Aardman Studios(kanske mest kände för über-brittiska radarparet Wallace och Gromit) bidrar genom sina omsorgsfullt skapade lermiljöer till att göra tillvaron lättare för alla som tittar på barnprogram. Här slipper tittaren moralkakor, knappt förklädd prylreklam eller den typen av slöa animation som återfinns i de tuggummi-färgade Youtube-produktioner som den yngre generationen hypnotiseras av. Två utmärkta barnserier från denna studio finns på SVT Play: Fåret Shaun, och för de lite yngre: Timmy lamm. Båda känsligt animerade – och ännu bättre – en bra introduktion i stumfilm: Både Shauns och Timmys serier saknar dialog.
2015 släppte Aardman Studios en långfilm om Shaun och hans får-kompisar (Timmy har en biroll). Även här uttrycks ingen dialog i tal, fårskocken bräker, vallhunden skäller och människorna pratar goja, (ungefär som mänskligt tal måste låta för någon som inte förstår ordens innebörd, typ en alien eller ett får). Det behövs inte heller. Den rafflande historien om hur fårens bus med bonden går fel, leder till en vild husvagnsjakt som resulterar i att den fromme lantbrukaren klipper hipsters med ullrakapparat på en frisörsalong medan djuren från gården försöker undgå en mordisk skadedjurshanterare fångar publiken ändå.
Mark Burton, som tillsammans med Richard Starzak regisserat Shaun the Sheep, är förstås medveten om filmens rötter. Så här säger han i en intervju med Closeup Film: “We had to tell the story in a different way and be very visual, like silent comedy from the past like Buster Keaton and Jacques Tati. We soon found non-verbal communication as the perfect way of telling the story. But it was never easy, no film is ever easy.”
Och visst finns det en likhet mellan Shauns stillsamma uppsyn och Keatons orörliga stenansikte?
År 1953 lyckades en expedition för första gången nå Mount Everests topp. Britten Edmund Hillary och sherpan Tenzing Norgay lyckades med det som så många andra inte klarat, att nå toppen och ta sig ner igen levande. Nästan 30 år tidigare hade en annan expedition från England gett sig på att bestiga världens högsta berg. Försöket från år 1924, lett av major Edward Norton kom att bli betydligt bättre dokumentererat än många av de andra: Expeditionsmedlemmen John Noel (1890–1989) medförde en filmkamera för att spela in det som skulle bli dokumentären The Epic of Everst. Upplägget hade han fått inspiration till från en annan brittisk expedition: Scotts katastrofala försök att nå Sydpolen, som till stor del filmades av den medföljande fotografen Herbert Ponting och resulterade i filmen The Great White Silence.
Liksom Pontings polardokumentär har BFI, det brittiska filminstitutet, släppt The Epic of Everest i en fin nyrestaurerad utgåva. Båda filmerna har också försetts med nyskriven musik av Simon Fisher Turner, märkliga, suggestiva soundtrack som verkar inspirerade av de karga landskapen i bild.
Frågan är om en dokumentärfilm som är närmare 100 år kan förlora på avslöjanden om vad som hände, men för säkerhets skull: SPOILER-VARNING för resten av texten. Det finns nämligen flera likheter mellan The Epic of Everst och The Great White Silence: båda dokumenterar projekt som skulle sluta i tragedier: Scott och hans fyra mannar dukade under på vägen tillbaka från Sydpolen, Edward Nortons expedition ledde till döden för två av medlemmarna: George Mallory och Andrew Irvine, 38 och 22 år gamla.
De två männen gjorde ett försök att nå toppen, tredje försöket efter två misslyckade vändor med olika uppsättningar av expeditionsmedlemmar. Ett dygn efter att de lämnat det gemensamma lägret satte de två upp ett sista läger, dagen efter påbörjade de sista etappens klättring mot Everests översta topp. De återvände aldrig. Än idag debatterar folk som är insatta i händelserna om de kunde ha nått toppen och dött på vägen tillbaka, eller om de aldrig kom fram.
Noel, som stannat i ett läger längre ner längs vägen kan bara filma hur gruppen där Mallory och Irvine ingick gör sig redo att bege sig av. I en mellantext får publiken veta att de två ska försöka nå målet med hjälp av en teknisk innovation – syrgas: “The summit being now unattainable without the aid of science, Mallory and Irvine took up the fight with the artificial breathing of oxygen gas”. Texten åtföljs av soundtracket som lägger till ljudet av tunga inandningar, ett ljudlandskap som bidrar till en känsla av att vara instängd i en dykarklocka. Katastrofen väntar runt hörnet.
I mellantexter beskriver Noel hur en av de klättare som följt Mallory och Irvine till det sista gemensamma lägret ser dem för sista gången: “Still climbing – and then – – no more”. När Noel packar ner sin filmkamera för att resa hem vet ingen av expeditionens medlemmar vad som hänt, även om det är tydligt att de två omkommit under klättringen. 75 år senare, år 1999 återfanns George Mallorys kropp. Kanske kommer även kvarlevorna av hans kamrat att återfinnas någon gång, kylan på Mount Everest konserverar rätt väl.
The Epic of Everest är en film som blir mer fängslande som en pusselbit i mysteriet om Mallory och Irvine, men den är sevärd bara i sig själv också. Sekvenserna från expeditionernas vistelse i Tibet har visserligen en smak av kolonialism, men ändå: Fantastiska bilder från hur människorna runt det mäktiga berget lever, klär sig och existerar. Det är nästan så man önskar att gänget från expeditionen lyssnat på lokalbefolkningens råd om att Mount Everest inte kan bestigas. Då hade de kunnat återvända i livet, men filmen hade förstås inte blivit lika bra.
En av de personer i världshistorien som det varit synd om var polarutforskaren Robert Falcon Scott (1868-1912) (och hans expeditionsmedlemmar). Efter att under svåra strapatser nått Sydpolen möttes de av den norske konkurrenten Roald Amundsens kvarlämnade tält med Norges flagga hissad. (Amundsen var ganska snäll och lämnade även kvar lite proviant). Ett foto finns bevarat, där expeditionen med frotskadade ansikten dystert poserar framför norrmänens kvarlämnade saker.
När fotot tas, den 17 januari 1912 har expeditionens fem medlemmar inte ens två månader kvar i livet. Scotts sista dagboksanteckning är daterad den 29:e mars, troligtvis dog han strax efter att han skrivit den. Hade de illa medtagna männen haft bättre tur med vädret hade de kanske lyckats ta sig till sin depå, som låg knappt två mil ifrån deras sista läger. Möjligtvis hade de då klarat sig till dess att den räddningsexpedition som skickades ut från baslägret nådde fram. Istället fick deras kamrater, när de nådde expeditonens tält, bygga ett röse över deras sista viloplats.
Scotts sista anteckning vittnar om att han visste hur saker skulle sluta, och att han inte längre skriver en privat dagbok, utan en vädjan att läsas av den som hittar honom: Every day we have been ready to start for our depot 11 miles away, but outside the door of the tent it remains a scene of whirling drift. I do not think we can hope for any better things now. We shall stick it out to the end, but we are getting weaker, of course, and the end cannot be far. It seems a pity but I do not think I can write more. R. Scott. For God’s sake look after our people. (Källa: Scott’s last Expedition, citerad på Wikipedia).
Trailer för The Great White Silence
Trots att polarexpeditoner av den typen som Scott ägnade sig åt kan kännas uråldriga idag finns faktiskt film bevarad från färden. Med på expeditonens fartyg Terra Nova fanns filmaren Herbert Ponting(1870- 1935) som dokumenterade stora delar av resan och levde som en av expeditionens medlemmar i baslägret där Scott förberedde sin sista etapp. Efter att ha återkommit till England satte Ponting samman sina filmsekvenser, målningar och stillbilder från resan till filmen: The Great White Silence, som hade premiär 12 år efter att han återvänt från den arktiska katastrofen. Senare klippte Ponting även ihop materialet till en ljudfilm: 90° South, med musik och kommentatorsspår.
The Great White Silence har nu restaurerats av det brittiska filminsitutet och givits ut i en fin DVD- och blu ray-utgåva med extramaterial och faktahäften om resan och filmen. Den 108 minuter långa polarskildringen har även fått ett nytt sound track: suggestiva instrumentala slingor signerade Simon Fischer Turner.
I sin restaurerade version lyser fotot. Naturscenerna: flytande isberg, pingvinkolonier och enorma glaciärer avtecknar sig i monokrom majestät mot himlen. Ponting kommer nära de antarktiska djuren, som inte tidigare varit i kontakt med människor och därför inte är skygga.
Själva historien blir dock en aning märklig. Ponting visste ju hur det hela slutade när han klippte ihop sitt material. Ändå är tonen till långt in i filmen en glättig skildring av hur expeditionens besättning lever i sitt vinterläger. (The Great White Silence kan för övrigt vara den enda film undertecknad sett som innehåller färre kvinnor än sjömansorgien Master and Commander från 2003). Innan Scott gav sig av på sin sista etapp demonstrerade han och hans medresenerärer hur de skulle dra slädarna (Amundsen var smart och körde med hundspann, och slapp därmed uttröttade bestättningsmän), hur de skulle sätta upp sitt tält och tillaga sin mat på en hopfällbar kokare. Allt ger ett intryck av att vara välorganiserat. Ändå går det ju som bekant illa, men det är tydligt att Ponting vill ärerädda sin landsman och inte peka på några brister i planeringen. Förmodligen skulle Scott själv, som verkar lagt stor vikt vid sin nationella stolthet, uppskattat den gesten.
