Etikettarkiv: animerad film

Nuförti’n: Fåret Shaun tar flocken till storstan

Reklambild för Shaun the Sheep

Shaun The Sheep, bild: Optimumscreenings

Aardman Studios (kanske mest kände för über-brittiska radarparet Wallace och Gromit) bidrar genom sina omsorgsfullt skapade lermiljöer till att göra tillvaron lättare för alla som tittar på barnprogram. Här slipper tittaren moralkakor, knappt förklädd prylreklam eller den typen av slöa animation som återfinns i de tuggummi-färgade Youtube-produktioner som den yngre generationen hypnotiseras av. Två utmärkta barnserier från denna studio finns på SVT Play: Fåret Shaun, och för de lite yngre: Timmy lamm. Båda känsligt animerade – och ännu bättre – en bra introduktion i stumfilm: Både Shauns och Timmys serier saknar dialog.

2015 släppte Aardman Studios en långfilm om Shaun och hans får-kompisar (Timmy har en biroll). Även här uttrycks ingen dialog i tal, fårskocken bräker, vallhunden skäller och människorna pratar goja, (ungefär som mänskligt tal måste låta för någon som inte förstår ordens innebörd, typ en alien eller ett får). Det behövs inte heller. Den rafflande historien om hur fårens bus med bonden går fel, leder till en vild husvagnsjakt som resulterar i att den fromme lantbrukaren klipper hipsters med ullrakapparat på en frisörsalong medan djuren från gården försöker undgå en mordisk skadedjurshanterare fångar publiken ändå.

Mark Burton, som tillsammans med Richard Starzak regisserat Shaun the Sheep, är förstås medveten om filmens rötter. Så här säger han i en intervju med Closeup Film:We had to tell the story in a different way and be very visual, like silent comedy from the past like Buster Keaton and Jacques Tati. We soon found non-verbal communication as the perfect way of telling the story. But it was never easy, no film is ever easy.”

Och visst finns det en likhet mellan Shauns stillsamma uppsyn och Keatons orörliga stenansikte?

 

Nuförtin: Madame Tutli-Putli reser i natten

Något av det finaste med animerad dockfilm är känslan av att det som sker på duken på något sätt är mera riktigt än det som skapats med CGI eller tecknats. Det 17 minuter långa äventyret som vår hjältinna Madame Tutli-Putli beger sig ut på har skapats med stop motion-teknik, alltså: flytta modellen yttepytte lite, filma, flytta modellen yttepyttelite till, filma igen, och så vidare.

Filmen ser ut att har lånat både sin estetik och sitt dialoglösa uttryck från stumfilmseran, vilket undertecknad förstås gillar. I övrigt kan sägas att filmen gjorts av National Film Board of Canada och regissörerna Chris Lavis och Maciek Szczerbowski. Samt att den år 2008 nominerades till en Oscar för bästa animerade film. Nu får filmen tala – eller (haha)- tiga för sig själv:

Stackars Pierrot: en av de första

Precis som när det gäller frågan om vilken spelfilm som var den första råder delade meningar om vilken som var den första animerade filmen. Under den viktorianska eran var olika typer av optiska leksaker populära, där några använde sig av animationsteknikens funktion att visa flera bilder efter varandra med en liten förändring mellan varje bild för att skapa en illusion av rörelse. Samma princip som i blädderblocks-teckningar. Deras begränsning var också ofta densamma som blädderblockens, de fungerade illa för längre historier. Fransmannen som, enligt ett sätt att se på saken, skapade den första animerade filmen lät bilderna ta plats på en remsa och visade dem med sin egen uppfinning för uppspelning: praxinoskopet som han sedan vidareutvecklade till att även kunna projicera de rörliga bilderna. Hans namn var Charles-Émile Reynaud (1844-1918).

Lanature1882 praxinoscope projection reynaud

Reynauds projektor i en samtida illustration.

Bland de filmer som Reynaud visade upp i sin nya maskin finns Pauvre Pierrot, ungefär ”Stackars Pierrot” från 1892. Filmen, som består av handmålade rutor sammansatta till en film, som matades in i cylindern, innehöll ytterligare en innovation: perforerade kanter, så att rullen lättare kunde hållas på plats.

Pauvre Pierrot är en liten historia om commedia de’ll arte-rollerna Pierrot, Harlekin och Columbine. Pierrot och Harlekin konkurrerar om Columbines kärlek, ett tema som varit standard i commedia de’ll arte-teater sen tja…1600-talet åtminstone. I Pauvre Pierrot, liksom i många tidiga spelfilmer lånar den västerländska filmen karaktärer och upplägg från denna klassiska teaterform, på samma sätt som den tidiga filmen i Japan lånade uttryck och historier från kabuki-dramer.

Notera också att Harlekin använder en ”slapstick” mot sin rival, ett tillhygge som ju fått ge namn åt en typ av humor nära förknippad med stumfilm.


Stackars Pierrot blir utkonkurrerad av den våldsbenägne Harlekin.

Charles-Émile Reynaud var till skillnad från andra tidiga animatörer, som Émile Cohl och Winsor McCay, inte tecknare i grunden. Det syns, men ändå är hans vackert kolorerade bakgrunder och rörande små rollfigurer tilltalande i sin enkelhet. De klara färgerna måste också gjort sig utmärkt när de projicerades på större yta.

Många andra tidiga animerade filmer är svartvita, eftersom teckningarna i dem fångades på vanlig monokrom film. Fast somliga, som Winsor McCay, färglade en del av sina verk, liksom Georges Méliès på spelfilmssidan, med hjälp av sin hustru handkolorerade han faktiskt hela kortfilmer.

Sorligt nog finns mycket få av Reynuads verk bevarade. Hans affärsverksamhet gick utför när andra filmprojektorer och filmer blev fler och mer avancerade. Strax innan sin död dumpade han det mesta av sin filmproduktion i floden Seine, dock inte Pauvre Pierrot och Autour d’une cabine, en annan av hans tecknade filmer, som handlar om tjuvkikande vid en badhytt. Eftersom filmerna inte distribuerats i någon större skala är det inte troligt att fler av Reynauds verk kan restaureras. Därför blir triangeldramat mellan commedia de’ll arte-clownerna än mer spännande.

3 gånger: Kul med Cohl

Tillsammans med namn som Winsor McCay var franske Émile Cohl (1857 – 1938), en av den animerade filmens tidigaste konstnärer. Liksom McCay hade Cohl, vars urspungliga namn var Émile Eugène Jean Louis Courte, rötterna i tecknaryrket. Han arbetade i flera år som karikatyrtecknare, band annat för tisdkriften La Nouvelle Lune, där han själv med tiden blev redaktör.

Teckning av Cohl från 1905

Redan innan hans bilder bilvit rörliga verkar Cohl ha dragits till det absurdistiska, han var delaktig i konstnärsrörelsen Les Arts Incohérents, som liksom namnet antyder, strävade mot exprimentella och absurda uttryck.

Samma tendens märks i hans filmer, där den kanske mest välkända är hans tidiga verk Fantasmagorie, från 1908. Cohl struntar i det raka berättandet och ägnar sig istället åt själva bilden, där bisarra händelser drivs av de visuella effekterna.


Namnet Fantasmagorie, som kan översättas med “drömbild” syftar förmodligen på de bildspel som projicerades till allmänhetens förnöjelse från slutet av 1700-talet i Europa, innan filmprojektorn slog ut dem.

En animation i liknande stil är Hasher’s Delirium, en liten film om absinth och andra rusmedels förljder. Liksom Fantasmagorie består filmen av teckningar som fotograferats av och projicerats som negativ, så att det vita papperet blir en svart yta.


Ordet “hasher” finns inte i Oxford English Dictionary, men betydelsen kanske går att gissa. Hash har brukats i Europa sen 1800-talet. Baudelaire, Victor Hugo och andra franska intellektuella ingick i gruppen Club des Hachinis där cannabis enligt Nationalencyklopedin ingick “som ett av flera medel i syfte att ifrågasätta den vedertagna verkligheten”. Något som Cohl förmodligen kände till.

Cohls stora produktion, där mycket gått förlorat innehåller titlar som A Vegeterian’s Dream och He Likes Things Upside Down. Allt är inte heller tecknat, den charmerande kortfilmen Mobilier Fidèle eller The Automatic Moving Company, visar att han hade öga även för vanlig films möjligheter.

Smidig flytthjälp.

Émile Cohl såg för övrigt McCays film Gertie the Dinosaur i New York och verkade gilla den.

The sinking of the Lusitania: tecknad tragedi

När passagerarfartyget Lusitania, som var på väg från New York till Liverpool, England, med omkring 2000 passagerare ombord sänktes av en tysk torped år 1915, tog USA ett steg närmare att delta i första världkriget. Bland de 1198 människor som dog när Lusitania sjönk var nästan 200 amerikaner och bland dem fanns flera kända namn. När nyheten om tragedin nådde allmänheten fanns troligtvis ett annat skeppsbrott färskt i minnet hos både britter och amerikaner: Titanic hade förlist tre år tidigare och tagit 1517 personers liv.

Kanske bidrog det, liksom bestörtning över att den tyska militären attackerat ett civilt fartyg till att just Lusitanias öde skulle få en så framträdande roll i det politiska spelet. År 1915 avslutade Tyskland sin krigföring via ubåt. När de upptog den igen 1917, gav sig USA in i kriget.

British Empire Union WWI poster
Antitysk poster från British Empire Union, torpederingen av Lusitania syns i nederdelen.

En annan faktor bakom att händelsen levt kvar och fått vikt i historieskrivningen är en filmatisering: The Sinking of The Lusitania, från 1918. Mannen bakom filmen var den amerikanske serietecknaren Winsor McCay (1869?-1934) , känd för berättelserna om pojken Nemos äventyr i drömriket, men också för sina animerade filmer, däribland Gertie the Dinosaur. The Sinking of The Lusitania, som kom till fyra år efter filmen om den glada dinosaurien har en mer genomarbetad miljö. Till skillnad från den svartvita miljön i Gertie är den senare filmen kolorerad i en rad gråa nyanser. Havsvågorna och rökslingorna som vecklar ut sig är både vackra och hotfulla. När katastrofen väl är ett faktum blir bilden betydligt mer dramatisk, den som sett James Camerons Titanic kan känna igen sig i sjunkandet.


Hela The Sinking of The Lusitania. Intressant att veta: Den sista överlvande från förlisningen, Audrey Lawson-Johnston som var tre månader gammal då, dog i januari 2011. Hon och hennes bror räddades tack vare sin barnflicka som fick dem med sig på en livbåt.

/Ada