Enligt Nationalecykelpedin var Dalarna det område i Sverige som längst behöll ålderdomliga seder och bruk. Ända in på 1900-talet bars folkdräkter, till annat än speciella tillfällen, där. (För övrigt är Dalarna ett av få områden där folkdräkterna, eller sockendräkterna, faktiskt har en lång historia, de flesta andra dräkter är nationalromantiska hopkok som inte ens har 100 år på nacken). Selma Lagerlöf, som skrev romanen Jerusalem och Victor Sjöström, som filmatiserade den i flera etapper, verkar båda ha funnit denna tyngd av traditioner spännande. I boken inser en av dalkullorna som flytttat österut att den muslimska lokalbefolkningens traditionella kläder har samma funktion som hembyggdens sockendräkter: att berätta var ägaren bor och vilken ställning han eller hon har i samhället. Förmodligen en sann iakttagelse.
I filmen Karin Ingmarsdotter från 1920, som Sjöström regisserade baserat på ett avsnitt ur första delen av Jerusalem, inleds berättelsen med en svepande blick över byn, där människorna som brukat jorden stannar till för att lyssna till klockrigningen, så som de gjort sen urminnes tider. Huvudpersonerna sover i snidade sängar med omhängen och äter sin mat ur kurbitsmålade kärl. Kvinnorna är klädda i förkläden och hätta, som Tora Teje (1893 -1970) titelns Karin Ingmarsdotter bär upp med stil. Männen bär väst, hatt och bedårande knäbyxor med tofsar. Helhetsintrycket blir en aning uniformt, och Stumfilmsbloggen kommer osökt att tänka på målnigen här nedan, där Gustav Vasa försöker övertyga dalkarlarna att stödja honom.
Enformigt mode på 1500-talet.
Kurbitsblommorna räckte dock inte för att göra samtida kritker glada, DN:s recensent uppskattade inte huvudrollsinnehaverskan och menade att: Här funnos så gott som inga nyanser i minspelet. Man fick från början intrycket av i grunden stelnad människosjäl och av den islossning, som dock skall komma, anade man mer av texten än av bilden. Hur mycket mer förmådde då icke Victor Sjöström som Stor-Ingmar och den helt unga pojken Bertil Malmstedt som Lill-Ingmar, ge trots små medel! De båda voro ypperliga bondtyper i sin fula, sävliga genompräktighet. (Tack till Svenska filminstitutets databas för citatet).
Och visst är det en ganska långsam och lågmäld historia som berättas, utan några större överraskningar. Historien bygger också på en av de mindre dramatiska sekvenserna i originalverket, (i en roman som innehåller kärlek, brutna löften, döda barn, skeppsbrott och religiös fanatism, så det är förstås relativt). Sedd med nutida ögon är den kanske lättare att njuta av, som en del av Victor Sjöströms utveckling som regissör och som en bild av 1800-talet från en tid som låg ganska nära. För den som lyckas få tag i ett exemplar av Karin Ingmarsdotter är ett tips att hålla lite koll på slutscenen, där en av huvudpersonerna gör oss medvetna om kamerans öga på ett sätt som känns synnerligen modernt. Metamedvetenhet fanns alltså redan på 1920-talet.