck av filmen är att den är påfallande modern, trots att den kan räknas till Sjöströms tidigare produktion. Visst, arbetarlängorna, smutsen och fotogenlamporna doftar 1800-tal, men berättartekniskt går det undan. Men tempot, där handlingen snabbt växlar, gör att filmen berättartekniskt känns nyare än många av dess samtida verk.

Så, alla som har möjlighet att se filmen beordras härmed att göra det. Och så hoppas vi på att det kan finnas fler förlorade filmer att upptäcka i arkiven.

 

Victor Sjöströms förlorade film återfunnen

stillbild ur Juadaspengar 1915Ibland blir Stumfilmsbloggen extra glad. Det är när en sån här nyhet dyker upp: Att Victor Sjöströms film Judaspengar, som har ansetts vara försvunnen har återfunnits. En kopia med franska och tyska textskyltar har hittats i franska filmcentret CNC:s arkiv.   

Så här skriver Svenska filminstitutet om Sjöströms verk från 1915: ”Egil Eide och John Ekman spelar huvudrollerna i detta drama om hur fattigdom och nöd får arbetslös att ange sin felaktigt mordanklagade vän.”

CNC och Svenska filminstitutet kommer nu samarbeta om att restaurera Judaspengar. Stumfilmsbloggen hoppas på en snar visning – och på att de ytterligare 28 Sjöström-filmer som fortfarande är förlorade också de kan dyka upp snart.

Les Vampires: skurkjakt i tio välklädda delar

Under våren visar Cinemateket i Stockholm Les Vampires, en filmserie i tio delar från 1915, regisserad av Louis Feulliade (1873–1925). Stumfilmsbloggen bänkade sig för den första visningen: avsnitt ett till tre av det 101-åriga dramat – en visning som fick ytterligare en dimension av Edward von Pasts pianoackompanjemang. (Här vill Stumfilmsbloggen passa på att dela ut en guldstjärna till Cinemateket för att de lägger så stor vikt vid musiken på sina stumfilmsvisningar).

Filmaffisch för Lew Vampires.

Ursprungligen visades Les Vampires tio avsnitt mellan november 1915 och juni 1916. Följetänger av den typen hade blivit populära och bolaget Pathe hade nyligen gjort succé med äventyrsserien The Perils of Pauline. Les Vampiers var det franska bolaget Gaumonts försök att ge sig in i konkurrensen, men Första världskriget rasade och drabbade arbetet. Rune Waldekranz skriver i “Filmens historia, del 1” att: “Feulliade tvangs genom de många inkallelseorderna till fronten som hans skådespelare dabbades av att hela tiden improvisera.”

Les Vampires var tänkt som en film för en bred publik: Feulliade använde sig inte av några av de nya filmiska grepp som just börjat bli i ropet. Kameran är stationär och närbilderna är få, liksom de visuella effekterna. Titelns vampyrer, en kriminell liga som genom sina spekatakulära metoder nästan verkar ha övernautrliga krafter, är i sig effektfulla nog.

Varje avsnitt, med titlar som “The Red Codebook”, “Dead Man’s Escape” och “Hypnotic Eyes”, ger oss en liten bit av mysteriet, där journalisten Philipe Guérande (Édouard Mathé 1886–1934 ), försöker spåra ligan, gäckad av den hemlighetsfulla gangstedrottningen Irma Vep. En bonus i det hela är att Guérandes mor har en framträdande roll och visar sig vara synnerligen kapabel när hon ställs mot ligans hantlangare.

Men Les Vampires stora stjärna är Musidora (1889 -1957), (ungefär: “Musans gåva” på grekiska) filmstjärna, akrobat och producent, i rollen som Vampyrernas ledare Irma Vep. Hennes gangsterboss i svart fodral och svartmålade ögon har fortfarande en lyskraft som kan anas genom åren. Även om hennes outfit och runda ansikte inte längre lever upp till vår tids uppfattning om vad som är attraktivt går det att ana varför en samtida publik föll för henne. Les Vampires blev också en publiksuccé, även om kritikerna var tveksamma.

Så, för lite
klassisk spänning med välklädda herrar och en skurk i lyxförpackning: Schas iväg med er till de resterande visningarna! Eller spana in serien här.

Fascinerande fakta: På sin ålders höst hände det att Musidora satt i biljettkassan på Cinematheque Francaise. Frågan är hur många som kände igen henne från hennes filmkarriär.

Trolldrycken inledde den svenska animationen

I år, 2015, är det 100 år sedan den första svenska animerade filmen visades. Den gick under namnet Trolldrycken och var skapad av nyhetstecknaren Victor Bergdahl (1878-1939). Bergdahl skulle senare slå genom som animatör med kortfilmer om den försupne Kapten Grogg. Rullar vars rasistiska stereotyper känns svårsmälta idag, men drivet teckande och bättre aimerade än Bergdahls första alster.

Att Trolldrycken inte ser ut som ett filmiskt underverk nuförtiden är kanske inte så konstigt, men även jämfört med samtida filmer har den en bit kvar. Andra animatörer som Émile Cohl hade redan skapat filmer med olika typer av animationsteknik där rörelserna ser betydligt mer flytande ut. Året innan Trolldrycken visades hade till exempel den bedårande film-showen om Gertie The Dinousaur premiär, där animationen redan börjar bli lika smidig som den tecknade film vi är vana att se.

Hur som helst, Trolldrycken var i varje fall inledningen på den svenska animationen, och har fått många spännande efterföljare. Kolla till exempel in den här fina historiken över svensk animationshistoria på Göteborgs Filmfestivals hemsida.