En gång i undertecknads avlägsna ungdom fanns den utmärkta tidningen Darling, som skrev om kärnkraft, popband och tecknade serier. Darling hade också relationsfrågespalter, där en fråga fortfarande finns tydligt kvar i mitt minne: En man skrev in och frågade om han skulle ljuga och säga att han var oskuld för att kvinnor skulle bli intresserade av honom. Rådgivaren svarade att det nog inte skulle öka hans attraktionskraft (förmodligen sant), men la sen till det i undertecknads 16-åriga världsbild revolutionerande svaret: Man behöver inte ljuga och lura tjejer, eftersom de generellt inte är ointresserade av sex. Tänk om denna kloka skribent hade funnits till hands när manusen till Vilda orkidéer (Wild Orchids, från år 1929) och Äktenskapsvirvlen (The Marriage Circle, från år 1924) skrevs. Fast då hade det å andra sidan inte blivit några filmer.
Vilda orkidéer visades nyligen på Cinemateket i Stockholm och omnämndes i den utmärkta lapp med information om filmen som brukar delas ut på visningarna som ett högst medelmåttigt verk. Stumfilmsbloggen har inget att invända mot den beskrivningen. Största behållningarna är Greta Garbo, tyvärr i en rätt mesig roll, och miljöerna med böljande risfält och rader av elefanter. I filmen spelar Garbo rikemanshustrun Lillie Sterling, som är på resa i Java med sin äldre, virriga make. Redan på båten möter paret Sterling den javanesiske prins De Gace (som på klassiskt 20-talsfilmmanér gestaltas av en vit skådespelare, svenske Nils Asther (1897 -1981) med kajalspetsade ögonlock), som i den första scenen de möts, till fru Sterlings förskräckelse, piskar en av sina tjänare.
Den andra filmen, Ernst Lubitschs Äktenskapsvirveln handlar om det lyckliga paret Charlotte och Franz Braun och det olyckliga paret Mizzi och Josef Stock. Fru Stock flirtar vilt med sin vännina Charlottes make, medan hennes make försöker bevisa att hon är otrogen så att han kan ta ut skilssmässa. Mycket komplicerat.
Gemensamt för dessa filmer är att de båda handlar om hur en karaktär försöker övertyga en annan om att utbyte av kroppsvätskor skulle vara en bra idé. Stumfilmsbloggen såg först Vilda orkidéer och fick en unken smak av förlegad kvinnosyn i munnen. För naturligtvis vill den exotiske prinsen erövra fru Sterling. Hans förförelsetaktik går mest ut på att hålla fast henne och lura undan henne från makens sällskap så att han ostört kan fortsätta sina närmanden. Filmen skulle rätt och slätt skildra ett övergrepp om inte regissören lät oss förstå att Garbos karaktär, egentligen, är rätt tänd på den tvångshånglande prinsen. Och just det är nästan ännu mer provocerande: Vilda orikdéer visar hur fru Sterling efter att ha sagt nej, försökt skjuta prinsen ifrån sig och vridit sig undan plötsligt börjar att entusiastiskt besvara hans kyssar. Alltså: Håller man bara i tillräckligt hårt och är tillräckligt påstridig så kommer ens offer att gilla läget.
Tyvärr fanns bara dansscenen tillgänglig med töntigt soundtrack. Det går att stänga av.
Den här typen av inledningar (Nej! nej…ja!) på kärleksscener är ju vanliga i filmer av långt nyare datum, se till exempel James Bonds judo-tackling av Pussy Galore (!) i Goldfinger från 1964. Alla dessa filmscener var nog ett bidragande skäl till att Stumfilmsbloggen i sin ungdom inte riktigt fattade att det inte var ett normalt eller okej beteende att ragga genom tjat och påstridighet.
Efter att ha varit upprörd i en vecka tog undertecknad sig an nästa film: Äktenskapsvirveln. Och plötsligt var rollerna omvända. Här är det en kvinna: Mizzi Stock, spelad av Marie Prevost (1898-1937) som står för tvångsraggandet. Gustav Braun undviker henne, trogen som han är sin fru, men Mizzi dyker upp i hans hem, på hans arbete, vid hans middagsbord. Vore det inte en komedi skulle hon vara en stalker. Och enligt samma: trägen vinner-logik som i Vilda orkidéer verkar även den påltilige Gustav till sist rätt lockad av sin förföljare. Dock slipper han bli fasthållen och tvångshånglad med. Kul för honom.
En lite uppfriskande sak med Äktenskapsvirveln är att Mizzi inte straffas, i alla fall inte värre än att hon kan gå vidare ut i livet med siktet inställt på aningslösa män. Det är annars en minst lika sliten klyscha, som levt kvar ända in i moderna skräckfilmer: den lössläppta tjejen kommer inte överleva till slutet.
Med båda filmerna i huvudet känns deras gemensamma sexualmoral som: tjata bara tillräckligt länge så får du din vilja fram. Och ska en vara lite hoppfull verkar den typen av raggning inte helt vanligt förekommande på film längre.
