Etikettarkiv: Frankrike

Les Vampires: skurkjakt i tio välklädda delar

Under våren visar Cinemateket i Stockholm Les Vampires, en filmserie i tio delar från 1915, regisserad av Louis Feulliade (1873–1925). Stumfilmsbloggen bänkade sig för den första visningen: avsnitt ett till tre av det 101-åriga dramat – en visning som fick ytterligare en dimension av Edward von Pasts pianoackompanjemang. (Här vill Stumfilmsbloggen passa på att dela ut en guldstjärna till Cinemateket för att de lägger så stor vikt vid musiken på sina stumfilmsvisningar).

Filmaffisch för Lew Vampires.

Ursprungligen visades Les Vampires tio avsnitt mellan november 1915 och juni 1916. Följetänger av den typen hade blivit populära och bolaget Pathe hade nyligen gjort succé med äventyrsserien The Perils of Pauline. Les Vampiers var det franska bolaget Gaumonts försök att ge sig in i konkurrensen, men Första världskriget rasade och drabbade arbetet. Rune Waldekranz skriver i “Filmens historia, del 1” att: “Feulliade tvangs genom de många inkallelseorderna till fronten som hans skådespelare dabbades av att hela tiden improvisera.”

Les Vampires var tänkt som en film för en bred publik: Feulliade använde sig inte av några av de nya filmiska grepp som just börjat bli i ropet. Kameran är stationär och närbilderna är få, liksom de visuella effekterna. Titelns vampyrer, en kriminell liga som genom sina spekatakulära metoder nästan verkar ha övernautrliga krafter, är i sig effektfulla nog.

Varje avsnitt, med titlar som “The Red Codebook”, “Dead Man’s Escape” och “Hypnotic Eyes”, ger oss en liten bit av mysteriet, där journalisten Philipe Guérande (Édouard Mathé 1886–1934 ), försöker spåra ligan, gäckad av den hemlighetsfulla gangstedrottningen Irma Vep. En bonus i det hela är att Guérandes mor har en framträdande roll och visar sig vara synnerligen kapabel när hon ställs mot ligans hantlangare.

Men Les Vampires stora stjärna är Musidora (1889 -1957), (ungefär: “Musans gåva” på grekiska) filmstjärna, akrobat och producent, i rollen som Vampyrernas ledare Irma Vep. Hennes gangsterboss i svart fodral och svartmålade ögon har fortfarande en lyskraft som kan anas genom åren. Även om hennes outfit och runda ansikte inte längre lever upp till vår tids uppfattning om vad som är attraktivt går det att ana varför en samtida publik föll för henne. Les Vampires blev också en publiksuccé, även om kritikerna var tveksamma.

Så, för lite
klassisk spänning med välklädda herrar och en skurk i lyxförpackning: Schas iväg med er till de resterande visningarna! Eller spana in serien här.

Fascinerande fakta: På sin ålders höst hände det att Musidora satt i biljettkassan på Cinematheque Francaise. Frågan är hur många som kände igen henne från hennes filmkarriär.

J’accuse: Abel Gance visar krigets fasor

Anslaget om inkallelse till krigstjänstgöring kommer till den idylliska franska byn och byborna flockas under vajande sepiatonade trikolorer. Men snart förbyts den ljusa scenen i en makaber dans, där en ring av skelett skuttar omkring ett sprattlande benrangel. Så visar den franske regissören Abel Gance (1889-1981) krigets sanna natur, i sitt mastodontverk J’accuse från 1919.

“År 1919” tänker kanske en och annan uppmärksam läsare. “Då var ju första världskriget knappt slut”. Precis. Gance hade själv tjänstgjort i kriget, inom franska arméen kinematografiska sektion. Det innebar att han både bidrog till att filma dokumentärt material, som han sedan använde i sin spelfilm J’accuse och att han passade på att använda sig av ett stort antal av arméns soldater som statister i en av filmens starkaste scener.

J’accuse är uppbyggd kring ett triangeldrama, poeten Jean Diaz älskar den unga Edith, som är gift med den våldsamme suputen François Laurin. På olika sätt drabbas de tre av kriget, männen hamnar i skyttegravarna, Edith lider som civil i under tyska framryckningar. Krigets framfart får också de två männen att i härlig förbrödring enas i sin kärlek till samma kvinna. Att François Laurin har misshandlat sin hustru verkar i filmens dåtida tankevärld på det hela taget OK. Han älskar ju henne så mycket.

Men de tre huvudkaraktärerna och deras kärlekshistoria är bara en liten del av dramat. Deras historier löper parallelt med, och influeras av kriget. Gance ger oss verlighetstrogna scener ur lidandet, sorgen och vansinnet som kommer i den väpnade konfliktens spår. Dessa varvas med metaforer, som de dansande skeletten eller mellantexter med filmens titel “J’accuse” (Jag anklagar) i form av hopbundna människokroppar.

I filmens sista del tar krigets stumma massor själva plats i dramat. Jean Diaz återvänder efter svåra umbäranden till sin hemby som förlöpare till en enorm armé av stupade soldater. Scenen när de döda ligger utslängda över ett jättelikt slagfält spelade Abel Gance in med riktiga soldater som statister, medan han kriget ännu pågick. (Hans arbetsgivare inom armén visste förstås inte att spelfilmen han arbetade på hade ett starkt anti-krigsbudskap). Stapplande sig fram med släpande banadage marscherar de döda hem till de levande. De avldina soldaternas hemkomst skildras i dramatiska klipp mellan deras marsch och de förskräckta bybornas reaktioner, Den sortens snabba växlingar var på den tiden ännu ny.


De döda vaknar, men ärligt, försök se den på storskärm, mycket häftigare.

De dödas marsch får ännu en dimension i den verkliga – fruktansvärda – historien om första världskriget. Majoriteten av de soldater som fick agera statister till Gances film dödades vid fronten. På sätt och vis är det verkligen en armé av avlidna som vi tittare ser släpa sig fram över filmduken.

Resan till månen: filmen som reste dit ingen rest förut

Stumfilmsbloggens hedrade kollega Henrik driver den utmärkta bloggen: Rymdfilm. Idag slår vi våra kloka tangentbord ihop och skriver en gemensam post om en av de allra tidigaste science fiction-filmerna: Georges Méliès Resan till månen, Le Voyage dans la Lune, från år 1902.


Hela det tidiga rymdäventyret, med ny musik av Air

Stumfilmsbloggen:
Regissören Méliès, som kom från en familj av välbärgade skofabrikörer och själv arbetade i fabriken en period, hade också ett brinnande intresse för teckning och trolleri. (Runt sekelskiftet var nog magishower något av den fräsigate underhållning folk kunde se). Méliès själv arbetade även som illusionist, på sin egen teater, något som satt avtryck i hans filmer. I Resan till månen är det scenografin och effekterna, minst lika mycket som själva historien – och mer än rollfigurerna som fångar tittaren. Berättelsen framförs också som på en teaterscen, med kameran på behörigt avstånd.

Filmen, som hämtar inspiration från en annan science fiction-pionjär: författaren Jules Vernes verk, berättar om en samling astronomer som efter en vild debatt bestämmer sig för att bygga en rymdfarkost och resa till månen. Eftersom hela expeditionen består av män har Méliès, liksom många av sina efterkommande kollegor, petat in kvinnor i minimala dräkter i osannolika roller. Här som assistenter vid raketuppskjutningen. Farkosten lyckas faktiskt ta sin besättning till månen, där de stöter på krigiska utomjordingar som dock visar sig vara rätt lätta att slå ihjäl.

För den som tycker att storyn är tunn kan det vara värt att tänka på filmens utgivningsår, 1902. Resan till månen kom till när filmmediet var nyfött. Att visa filmer för en betalande publik började bli någorlunda vanligt i skiftet mellan 1800 och 1900-talet och då ofta som en del av shower med vanliga teatersketcher, dans och annan underhållning. Sju år innan rymdäventyrets premiär betalade amerikansk publik för att se en några minuter lång film av en kroppsbyggare i olika poser. Att filmer hade en sammanhängade historia, istället för att bara visa en scen eller en serie sketcher, var fortfarande en ny relativt ny företelse, där Méliès låg i framkant.

Kanske kan en modern tittare bortse från historien och betrakta Resan till månen som ett konstverk. Scenerna i rymden, på månens yta eller i astronomernas palats är genomtänkta, kluriga och uppenbarligen skapade av någon som hade vana av att handskas med teaterscenografi. Den nyrestaurerade versionen visar hur filmen var tänkt att visas, när varenda ruta var handkolorerad. Att få se det efter mer än 100 år är nästan lika magiskt som det måste varit att för första gången uppleva rörliga bilder.

Rymdfilm:
Så här 110 år efter premiären kan även en luttrad science fictionfantast skratta till förtjust över alla finurligheter som Méliès bjuder på under de fjorton minuter som hans rymdepos klockar in på. Le Voyage är nämligen inte bara världens första rymdfilm utan också ett veritabelt storverk på specialeffektsfronten. Méliès använder hela arsenalen av rök och speglar från teatervärlden och kombinerar det med snabba klipp och fusk med perspektiven som får de selenitiska krigarna att explodera då man slår dem i huvudet med sitt paraply, och rymdraketen att falla fritt från månen ned under vattnet med en av professorerna hängandes i ett rep på släp. I filmens allra mest berömda scen ser vi månens skiva tonas över i ett ansikte som plötstligt får en rymdraket i ögat. Det är helt enkelt många money shots på kort tid. Denna äldsta sorts stumfilm påminner förstås mycket om pantominteater, och varietékänslan är stundtals påtaglig. Men de många optiska villorna och tricken som endast möjliggörs av den då supermoderna filmkonstens hjälp, gör Le Voyage dans la Lune till en helt banbrytande film och en milstolpe i science fictionhistorien.

Dessutom är den enormt rolig, på ett absurt sätt. Den ena scenen är galnare än den andra. Gänget av ”astronomer” i yviga lösskägg och struthattar med stjärnor måste gå till filmhistorien som tidernas mest överspelande statistgrupp. Armarna flaxar och kropparna vaggar som om de var ett gäng höns som försökte lyfta från marken i en stark orkan. I scenen där raketen ska skjutas iväg som en kanonkula (en idé från Verne) strömmar dessa stolliga professorer in i raketen och vinkas av av ett gäng med lättklädda damer. Sekunden senare landar farkosten på månen och gubbarna strömmar ut, vilt gestikulerande. De viftar med paraplyer och hattar, bugandes och bockandes. Snart blir det natt och alla tar fram varsitt täcke från ingenstans och lägger sig ned och somnar sött. Dagen efter möter de filmhistoriens första rymdvarelser, vars knasiga men våldsamma beteende och stamkrigarlook mer är inspirerad av tidens kolonialistiska syn på ”vilden” än av förebilderna HG Wells och Jules Vernes. Både Wells och Verne skriver förhållandevis modern science fiction som strävar efter att säga något om sin tid. Méliès har inga sådana pretentioner utan vill underhålla och förbluffa. Det lyckas han med! Hans film slutar med en stor strid mellan våra galna professorer och de vilda seleniterna, med mycket rök och blixtar. Utan att avslöja allt för mycket så kan jag säga att det som så ofta i litteratur från det framtidsinriktade tidiga nittonhundratalet blir vetenskapen som går segrande ur striden.

Stackars Pierrot: en av de första

Precis som när det gäller frågan om vilken spelfilm som var den första råder delade meningar om vilken som var den första animerade filmen. Under den viktorianska eran var olika typer av optiska leksaker populära, där några använde sig av animationsteknikens funktion att visa flera bilder efter varandra med en liten förändring mellan varje bild för att skapa en illusion av rörelse. Samma princip som i blädderblocks-teckningar. Deras begränsning var också ofta densamma som blädderblockens, de fungerade illa för längre historier. Fransmannen som, enligt ett sätt att se på saken, skapade den första animerade filmen lät bilderna ta plats på en remsa och visade dem med sin egen uppfinning för uppspelning: praxinoskopet som han sedan vidareutvecklade till att även kunna projicera de rörliga bilderna. Hans namn var Charles-Émile Reynaud (1844-1918).

Lanature1882 praxinoscope projection reynaud

Reynauds projektor i en samtida illustration.

Bland de filmer som Reynaud visade upp i sin nya maskin finns Pauvre Pierrot, ungefär ”Stackars Pierrot” från 1892. Filmen, som består av handmålade rutor sammansatta till en film, som matades in i cylindern, innehöll ytterligare en innovation: perforerade kanter, så att rullen lättare kunde hållas på plats.

Pauvre Pierrot är en liten historia om commedia de’ll arte-rollerna Pierrot, Harlekin och Columbine. Pierrot och Harlekin konkurrerar om Columbines kärlek, ett tema som varit standard i commedia de’ll arte-teater sen tja…1600-talet åtminstone. I Pauvre Pierrot, liksom i många tidiga spelfilmer lånar den västerländska filmen karaktärer och upplägg från denna klassiska teaterform, på samma sätt som den tidiga filmen i Japan lånade uttryck och historier från kabuki-dramer.

Notera också att Harlekin använder en ”slapstick” mot sin rival, ett tillhygge som ju fått ge namn åt en typ av humor nära förknippad med stumfilm.


Stackars Pierrot blir utkonkurrerad av den våldsbenägne Harlekin.

Charles-Émile Reynaud var till skillnad från andra tidiga animatörer, som Émile Cohl och Winsor McCay, inte tecknare i grunden. Det syns, men ändå är hans vackert kolorerade bakgrunder och rörande små rollfigurer tilltalande i sin enkelhet. De klara färgerna måste också gjort sig utmärkt när de projicerades på större yta.

Många andra tidiga animerade filmer är svartvita, eftersom teckningarna i dem fångades på vanlig monokrom film. Fast somliga, som Winsor McCay, färglade en del av sina verk, liksom Georges Méliès på spelfilmssidan, med hjälp av sin hustru handkolorerade han faktiskt hela kortfilmer.

Sorligt nog finns mycket få av Reynuads verk bevarade. Hans affärsverksamhet gick utför när andra filmprojektorer och filmer blev fler och mer avancerade. Strax innan sin död dumpade han det mesta av sin filmproduktion i floden Seine, dock inte Pauvre Pierrot och Autour d’une cabine, en annan av hans tecknade filmer, som handlar om tjuvkikande vid en badhytt. Eftersom filmerna inte distribuerats i någon större skala är det inte troligt att fler av Reynauds verk kan restaureras. Därför blir triangeldramat mellan commedia de’ll arte-clownerna än mer spännande.