Etikettarkiv: victor sjöström

Karin Ingmarsdotter: En kärlekshistoria i knätofs

Enligt Nationalecykelpedin var Dalarna det område i Sverige som längst behöll ålderdomliga seder och bruk. Ända in på 1900-talet bars folkdräkter, till annat än speciella tillfällen, där. (För övrigt är Dalarna ett av få områden där folkdräkterna, eller sockendräkterna, faktiskt har en lång historia, de flesta andra dräkter är nationalromantiska hopkok som inte ens har 100 år på nacken). Selma Lagerlöf, som skrev romanen Jerusalem och Victor Sjöström, som filmatiserade den i flera etapper, verkar båda ha funnit denna tyngd av traditioner spännande. I boken inser en av dalkullorna som flytttat österut att den muslimska lokalbefolkningens traditionella kläder har samma funktion som hembyggdens sockendräkter: att berätta var ägaren bor och vilken ställning han eller hon har i samhället. Förmodligen en sann iakttagelse.

I filmen Karin Ingmarsdotter från 1920, som Sjöström regisserade baserat på ett avsnitt ur första delen av Jerusalem, inleds berättelsen med en svepande blick över byn, där människorna som brukat jorden stannar till för att lyssna till klockrigningen, så som de gjort sen urminnes tider. Huvudpersonerna sover i snidade sängar med omhängen och äter sin mat ur kurbitsmålade kärl. Kvinnorna är klädda i förkläden och hätta, som Tora Teje (1893 -1970) titelns Karin Ingmarsdotter bär upp med stil. Männen bär väst, hatt och bedårande knäbyxor med tofsar. Helhetsintrycket blir en aning uniformt, och Stumfilmsbloggen kommer osökt att tänka på målnigen här nedan, där Gustav Vasa försöker övertyga dalkarlarna att stödja honom.

Enformigt mode på 1500-talet.

Kurbitsblommorna räckte dock inte för att göra samtida kritker glada, DN:s recensent uppskattade inte huvudrollsinnehaverskan och menade att: Här funnos så gott som inga nyanser i minspelet. Man fick från början intrycket av i grunden stelnad människosjäl och av den islossning, som dock skall komma, anade man mer av texten än av bilden. Hur mycket mer förmådde då icke Victor Sjöström som Stor-Ingmar och den helt unga pojken Bertil Malmstedt som Lill-Ingmar, ge trots små medel! De båda voro ypperliga bondtyper i sin fula, sävliga genompräktighet. (Tack till Svenska filminstitutets databas för citatet).

Och visst är det en ganska långsam och lågmäld historia som berättas, utan några större överraskningar. Historien bygger också på en av de mindre dramatiska sekvenserna i originalverket, (i en roman som innehåller kärlek, brutna löften, döda barn, skeppsbrott och religiös fanatism, så det är förstås relativt). Sedd med nutida ögon är den kanske lättare att njuta av, som en del av Victor Sjöströms utveckling som regissör och som en bild av 1800-talet från en tid som låg ganska nära. För den som lyckas få tag i ett exemplar av Karin Ingmarsdotter är ett tips att hålla lite koll på slutscenen, där en av huvudpersonerna gör oss medvetna om kamerans öga på ett sätt som känns synnerligen modernt. Metamedvetenhet fanns alltså redan på 1920-talet.

Terje Vigen: dramatik vid kusten

Att göra en människa galen är lätt. Ta ifrån honom allt. Se så lustigt han beter sig.

Citatet kommer från psykiatrikern, jazzmusikern, vänsterpolitikern och poeten Claes Anderssons diktsamling Rumskamrater från 1974. Filmen Terje Vigen handlar om just att bli fråntagen allt, men också om Norges historia, krig och att den som redan har det illa ställt är den som drabbas hårdast när tillvaron rasar.

Filmen från 1917 är baserad på Henrik Ibsens poem med samma namn. Denna berättande dikt gavs ut 1852 och fick ett uppsving i popularitet under sekelskiftets nationalistiska yra. (Inget odlar väl fosterlandskärlek så mycket som minnen av en yttre fiendes angrepp). Berättelsen om sjömannen Terje Vigen utspelar sig under Napoleonkrigen, 1803 -1814, då Norge, i union med Danmark, fick sin kustväg blockerad av britterna med allierade (däribland Sverige). Dikten skildrar hur civilbefolkningen i en norsk kustby drabbas av svält när de under år av missväxt inte har möjlighet att ta sig ut på det av utländska styrkor ockuperade havet för att ordna mat. Samhällets tragedi blir fattlig genom en persons öde: sjömannen Terje Vigens.

Vi som läsare och tittare får stifta bekantskap med Terje Vigen som ung och relativt obekymrad matros. Han spelas lågmält och nyanserat av Victor Sjöström (1879 – 1960), som också står som regissör och manusförfattare ihop med Gustaf Molander (1888-1973). I en tidig scen får vi se hur denne sjöman återvänder hem från sin tjänstgöring och får träffa sin dotter för första gången. Scenen från familjens lilla stuga där Terje leker med sitt barn framför brasan åtföljs av textrutan: Der sagdes, at Terjes sind med et fik alvor fra denne stund. Han trælled og sled og blev aldrig træt af at vugge sit barn i blund. Om søndagskvelden, når dansen klang vildt fra den nærmeste gård, sine gladeste viser han hjemme sang, mens lille Anna lå på hans fang og drog i hans brune hår. (Liten läsöving i gammel-norska). Alla textrutor i filmen är citat ur dikten, även om hela dikten inte återges.

Historien om Terje Vigen och hans familj tar snart en mörkare vänding. Svält hotar och Terje bestämmer sig för att försöka ro till Skagen och hämta mat. Men det brittiska imperiets flotta tänker inte tilllåta ens en ensam eka att ta sig förbi. I en av filmens hetsigaste sekvenser följer kamerans öga tätt inpå Terje, som ror frenetiskt. I nästa klipp ser vi hur en båt framförd av ett helt roddarlag engelska matroser taktfast förföljer honom, så ett klipp tillbaka till Terjes händer och armar vid årorna. Hela scenens fruktansvärda innebörd: att mannen i ekan ror för att rädda livet på sin familj, medan soldaterna ror för att de lyder order, lyfts fram än tydligare genom kampens ojämna villkor.

Både dikten och filmatiseringen av Terje Vigen, som ju har en ålderskillnad på 65 år, är historier som tar sig själva på allvar. Här finns ingen ironi, men inte heller något gottande i eländet. När huvudpersonen förlorat allt står kameran stilla, Sjöström skådespelar återhållet och låter händelserna tala för sig själva.

Det plåster på såren som en modern publik förväntar sig när en films hjälte fallit till botten uteblir. Terjes förluster är meningslösa. Bara hans inre möjliga försoning ger filmen en strimma ljus i slutet. Ett ljus som sprider sig över en kyrkogård vid havsbandet och ett enkelt kors: Han lagdes for solbrand og vindes vift, og derfor blev græsset så stridt og stivt, men med vilde blomster iblandt.

Ledsnast av de ledsna: He who gets slapped

Få saker är lika sorgliga som en gråtande clown. I Victor Sjöströms He Who Gets Slapped / Han som får örfilarna, från 1925 blandas tårarna med vitsminket, så att ingen tittare kan låta bli att vrida sig i sätet. (Kanske vrider sig tittaren med mimarskräck lite extra).

Historiens huvudperson är vetenskapsmannen Paul Beaumont som efter att ha blivit bedragen, av sin hustru och på sin upptäckt om människans ursprung, försörjer sig som clown. Under större delen av filmen kallas huvudpersonen bara för “he”. Filmens titel anspelar på hans cirkusnummer, som går ut på att iförd clowndräkt ta emot örfilar medan han rabblar vetenskapliga teorier.

Filmen var Sjöströms andra Hollywoodverk, utgiven under hans anglifierade namn Seastrom. Den är en av de tidigaste titlarna från det då nybildade bolaget Metro Goldwyn-Mayer, MGM, och den första som inleds med det numera klassiska rytande lejonet. Huvudrollen spelas av Lon Chaney, som fortsatte på temat olycklig clown tre år senare i filmen Laugh, Clown, Laugh där hans roll, pajasen Tito Beppi måste söka hjälp för sin okontrollerade gråt. Överlag verkar Chaney ha sökt sig till de mer tragiskt betonade rollerna, han spelar exempelvis fantomen i Fantomen på stora Operan från 1925. Själv ska Chaney ha kommenterat sitt val av roller med: “De roller jag spelar har en sensmoral. De visar personer som skulle ha kunnat vara annorlunda, om de fått andra chanser”.

Temat om moral och människans förmåga att vara grym mot den svagare är också något som Sjöström intresserar sig för som regissör. I The Scarlet Letter vänder sig mobben mot den utstötta, ogifta modern, i He Who Gets Slapped skrattar cirkusbesökarna gott åt den förkrossade Beaumont. Trots att filmen riktar sig till en bred publik innehåller den också drömlika klipp där världen fylls av clowner i toppiga mössor. Klipp som får betraktaren att känna sig lika vilsen som den lurade Beaumont.
Clownbetonat underhållninsgvåld. Klippet ses med fördel utan ljud, hittar det tyvärr bara med pålagd musik.

En titt på IMDB visar att fenomenet att släppa filmer med nästan samma titel som kända storfilmer fanns redan på 20-talet. Samma år som He Who Gets Slapped vann kritiker och publik släpptes de idag betydligt mindre kända He Who Gets Rapped, He Who Gets Smacked och He Who Gets Socked.

I lifvets vår: Giganternas kamp

I lifvets vår från 1912, är regisserad av franske Paul Garbagni och ansågs till och med år 2007 ha gått förlorad, ett öde som drabbat många andra stumfilmer. Silvernitrat, som de gamla filmrullarna innehåller är vansinningt brandfarligt och många filmer har försvunnit eller förstörts. Men negativen till I lifvets vår återfanns av Cinémathèque Française och har nu restaurerats, kopierats och visats på Filmhuset i Stockholm, med ackompanjemang av Matti Bye.

Som om det i sig inte vore häftigt nog är detta den enda film där Sveriges tre mest kända regisörer från stumfilmseran medverkar som skådespelare: Victor Sjöström spelar den stiliga och genomhygglige studenten Cyril Alm. Georg Af Klercker spelar det rundnätta kommersrådet Von Seydling och Mauritz Stiller ikläder sig rollen av den lismande löjtnant Von Plæin.

I lifvets vår kretsar kring flickan Gerda, som efter att hennes ogifta mor dött hamnar i händerna på en samvetslös liga som tvingar henne att tigga på Stockholms gator. Hennes far, den rike von Seydling, vet inte vad som hänt henne, men som tur är räddas hon av den unge Cyril Alm. När Gerda vuxit upp börjar känslor spira mellan henne och hennes räddare, men komplikationer i form av den lurige kvinnotjusaren von Plæin trasslar till det hela. Den vuxna Gerda spelas för övrigt av Georg Af Klerckers fru, Selma.

Med på visningen var Stumfilmsbloggens vän Annika, som är släkt, med Georg Af Klercker. Hon får utvärdera denna Af Klercker-fyllda matiné.

georg af klercjer

Georg

Vad är ditt första intryck nu när du sett filmen?

–Jamen, helt fantastisk! Man borde verkligen få dåna lite oftare i vardagen. Och ha gentlemän som tar emot en när man svimmar.

Vad tycker du om Georg, är han lik din släkt?

– Hakan är kanske lik, inte mig så mycket, men andra.

Filmen i stort då?

– Det här är första stumfilmen som jag sett sen vi såg The General på gymnasiet. Den här var lite mer igenkänning, lite mer Hollywoodkänsla.

Vad tyckte du om Alm?

– Jo, men han var ju the good guy, en hjälte. Stiller däremot, han var en riktigt hal typ.

Du är ju själv fotograf, vad tycker du ur ett professionellt perspektiv?

– Det är förvånande hur pass bra det är, om man tänker på vilken teknik de hade tillgång till. Det är svårt nog att få bilden skarp med digitalkameror. Det är otroligt att det här är framkallade filmrutor.

Annika

Annika

– Vilket ackompanjemang sen! Jag satt ju och viskade innan och undrade hur han skulle klara det utan noter, hur ska han veta när det blir spännande? Men han kollade samtidigt som han spelade, sjukt imponerande. Det enda som var dåligt var att det var sjukt kallt i salongen. Två getingar på det.

Stumfilmsbloggen tackar för intervjun och tipsar om att man kan lyssna på en Sveriges radio-dokumentär om I lifvets vår här.

/Ada

Stumfilm i verkligheten: Körkarlen (1921) i Huddinge

Om stumfilm, och om Victor Sjöströms filmer i synnerhet, kan man aldrig skriva tillräckligt, men det är ändå inte det som jag ska ägna mig åt nu. Istället ska jag skriva om en visning av Sjöströms Körkarlen (1921) som jag nyligen bevistade.

Okej då, ett par ord om filmen till att börja med. Körkarlen bygger på Selma Lagerlöfs bok med samma namn. Filmen handlar om den in i hjärteroten förbittrade David Holm som i sin färd mot botten försöker dra med sig så många han kan, allra helst sin förrymda fru, men som efter en våldsam död på nyårsaftonens tolvslag får följa dödens körkarl på en odyssé genom natten där han blir varse om det lidande han orsakat. Filmen blev en succé, mycket tack vare dess nyskapande filmiska effekter.

Körkarlen visades i helgen i Huddinge Kyrka i Stockholm, med improviserad musik framförd på kyrkoorgel av Hans Ove Olsson.

Valet av lokal är intressant. Kanske fungerar kyrkor särskilt väl för stumfilmsvisningar. Det är lokaler som är avsedda för musik och ofta utrustade för ändamålet (en kyrkoorgel har ett bredare register än man kan tro). Det kräver också sällan THX-anpassade salonger, eller ens avancerade projektorer (stumfilmens bildspråk är i sig så utstuderat och dramatiskt att det kan projiceras på en näsduk och fortfarande vara trollbindande). Nackdelen är förstås att kyrkans bänkar är avsedda för moralisk fostran snarare än tillbakalutad njutning, vilket kan göra filmen kännas extra lång.

Film i Huddinge kyrka

Visningen organiserades av Hans Ove Olsson och Elisabet Brander som står bakom musikverksamheten i Huddinge kyrka. Inspiration kom från Hedvig Eleonora kyrka där man hösten 2010 visade Murnaus Faust (1926). Även då till kyrkorgel. Att visa film i kyrkor verkar inte vara någon ny företeelse, och ämnet kommer troligen att återkomma här på Stumfilmsbloggen.

Visningen i Huddinge planerades dock som en engångsföreteelse, men vem vet, kanske blir det fler.