Körkarlen: Dödens kusk bjuder på en åktur

Körkarlen, från år 1921, tar sin början vid en dödsbädd. Edit, “en stackars liten slumsyster”, har drabbats av tbc, fast eftersom detta är på den gamla onda tiden kallas sjukdomen lungsot. Nu vakar hennes mor och arbetskamrater i Frälsningsarmén vid sängen. Utanför råder en mörk vinternatt, årets sista dygn går mot sitt slut.

På en annan plats i staden, på kyrkogården, sitter oduglingen David Holm och super med sina kamrater. Han skrämmer upp dem med historien om Körkarlen, den sista själ som dör under året och sedan måste arbeta som Dödens kusk och hämta hem de som lämnar jordelivet fram till nästa nyårsnatt. Konstigt nog dog David Holms kamrat Georges just förra nyårsnatten. När klockan slår tolv har David själv hamnat i bråk och ligger döende. Samtidigt vill Edit träffa honom en sista gång, han är ju hennes dåliga samvete och räddningsprojekt från slitet i Frälsningsarmén. Allt är upplagt för dramatik.

Körkarlen regisserades av Victor Sjöström (1879 – 1960), den svenska stumfilmserans mest kände regissör. Manuset är baserat på romanen med samma namn av Selma Lagerlöf (1858-1940), som ju också var en gigant bland samma tids författare. Idag räknas den som en av stumfilmserans viktigaste verk. Med sitt allvar, sin dramatik och sina filmtekniska finesser är den ett lysande exempel på att stumfilmen var en egen konstform, inte bara ett förstadium till talfilmen. I och med sin ikoniska status känns Körkarlen svår att recensera (typ är choklad gott? Är kattungar det bästa med internet? Är Werner Herzog ett geni?) Svaret är naturligtvis ja. Och ja, Körkarlen är en fantastisk film, liksom boken. (Alla borde läsa Selma åtminstone en gång om året).

Lagerlöf skrev för övrigt Körkarlen efter uppmaning av Svenska Nationalföreningen mot tuberkulos. Där en modern läsare och tittare kanske mest ser en mörk saga där dödens hantlangare blandar sig i människornas liv verkar dess samtida betraktare sett eländet, smittan och den sociala misären.

SVD:s recension av filmen illustrerar de samtida reakationerna bra: Det är svårt att inse, varför ej filmen lika väl som dramatiken skulle ha rätt till realistiskt återgivande av livets avigsidor, i synnerhet som det stumma dramat kanske ofta nog härvidlag har möjlighet att nå ännu högre konstnärliga uttryck än det talade. Vilken åsikt man än må hysa i denna punkt, kan man dock ej annat än stanna i djupaste beundran inför Körkarlens tavlor av mänskligt elände i olika former. Man letar förgäves efter överdrifter, banala teatereffekter, onödigt drastiska moment i spel, maskering och iscensättning; allt är äkta, storartat i sin helgjutenhet och framställt med en beundransvärd säkerhet i blick och grepp. Källa: Svenska Filminstitutets arkiv.

Stumfilm i verkligheten: Körkarlen (1921) i Huddinge

Om stumfilm, och om Victor Sjöströms filmer i synnerhet, kan man aldrig skriva tillräckligt, men det är ändå inte det som jag ska ägna mig åt nu. Istället ska jag skriva om en visning av Sjöströms Körkarlen (1921) som jag nyligen bevistade.

Okej då, ett par ord om filmen till att börja med. Körkarlen bygger på Selma Lagerlöfs bok med samma namn. Filmen handlar om den in i hjärteroten förbittrade David Holm som i sin färd mot botten försöker dra med sig så många han kan, allra helst sin förrymda fru, men som efter en våldsam död på nyårsaftonens tolvslag får följa dödens körkarl på en odyssé genom natten där han blir varse om det lidande han orsakat. Filmen blev en succé, mycket tack vare dess nyskapande filmiska effekter.

Körkarlen visades i helgen i Huddinge Kyrka i Stockholm, med improviserad musik framförd på kyrkoorgel av Hans Ove Olsson.

Valet av lokal är intressant. Kanske fungerar kyrkor särskilt väl för stumfilmsvisningar. Det är lokaler som är avsedda för musik och ofta utrustade för ändamålet (en kyrkoorgel har ett bredare register än man kan tro). Det kräver också sällan THX-anpassade salonger, eller ens avancerade projektorer (stumfilmens bildspråk är i sig så utstuderat och dramatiskt att det kan projiceras på en näsduk och fortfarande vara trollbindande). Nackdelen är förstås att kyrkans bänkar är avsedda för moralisk fostran snarare än tillbakalutad njutning, vilket kan göra filmen kännas extra lång.

Film i Huddinge kyrka

Visningen organiserades av Hans Ove Olsson och Elisabet Brander som står bakom musikverksamheten i Huddinge kyrka. Inspiration kom från Hedvig Eleonora kyrka där man hösten 2010 visade Murnaus Faust (1926). Även då till kyrkorgel. Att visa film i kyrkor verkar inte vara någon ny företeelse, och ämnet kommer troligen att återkomma här på Stumfilmsbloggen.

Visningen i Huddinge planerades dock som en engångsföreteelse, men vem vet, kanske blir det fler.