Song of the Fishermen (1934) – Stumfilmens avskedssång

Den kinesiska filmen Song of the Fishermen (Yu guang qu 渔光曲 1934) är något så ovanligt som en stumfilm som gett upphov till en slagdänga.

Song of the Fishermen (regisserad av Cai Chusheng, 1906-1968,) är varken renodlad stumfilm eller fulländad ljudfilm. Kina var mycket tidigt ute med filmproduktion. Redan året efter att bröderna Lumiére presenterat sin revolutionerande uppfinning för filmprojektion i Paris så fanns en maskin att skåda i Shanghai. Under 1920-talet kunde filmer ha premiär i Shanghai före New York, och det byggdes många storslagna biografer (varav vissa ännu finns kvar). Men Song of the Fishermen filmades långt efter att ljudfilmen gjort sin entré på världsscenen 1929. Kinas första ljudfilm kom redan 1930 och hette Sing-Song Red Peony, med en ung Hu Die i huvudrollen, som senare skulle bli en av 1930-talets främsta stjärnor vid sidan av Ruan Lingyu och Zhou Xuan. Men året därpå anfölls Shanghai av Japanerna, och det försvarskrig som sedan skulle pågå ända till andra världskrigets slut satte igång. Shanghais filmmaskineri fortsatte att arbeta, men med samma gamla medel. Inga fler ljudfilmer producerades under 1930-talets första hälft, inte förrän Song of the Fishermen.

Filmen handlar om tvillingparet Xiao Mao och Xiao Hou, som föds in i en fattig fiskarfamilj, där fadern tidigt dör till sjöss och modern tvingas försörja familjen som amma åt den rike redaren Hes son. När modern förlorar jobbet efter en olycka och sedermera blir blind, tvingas Xiao Mao och Xiao Hou söka sig till Shanghai för att försörja sig och sin mor. När de slutligen lyckas tjäna ihop lite pengar och kommer hem till byn, finner de att deras hem står i lågor och deras mor brunnit inne. Den unge He som just återvänt från studier utomlands vill hjälpa syskonparet och tar dem till sitt hem, men de drivs iväg av dennes far. Familjen He har i sin tur kommit på onåd och den unge Hes far begår självmord inför ruinens brant. Xiao Mao och Xiao Hou får arbete på den unge Hes skepp, men Xiao Hou är redan för vek och han faller ihop på däck.

All dialog i filmen är stum, men när Xiao Mao sjunger för sin bror som ligger döende i hennes armar, då faller ljudspåret in och vi får höra den sorgliga Song of the Fishermen.

(Källa: http://v.youku.com/v_show/id_XMTU4NTE1Mzgw.html)

Sången komponerades av Ren Guang, med text av författarinnan An E, som båda skapade sig namn genom filmen. Det blev en slagdänga som spreds som en löpeld till alla samhällets skikt. (Övrig musik i filmen komponerades för övrigt av en ung Nie Er, som följande år skulle komponera sången De frivilligas marsch, vilken idag är Kinas nationalsång.)

Filmen blev en enorm succé, och den gick oavbrutet på bio i nära tre månader efter sin premiär. Den vann också Kinas första internationella filmpris på filmfestivalen i Moskva samma år. Men det var inte bara den gripande sången som ledde till filmens framgångar. Under det tidiga 1930-talet blev det kinesiska kulturlivet allt mer politiskt, och i takt med att konstnärer och författare engagerade sig för kommunisterna så blev även filmen mer socialt medveten. Song of the Fishermen ställde sig mitt i detta genom att skildra vedermödorna hos samhällets allra fattigaste, men visar också hur de unga, både rika och fattiga, kan komma varandra närmre inför gemensamma vedermödor, precis som Xiao Mao, Xiao Hou, och den unge He.

Song of the Fishermen var inte Kinas första ljudfilm, men kan ses som Kinas sista stumfilm. Den är dessutom ett lysande representant för film från Kinas turbulenta 1930-tal.

(Passa på att se hela filmen här)

Stumfilm i verkligheten: Körkarlen (1921) i Huddinge

Om stumfilm, och om Victor Sjöströms filmer i synnerhet, kan man aldrig skriva tillräckligt, men det är ändå inte det som jag ska ägna mig åt nu. Istället ska jag skriva om en visning av Sjöströms Körkarlen (1921) som jag nyligen bevistade.

Okej då, ett par ord om filmen till att börja med. Körkarlen bygger på Selma Lagerlöfs bok med samma namn. Filmen handlar om den in i hjärteroten förbittrade David Holm som i sin färd mot botten försöker dra med sig så många han kan, allra helst sin förrymda fru, men som efter en våldsam död på nyårsaftonens tolvslag får följa dödens körkarl på en odyssé genom natten där han blir varse om det lidande han orsakat. Filmen blev en succé, mycket tack vare dess nyskapande filmiska effekter.

Körkarlen visades i helgen i Huddinge Kyrka i Stockholm, med improviserad musik framförd på kyrkoorgel av Hans Ove Olsson.

Valet av lokal är intressant. Kanske fungerar kyrkor särskilt väl för stumfilmsvisningar. Det är lokaler som är avsedda för musik och ofta utrustade för ändamålet (en kyrkoorgel har ett bredare register än man kan tro). Det kräver också sällan THX-anpassade salonger, eller ens avancerade projektorer (stumfilmens bildspråk är i sig så utstuderat och dramatiskt att det kan projiceras på en näsduk och fortfarande vara trollbindande). Nackdelen är förstås att kyrkans bänkar är avsedda för moralisk fostran snarare än tillbakalutad njutning, vilket kan göra filmen kännas extra lång.

Film i Huddinge kyrka

Visningen organiserades av Hans Ove Olsson och Elisabet Brander som står bakom musikverksamheten i Huddinge kyrka. Inspiration kom från Hedvig Eleonora kyrka där man hösten 2010 visade Murnaus Faust (1926). Även då till kyrkorgel. Att visa film i kyrkor verkar inte vara någon ny företeelse, och ämnet kommer troligen att återkomma här på Stumfilmsbloggen.

Visningen i Huddinge planerades dock som en engångsföreteelse, men vem vet, kanske blir det fler.

Veckans filmis: Sergei och hans tankar

Sergei Eisenstein (1898-1948) närmade sig filmen som teoretiker. Han började med teater när han som några-och-tjugoåring stridit klart för bolsjevikerna i revolutionen, och bosatt sig i Moskva. Han blev bland annat känd för sina scenbyggen, säkert mycket tack vare att han före kriget studerade till arkitekt, samma bana som sin far.

Eisenstein lockades som tjugofemåring av filmen och han författade en filmteoretisk skrift som handlade om filmens klipp. Han var inte ensam i sina tankar, bland annat hade regissören Dziga Vertov talat om hur filmen kunde upphöja åskådarens medvetande, vilket säkert påverkat Eisenstein (Dziga Vertov, som var några år äldre än Eisenstein, hjälpte bland annat till vid hans första film, Wiseman, från 1925).

Eisenstein var även intresserad av Japan och studerade japanska, så man kan också tänka sig att han kommit i kontakt med orientalisten Ernest Fenollosas skrifter (till exempel The Chinese Character as a Medium for Poetry som publicerades 1920 och kom i nyutgåva häromåret). Fenollosa drev under hela sitt liv idén om att de japanska (och kinesiska) skrifttecknen inte bara användes språkligt, utan även var bilder med djupa betydelser, och att en japansk (eller kinesisk) text fick helt nya nivåer av betydelse om man såg dem som sammanfogade bilder. (Fenollosa hade visserligen fel, men tanken var intressant och ledde bland annat till några av de bästa översättningarna av klassisk kinesisk poesi, utförda av Ezra Pound, som, liksom Fenollosa, inte behärskade ett ord kinesiska; men detta är ett sidospår.) Eisensteins skrift hette The Montage of Attractions.

För eftervärlden har Eisenstein blivit känd för just denna tanke: montage. Film ligger, enligt Eisenstein, närmare språket än bildkonsten. Till skillnad från en stillbild är nämligen filmen ett temporalt medium (det utspelar sig i tid), och till skillnad från musik så förmedlar filmen konkret mening. Men språket förmedlar inte bara mening, den skapar också betydelse. I kombinationen av ord skapas nya betydelser som är större än ordet själv. På samma sätt ansåg Eisenstein filmen fungera. Filmens klipp fungerar som ord och när de monteras ihop uppstår en ny betydelse som betyder mer än det enskilda klippet: ett montage är skapat.

Eisensteins teoretiska gärning bestod i hans teorier om de olika formerna av montage. Klipp kan sammanfogas på alla håll och kanter, de kan växla snabbt, de kan växla långsamt, och de kan förmedla olika associativa betydelser. Men det främsta montaget (ja, vissa montage var bättre än andra) var det där två klipp inte bara skapar associationer utan också tillsammans skapar en ny betydelse, i vad Eisenstein kallade för det intellektuella montaget. Detta var en politisk tanke då den motsvarar det dialektiska tänkandet – ni vet, tes, antites och syntes – som var på populär i Soviet på den här tiden.

Montageteorin präglade hela Eisensteins filmarskap, och han regisserade ett dussintal filmer och skrev en stor mängd teoretiska verk. Ett lämpligt sätt att avsluta en sådan här post vore att visa exempel på olika former av montage, men efter så mycket teoretiserande riskerar den redan att bli alltför tråkig, så istället så har jag valt att visa ett klipp med clowner.


(Det är Eisenstein själv som bugar sig i början på filmen)

Och just det, Eisenstein levde också ett ganska intressant liv (som man kan läsa mer om på Wikipedia), och han hade idag den 11/2 varit över 113 år gammal, om han inte hade dött för exakt 63 år sedan. Till hans mest berömda filmer hör Strejken (1925), och Oktober (1927), och naturligtvis Pansarkryssaren Potemkin som du kan läsa om i en tidigare post här på Stumfilmsbloggen.