komedi – Sida 2 – Stumfilmsbloggen

Three Ages: Buster möter kärleken

Det enda som är konstant genom tiderna är kärleken. En romersk yngling plågas av samma kval som en grottmänniska när det gäller att vinna sin tilltänktas hjärta och hand. Det är i alla fall förutsättningen för filmen Three Ages, 1923. Under den dryga timme som historien utspelar sig ska det dock visa sig att de olika epokerna erbjuder olika förutsättningar för de unga tu.

Three Ages var Buster Keatons debut som långfilmsregissör, tillsammans med Edward F Cline, som han tidigare samarbetat med för kortfilmer som One Week, The Haunted House och Prisoner 13. Till skillnad från många av hans senare filmer är Three Ages, eller Tro, hopp och kärlek som den heter på svenska, en hyfsat rakt berättad historia med få förvecklingar. Wallace Beery (1885–1949) ( Hollywood-hunken som påbörjade sin karriär med att spela den svenska husan Sweedie i drag) och Buster konkurrerar om den vackra Margaret Leahys (1902 -1967) kärlek. I princip är det samma triangeldrama som spelas upp under, stenålder, romarrike och modern tid. Buster är liten och får spö av den biffige Beery, men visar sig trots sin förströdda uppsyn vara den som lyckas överlista honom, både på Colosseum, i urtidsdjungeln och bland 1920-talets skyskrapor.

Även om Leahy onekligen är stilig var hon ingen skådespelerska. Hennes främsta merit var att ha vunnit en skönhetstävling och manuset ger henne inte heller många möjligheter att utveckla sin roll. Eftersom hon knappt gör eller säger något är det aningens svårt att förstå varför filmens två rivaler är så sugna på att duellera om henne. Den mesiga tjejen är ett av skälen till att Three Ages emellanåt känns lite tunn.

En något mindre fjantig grottkvinna dyker upp när Buster försöker göra Leahy svartsjuk.
Men filmen har mycket på sitt pluskonto också. Keatons akrobatiska förmåga får utlopp i bland annat ett misslyckat stunt som han bestämde sig för att bygga vidare på. I filmen ska Buster hoppa mellan två hustak och missar landningen, ett fall som fick honom att spendera tre dagar på sjukhus. När han var kurerad utvecklade Keaton den fallerade scenen genom att lägga till ett klipp där han kraschar genom fönsterkåpor och markiser. Här finns också ett mycket fint lejon, en vild kapplöpning i rommartid och kanske filmhistoriens charmigaste stop motion-modell av en dinosaurie.

Vidare skulle Buster Keaton inte vara sig själv om inte komedin innehöll ett drag av allvar. Efter att filmen skuttat fram i 110 knyck genom århundradena slutar historien i en inte vidare festlig scen. Den moderna (1920-tals) kärleken verkar ha vattnats ur en del på sin resa från djugneln till villaförorten.

Stadens ljus: Skymning över stumfilmen

City Lights, (Stadens ljus) från 1931 kallas på Wikipedia för ett av Charlie Chaplins mest uppskattade verk. I boken American Silent Films, skriver William K Everson att filmens “magi verkar ha försvunnit och dess komediscener känns som en serie sketcher, idéer som inte genomförs till fullo”.

Delade meningar alltså. Men oavsett vad man kan tänkas tycka om filmen så skriver de flesta nog under på att City Lights är en typisk Chaplin-film. Chaplin, som i sann demonregissörsanda tog tre år på sig att avsluta filmen, sparkade och återanställde huvdurollsinnehaverskan Virginia Cherill (1908 -1996), spelade själv filmens hjälte i sin klassiska roll som The Little Tramp, den lille luffaren och lyckades ge ut den utan talad dialog, trots påtryckningar från filmbolaget. Som många andra Chaplinfilmer är historien fylld av slapstick-skämt, klassklyftor och en sockerklibbig kärlekshistoria. För den som gillar den typen av film är City Lights ett av Chaplins mästerverk, så mycket större för att den gick upp på bio två år efter ljudfilmens stora genombrott. För den som inte finner den kobente uteliggaren med mustaschen vidare bedårande är City lights mer svårsvald.

Luffaren möter blomsterflickan och inte ett öga är torrt.

Stumfilmsbloggen har dock plats i sitt hjärta för The Little Tramp och kan därmed svälja historien om hur han genom sin vansinnesfulla miljonärsvän försöker ordna pengar så att den blinda blomsteflickan han blivit förälskad i ska kunna få synen återställd. (Bara där hörs ju vilket fantastiskt upplägg storyn har). Att City Lights släpptes som stumfilm, om än med förinspelat ljudspår (det är faktiskt filmen där Chaplins röst hörs för första gången, han gör röstljudeffekter i inledningscenen) var troligtvis ett klokt val eftersom den bygger på visuella skämt och fysisk humor. Att skådespela med samma uttryckssätt som en mimare fungerar sämre när handlingen också förstärks med talad dialog.

Sagde miljonärsvän, spelad av Harry Myers (1882-1938), är också en filmens behållningar, med utmärkt förmåga att spela berusad. Tack vare hans egensinnge rollfigur blir vår hjälte insläppt på fest i de fina salongerna. Tillställningar där festblåsorna piggas upp av enorma partyhattar, gästerna dansar högshastighetsstyrdans och serpentinerna viner i luften. Bara festscenerna är ett gott skäl att se City lights, liksom boxningsklubben dit Chaplins roll hamnar i sin jakt på pengarna.

Trots att publiken vid filmens premiär hade vant sig vid skådespelare som talade och vars rollfigurer varierade från film till film (inte som Chaplins lille luffare) gjorde City Lights succé. Uppenbarligen kunde även 30-talspubliken röras av en uteliggare, en blomsterflicka och fallande blomkrukor. Fint av dem.

Nuförti’n: Dracula dansar och ler

Dracula, Pages from a Virgin’s Diary från 2002 är en kombination av två fysiska konstformer som fått stifta bekantskap tack vare ljudfilmen: stumfilm och dans. Regissören Guy Maddin, känd för sina indie-skräckisar har i Dracula gjort en filmatisering av en föreställning som först uppfördes av Winnipegs kungliga ballet. Dansare från baletten medverkar också i filmen. Och eftersom en bloddrypande berättelse uttryckt i dans inte behöver talad dialog har Maddin inte lagt till detta i sin filmversion heller. Den dialog som ingår visas som textskyltar, precis enligt mallen.

Maddin, som för övrigt har döpt sina filmer med stil, till exempel kortfilmerna Sissy Boy Slap Party, Twilight of the Ice Nymphs eller långfilmen The Saddest Music In the World, är hemtam i den tidiga filmens uttryckssätt. Kombinerat med dansens koregografi blir skådespeleriet som i talfilm skulle kännas övetydligt och teatralt bara uttrycksfulllt. Dans och tidig films uttryck liknar varandra i det att skådespelarna /dansarna med sina kroppar tar ut en riktning som inte understryks av tal, när de lyssnar på något riktas hela kroppen mot ljudet, förälskade par svingar varandra i lyckliga piruetter och när det hotfulla närmar sig stelnar hela rörelsen.

Dracula liknar den tidiga filmen också i sitt mestadels monokroma färgschema, där natt, dag och sinnesstämmningar visas genom att hela filmrutan tonas i blått, sepia eller rosa. Några detaljer i filmen har färglagts, som syns i klippet nedan.

Dracula anländer, ackompanjerad av Mahler.

Till skillnad från den kanske mest klassiska Dracula-filmatiseringen Nosferatu fokuserar Dracula, Pages From A Virgin’s Diary inte på kärlekshistorien mellan Mina/ Ellen och Jonathan / Hutter utan på vänninan Lucy, Mina och Dracula själv. Vampyrgreven spelas av den otroligt stilige dansaren Zhang Weiqiang, av kineisiskt ursprung. Maddin har byggt in ett inte alltför subtilt Öst möter Väst-tema i sin film. I inledningen skildras britternas skräck för en invasion från ett främmande land, ett land som hotar att ta över, samtidigt som kistan där Dracula slummrar vaggas närmare över havet. Lite väl tydligt blir temat när Dracula blöder mynt och kastar sedlar omkring sig. Temat, liksom själva historien, känns ibland taffligt genomförd. Filmen var till att börja med tänkt enbart för teve och det märks.

Men, dansarna är skickliga och scenografin, där Draculas borg är fylld av oanständigt formade öppningar och köttigt vridna rum, galet tilltalande. När Maddin inte försöker göra filmen till något mer än en gotisk romans, om att dras till och förskräckas av ett och samma, att utbyta kroppsvätskor och svimma i sin älskades armar är den riktigt förtjusande.

3 gånger: två-rulles-Buster

Two-reelers, två rullar långa filmer på omkring 24 minuter, började bli vanliga under filmens tonårstid. På 1910-talet hade filmmediet mognat så pass mycket att publiken gärna såg och betalade för längre, sammanhängande historier. Det var i detta behändinga format som Buster Keaton (1895-1966) år 1917 påbörjade sin komedikarriär.

Keatons första film, The Butcher Boy, regisserades av Roscoe “Fatty” Arbuckle (1887-1933) som liksom Keaton själv och komikerkollegan Charlie Chaplin hade ett förflutet som barnartist. (Keaton själv började uppträda i sin familjs vaudevillenummer som treåring). Butcher Boy fungerar mest som ett antal löst sammanhållna sketcher och släktskapet till buskisteater är hyfsat uppenbart: folk drattar på ändan, råkar i slagsmål och crossdressar. Men det behöver ju inte innebära något negativt. Framförallt Fatty Arbuckles gestaltning av skolflicka är värd att se. Buster själv känns igen på sin karakteristiska stråhatt och akrobatiska skills, men har ingen framträdande roll.

Buster Keatons första roll i vad som kom att bli ett flerårigt samarbete och kamratskap. Fatty Arbuckles karriär avtog dock efter att han år 1921 anklagades för mord på skådespelerskan Virginia Rappe, han fälldes aldrig.

Fyra år och en hel massa kortkomedier senare hade The Playhouse premiär. Under den tiden hade Keaton gått från bifgur, till huvudrollsinnehavare, till regissör. The Playhouse var regisserad av Keaton själv i samarbete med skådespelaren och regissören Eddie Cline (1892-1961) och skulle, till skillnad från The Butcher Boy, inte lika gärna ha gått att framföra som teaterbuskis. (däremot driver den med den burleska teatertradition som Keaton växte upp i) Här bygger berättandet på filmmediet, att tittaren uppfattar kulisser som väggar, tills dess att motsatsen bevisats. Uppenbart är också att Buster klär bättre i drag än kollegan Fatty.

The Playhouse. En ”zuoave” är ett gammalmodigt namn på de franska soldaterna i Afrika under koloniernas dagar. Eftersom de fanns på bild på cigarettpaket köper Buster först cigaretter när han blir ombedd att ordna några.

År 1923 kom, bland andra, The Love Nest. Samma år regisserade Buster Keaton sin första långfilm, Three Ages. The Love Nest innehåller en rejäl portion av Keatons mörka humor. Han låter sin roll ta emot den ena gräsligheten efter den andra med samma sorgset uppgivna attityd. Buster Keatons smeknamn The Great Stone Face får en tydlig motivering i denna sista kortkomedi.

Hårt sjöliv. Listan på besättningsmän har lånat namn från samtida skådisar.

Även om det främst är Keatons långfilmer, däribland The General, 1926, och Seven Chances, 1925, som är kända idag finns många av de kortare filmerna bevarade, en hel del finns tillgänliga på nätet eller på DVD. För den som behöver övertygas om Busters storhet kan de säkert fungera som inkörsport, (hett tips).

Erotikon: livat i de fina salongerna

Erotikon, från 1920, av Mauritz Stiller (1883-1928) är en synnerligen påklädd film, men med ett uttalat otrohetstema. Femme fatalen Irene Charpentier som är gift med den träige professor Leo Charpentier uppvaktas av både baron Felix och sin makes vän skulptören Preben Well. Professorn hyser i sin tur en inte helt obesvarad beundran för sin unga släkting Marthe, som hjälper professorsparet med hushållsarbetet. Med paralleler till skalbaggars parningsmönster och balettscener med intriganta haremsdamer som fond spelar dessa fem karaktärer ut sina känslor mot varandra, med mer eller mindre lyckade reslutat.

Irene Charpentier i karakteristisk pose.

20-talet, med sina kortklippta, rökande kvinnor och flirtande män i dubbelknäppta kavajer verkar ofta förvånansvärt modernt på film. Erotikon tar den nyfunna friheten i relationer till sin spets, (vid filmens premiär hade Ottar just börjat besvara svenskarnas frågor om sex och fortplanting i tidningen Arbetet, en lag från 1915 underlättade skilsmässa, till exempel) och får en modern tittare att känna sig en aning stel. Nuförtiden skulle en romantisk komedi om ett gift par som vänstrar så mycket de kan och där huvudpersonerna verkar lika ombytliga i sin kärlek som de polygama skalbaggarna, knappast produceras av Hollywood-maskineriet. Slående är också att nästan ingen i det kärlekskranka sällskapet, med undantag för den unga Marthe, spelad av Karin Molander(1889–1978), framstår som särskilt sympatisk. Filmens engelska slogan “A Daring Tale of Modern Love” passar fortfarande.

En annan punkt där dagens tittare blivit prydare är att det faktum att Marthe är professorns syskonbarn. Idag är det hög obehagsfaktor på kärleksrelationer mellan släktingar, men för den som läser 1800-talsromaner (Mansfield Park och Jane Eyre är två exempel) verkar kusinromanser varit mer regel än undantag. Här ska väl ifochförsig tilläggas att det på ganska många håll utanför Västvärlden fortfarande är vanligt.

Även om filmens karaktärer inte är vidare tilltalande är deras omgivningar det. Stillers filmer känntecknas av hans känsla för miljöer och i Erotikon pågår det pikanta spelet i eleganta våningar, i luften och på Kungliga Operan i Stockholm där balettdansöser och levande hästar intar scenen, som ändå blir en kuliss för huvudpersonernas flirtande i salongen. Irene Charpentier, gestaltad av den ärtiga Tora Teje (1893–1970) är värd att se bara för sin enorma garderob.

Samtida kritiker, som inte var särskilt sålda på handlingen uppskattade också filmens skönhet. Svenska dagbladet kallade det: en sann lisa att få se människor i hyggliga kläder och med normalt hår efter de evinnerliga bondefilmerna samt konstatera, att Amerika ingalunda har monopol på lyxfilmer i raffinerad uppsättning. Och lyxfilmer i raffinerad uppsättning är ju aldrig helt fel.