Tösen från Stormyrtorpet: Filmen som startade Lagerlöf-trenden

Tösen från Stormyrtorpet (1917) är på många sätt en typisk svensk film från tiden strax innan 1920-talet. Den är baserad på en roman av Selma Lagerlöf (precis som Körkarlen, Herr Arnes Pengar, Ingvarsarvet, Gösta Berlings saga och en hel hoper andra titlar). Faktiskt var det publiksuccén Tösen från Stormyrtorpet som var den första av stumfilmserans måga Lagerlöf-filmatiseringar. För regin ansvarar tidens kanske främste regissör Victor Sjöström och som den manlige huvudrollen ser vi superstjärnan Lars Hanson (1886 – 1965). Som många andra av det tidiga nittonhundratalets filmer utspelar den sig i hucklenas och de knuttimrade stugornas tid, som redan då måste ha börjat kännas gammalmodig.

Historien ser ut som följer: Titelns tös: Helga (Greta Almroth 1888–1981), har fött ett barn, trots att hon är ogift. När vi möter henne i filmens början skickar hennes föräldrar henne till tinget för att få barnets far att erkänna faderskapet. Han är dock gift på annat håll och inte vidare sugen på detta. Helga vet att han ljuger när han förnekar faderskapet, men vill inte att han ska svära falskt och på så sätt begå en stor synd. Därför drar hon tillbaka ärendet. Själv är hon redan utstött ur bygemenskapen på grund av affären.

För Selma Lagerlöfs tilltänkta läsare, och även för filmens samtida publik, var historiens inneboende konflikt förmodligen mer rafflande: Helga är, trots att hon begått en sådan hemskhet som att bli mor till ett utomäktenskapligt barn, en god och hygglig person. Något som ju var spännande och oväntat enligt ett samhälle där just den sexualmoralen var vansinnigt hård. 

Med nutida ögon är en sån konflikt inte lika spännande. Och att regissören kännt sig tvungen att understryka exakt hur fin Helga är gör att hon mest framstår som en ärkepräktig mesapa. En annan spännande tidsaspekt är att Helgas barn knappt figurerar i filmen, i dag hade den regissör som velat visa sin huvudperson i ett positivt sken enkelt kunnat göra det genom kärleksfulla scener mellan henne och barnet. På tiden när historien utspelar sig (och tidiga 1900-talet när filmen visades) verkar gudfruktan värderats betydligt högre än engagerat föräldraskap.

 Även om en nutida tittare kan ha svårt att relatera till det sociala stigmat, finns förstås andra behållningar. En är den alltid sevärde och stilige Lars Hanson, en annan miljöerna och dräkterna, klädmodet i filmen kan uppväcka folkdräktslängtan i de mest förtorkade själar och insikten i en annan tids normer är spännande i sig. Så schas iväg och se den, om inte annat som en upptakt till de helt fantastiska Lagerlöf-filmatiseringarna som den banade väg för. 

Fascinerande fakta: Victor Sjöström fick idéen att filmatisera Tösen från Stormyrtorpet efter att ha fått ett brev från den 15 år gamla Gävlebon Alma Olsson, som föreslog att han skulle ta boken (som han då ännu inte läst) till vita duken. Eller som hon själv uttryckte det: “Skulle det månne ej bli ett folkskådespel som alla tycker om? Förvisso, om ni åtar eder det”. Och det hade hon ju rätt i.

Hugo möter Méliès: En (typ) sann historia

Hugo, (2011, regisserad av Martin Scorcese) är historien om hur en ensam pojke möter en vän, försöker förstå vad som hänt honom själv och vem den gamle mannen i leksaksståndet egentligen är. Under en katedralliknande tågstations välvda tak, i biomörker och i Paris gränder vecklas en berättelse om både Hugos egen, och filmkonstens märkliga barndom upp.

En ganska stor del av handlingen i filmen är hämtad ur verkligheten. Den tidiga filmens legendariska trollkarl, Georges Méliès, hankade sig verkligen fram som leksaksförsäljare i ett litet stånd på sin ålders höst. Hans filmer smältes mycket riktigt ner till skosulor, liksom att han själv förstörde en stor del av sin produktion. Efter en tidig och strålande filmkarriär levde Méliès mer eller mindre bortglömd. I Hugo är det den föräldralöse pojken Hugo Cabret (störande nog uttalat på bred amerikanska) som avslöjar vem den äldre mannen i leksaksbutiken på Montparnasse tågstation egentligen är. Även om så inte var fallet fungerar han som en vägvisare till en ganska så sann historia om en av filmhistoriens största stjärnor.

Filmens huvudperson Hugo (Asa Butterfield), lever gömd på tågstationen och arbetar med att hålla dess stora urverk i form. Därmed är han ständigt omgiven av mekanik: kugghjul, vevarmar och urtavlor. Samma sorts tekniska under som Méliès använde för att skapa filmmagi och som nu syns i miniatyr i form av uppvridbara leksaker i den gamle filmmakarens stånd. Scorsese har skapat tickande mekanisk magi – ironiskt nog i sitt första helt digitalt filmade verk. Att han sen valt att göra den i 3D har resulterat i lite väl många omotiverade kameraåkningar – men det är synd att klaga på en bildvärld som i övrigt är så stiligt hopsatt. Håll förresten koll efter blinkningen till den gamla stumfilmsklassikern Safety Last.

I Hugos värld fungerar järnvägsstationen som ett litet samhälle, där kärleksintriger pågår och förvecklas, Django Reinhardt jazzar loss och Hugo själv försöker klara sig undan Sacha Baron Cohens ryckigt hotfulla säkerhetsvakt. (För övrigt blev dobermannhunden Blackie, som spelar Cohens kompanjon, nominerad till filmpriset Golden Collar. Priset gick dock till en annan stumfilmsrelaterad jycke: terriern Uggie från The Artist).

Historien är lika charmerande som Méliès egna fantasikulisser och små ändringar i den verkliga historien som att Méliès, skulle varit gift med sin skådespelerske-stjärna redan när han var i sin glans dagar, (han hade en annan hustru då, äktenskapet med Jeanne d’Alcy ingick han på sin ålders höst) eller att flickan som bor hos honom skulle vara någon annan än hans barnbarn går att ha överseende med. Stumfilmsbloggen hade dock blivit ännu mer förtjust om filmen klarat Bechdel-testet och låtit någon av de kvinnliga rollerna ha en annan uppgift än att hjälpa fram de plågade männen i sina liv. Hur som helst har Hugo säkert väckt intresse för filmkonsten hos

dagens ungdom, och det är ju värt en hel del bara det.

Fascinerande fakta: Filmen är baserad på en bok av författaren Brian Selznick, som dyker upp som en cameo mot slutet.

Fången på Karlstens fästning: På räddningsuppdrag med stil

georg af klercker

Georg af Klercker (1877-19511) är den mindre kände av den svenska stumfilmstidens tre stora regissörer (de mer kända och framgångsrika var förstås Victor Sjöström och Mauritz Stiller). Men i filmen Fången på Karlstens fästning gör han det han gör bäst: en rak och rafflande historia, något att skratta åt och ryckas med i Eller som en samida recensent uttryckte det hela i SVD: Filmen har emellertid sitt mycket stora intresse på grund af den briljanta regien. Regissören, löjtnant af Klercker, visar sig med denna film vara en kapacitet af rang.

Dessutom visar Fången på Karlstens fästning tydligt att tiden då alla vuxna med någon slags hyfs alltid bar hatt var en mycket fin tid.

Historien är rätt enkel, för att stjäla professor Plussmans ritningar till det revolutionerande sprängämne han uppfunnit (tänk på att filmen spelades in under första världskriget när nya automatiserade vapen i stor skala användes på europeisk mark och trasade sönder människor på nya, skrämmande sätt) klorofomerar hans konkurrent de Faber honom, men stöter på patrull i form av professorns dotter Mary. De Faber kidnappar Mary och professorn blir tvungen att tillsammans med Marys fästman – som han tidigare nekat tillåtelse till giftermål – försöka rädda henne.

Jakten rullar i höghjulade farmor-Anka-bilar och mahogny-båtar. Tips rings in till polisen via telefonkiosker När räddningspatrullen stannar längs med vägen för att fråga om vittnesmål lyfter både de och de tilltalade på sina huvudbonader. Det ser ut som att bilen med räddarna går i den hisnande hastigheten av 30 kilometer i timmen. Extra pluspoäng till de käcka fiskargossarna som rycker in för att hjälpa våra hjältar.

En annan fin sak med filmen är att den tillfångatagna Mary Plussman (Maja Cassel 1891-1953) är så totalt ovåpig. Hon använder både list och smidighet för att ta sig loss från sina kidnappare och framstår på det hela taget som den mest kompetenta i persongalleriet. Bra grej.

Körkarlen: Dödens kusk bjuder på en åktur

Körkarlen, från år 1921, tar sin början vid en dödsbädd. Edit, “en stackars liten slumsyster”, har drabbats av tbc, fast eftersom detta är på den gamla onda tiden kallas sjukdomen lungsot. Nu vakar hennes mor och arbetskamrater i Frälsningsarmén vid sängen. Utanför råder en mörk vinternatt, årets sista dygn går mot sitt slut.

På en annan plats i staden, på kyrkogården, sitter oduglingen David Holm och super med sina kamrater. Han skrämmer upp dem med historien om Körkarlen, den sista själ som dör under året och sedan måste arbeta som Dödens kusk och hämta hem de som lämnar jordelivet fram till nästa nyårsnatt. Konstigt nog dog David Holms kamrat Georges just förra nyårsnatten. När klockan slår tolv har David själv hamnat i bråk och ligger döende. Samtidigt vill Edit träffa honom en sista gång, han är ju hennes dåliga samvete och räddningsprojekt från slitet i Frälsningsarmén. Allt är upplagt för dramatik.

Körkarlen regisserades av Victor Sjöström (1879 – 1960), den svenska stumfilmserans mest kände regissör. Manuset är baserat på romanen med samma namn av Selma Lagerlöf (1858-1940), som ju också var en gigant bland samma tids författare. Idag räknas den som en av stumfilmserans viktigaste verk. Med sitt allvar, sin dramatik och sina filmtekniska finesser är den ett lysande exempel på att stumfilmen var en egen konstform, inte bara ett förstadium till talfilmen. I och med sin ikoniska status känns Körkarlen svår att recensera (typ är choklad gott? Är kattungar det bästa med internet? Är Werner Herzog ett geni?) Svaret är naturligtvis ja. Och ja, Körkarlen är en fantastisk film, liksom boken. (Alla borde läsa Selma åtminstone en gång om året).

Lagerlöf skrev för övrigt Körkarlen efter uppmaning av Svenska Nationalföreningen mot tuberkulos. Där en modern läsare och tittare kanske mest ser en mörk saga där dödens hantlangare blandar sig i människornas liv verkar dess samtida betraktare sett eländet, smittan och den sociala misären.

SVD:s recension av filmen illustrerar de samtida reakationerna bra: Det är svårt att inse, varför ej filmen lika väl som dramatiken skulle ha rätt till realistiskt återgivande av livets avigsidor, i synnerhet som det stumma dramat kanske ofta nog härvidlag har möjlighet att nå ännu högre konstnärliga uttryck än det talade. Vilken åsikt man än må hysa i denna punkt, kan man dock ej annat än stanna i djupaste beundran inför Körkarlens tavlor av mänskligt elände i olika former. Man letar förgäves efter överdrifter, banala teatereffekter, onödigt drastiska moment i spel, maskering och iscensättning; allt är äkta, storartat i sin helgjutenhet och framställt med en beundransvärd säkerhet i blick och grepp. Källa: Svenska Filminstitutets arkiv.