Men i hörnet vid huset satt i den kalla morgonstunden den lilla flickan med röda kinder, med ett leende kring munnen – död, ihjälfrusen den sista kvällen på det gamla året. Nyårsmorgonen gick opp över det lilla liket, som satt med svavelstickorna, en av buntarna var nästan uppbränd.
Så slutar Den lilla flickan med svavelstickorna, HC Andersens världskända saga som publicerades 1845. Sedan dess har den dramatiserats och filmatiserats otaliga gånger, bland annat i flera japanska anime-tappningar. Redan 1902 kom en filmatisering: den drygt tre minuter långa The Little Match Seller. Men stumfilmserans mest kända filmversion av berättelsen kom 1928 när La petite marchande d’allumettes / The Little Match Girl hade premiär.
För manus stod Jean Renoir (1894–1979) (ja, han gjorde en massa ljudfilm sen – men det vet ju alla redan). I Renoirs version är den fattiga försäljaren i tonåren, snarare än att vara ett helt litet barn, men tittar likväl längtansfullt in mot en skyltfönstret på en leksaksbutik. Den cirka halvtimmeslånga filen följer till att börja med HC Andersens berättelse ganska rakt av. Filmens arma huvudperson, som här fått namnet Karen och spelas av Renoirs hustru Catherine Hessling (1900–1979) möter ingen omtanke från de förbipasserande nyårsfirarna. När hon stryker eld på några av sina tändstickor ser hon i en drömsyn en julgran med brinnande ljus. Hon stryker eld på några till och… ja ni kan historien.
Men, när Karen fryser ihjäl i snödrivan har bara halva filmen gått. Sen väntar lika lång bit till av fantasifulla drömsyner, när hon plötsligt befinner sig inne i leksaksaffären där dockorna och nallarna fått liv och en stilig ung älskare gör entré. I den senare hälften inbillar sig i alla fall undertecknad att Renoirs konstnärsarv gör sig påmint (han var son till Auguste Renoir). Det hela är väldigt visuellt genomtänkt, får man som tittare inte ut något annat av filmen så är den andra hälftens drömbilder värda att se för sin egen uppfinningsrikedoms skull.
Stumfilmsbloggen tänker på den imponerande dubbelexponeringen i filmens senare del och på att temat om fattigdom och utsatthet är svårt att inte bli berörd av. För även om just svavelsticke-försäljare inte är en vanlig syn på våra gator finns uppenbarligen fattigdomen kvar. Efter avslutad tittning kan man lämpligtvis skänka en slant till Stadsmissionen eller annan lämplig organisation, om inte annat så för att hedra Renoirs verk.