Etikett: science fiction

Science-fiction klassikern Metropolis hittar till teatern – och det blir fullt ös

Metropolis, 1927, är en film som, enligt Stumfilmsbloggen, borde vara svår att överföra till teaterscenen. Men just det har regissören Malin Stenberg gjort. Metropolis, en pjäs baserad på Thea von Harbous (1888–1954) roman, (en vidarebearbetning av manuset till den ursprungliga filmen), har premiär på Stockholms Stadsteater lördag 7 februari, 2015.

Metropolis - Kristofer Kamiyasu som Grot

Grot och de andra arbetarna, foto: Petra Hellberg.

Ett av skälen till att filmen verkar svår att göra pjäs av är dess storslagna bildspråk. Filmen Metropolis regissör, Fritz Lang (1890–1976), samarbetade med filmfotografen Eugen Schüfftan (1893 -1977) som byggde upp jättestaden som gett namn åt filmen i miniatyrformat. Modellerna av skyskrapor och hussiluetter som dramatiskt sträcker sig mot den silverfärgade filmhimlen gör att staden i sig känns som en av filmens huvudpersoner. Genom sin kultstatus som tidig science fiction har Metropolis också bidragit till senare coola framtidsstäder på film. (Paus för att leta upp Blade Runner – den bra versionen – på det världsomspännande internet och kolla in en av Metropolis arvtagare).

Som pjäs är Metropolis mycket mindre storslagen. Fritz Lang hade ettusen statister, Stadesteaterns version har 15 skådespelare. På den relativt lilla scenen, med minimal dekor blir också stadsbilden mindre central. Arbetarna i fabrikerna som håller igång Metropolis industri är här klädda i lack-rockar och hättor av gummi(?)-remmar med en vagt kinky känsla. När de rytmiskt mimar fram sitt arbetspass, ackompanjerade av elektronica blir det hela i stället nära – och publiken befinner sig, liksom arbetarna, mitt ibland maskinernas slammer. Just den bankande rytmen återkommer föreställningen igenom, som ett eko av stadens pulserande hjärta.

Metropolis, Joh Fredersen och Josaphat

Sekreteraren Josaphat och dennes arbetsgivare: Joh Fredersen, spelade av Eva Melander och Robert Fux, foto: Petra Hallberg.

Det teateruppsättningen tappat i storslagenhet tar den delvis igen genom att skruva upp knasometern på karaktärerna. Framförallt Metropolis överhuvud, affärsgeniet Joh Fredersen, har i Robert Fuxs gestaltning gått från kyligt beräknande byråkrat till megaloman serietidnings-skurk. Flera andra roller, som i filmen framstår som platta klyschor har fått något mer av en personlighet på teaterscenen. Albin Flinkas version av överklassonen Freder har aningen mer liv än originalet, (då spelad av Gustav Frölich, 1902-1987). Kristofer Kamiyasu som arbetsledaren Grot lyckas med att på secnen göra filmens “väktare av maskinens hjärta” till en riktig människa.

Och tjoföljt vad det går undan. I synnerhet under andra akten när staden är på väg att falla och människorna i den ger efter för desperationen (eller i Joh Fredersens fall fullständigt galenpanne-läge). Men även på scenen lider Metropolis av många av filmens svagheter. Arbetarnas andliga ledare Maria framstår i båda fallen mest som en mesig söndagskole-fröken och upproret hon leder resulterar aldrig i någon annan utveckling än möjligen en aningens gnutta sympati för de underlydande från deras även i fortsättningen orubbade herre, kärlekshistorien mellan Maria och Freder är fortfarande lika blek. Manuset var filmens svaga punkt (och värt att tänka på är att Metropolis floppade när den gick upp på bio 1927, det är först senare den fått sin kultstatus) och fortsätter att vara det även sen det omarbetetas för teatern.

Hela Fritz Langs Metropolis.

Fascinerande fakta: Hitler och Goebbels gillade filmen, och ska enligt legenden ha erbjudit Fritz Lang en tjänst som propaganda-filmmakare. Lang, som var av judisk börd lämnade Tyskland för USA, men hans fru – Metropolis manusförfattare Thea von Harbou – blev kvar, gick med i nazistpartiet och arbetade med att göra propgandafilmer för dem. Hon internerades efter krigets slut.

Resan till månen: filmen som reste dit ingen rest förut

Stumfilmsbloggens hedrade kollega Henrik driver den utmärkta bloggen: Rymdfilm. Idag slår vi våra kloka tangentbord ihop och skriver en gemensam post om en av de allra tidigaste science fiction-filmerna: Georges Méliès Resan till månen, Le Voyage dans la Lune, från år 1902.


Hela det tidiga rymdäventyret, med ny musik av Air

Stumfilmsbloggen:
Regissören Méliès, som kom från en familj av välbärgade skofabrikörer och själv arbetade i fabriken en period, hade också ett brinnande intresse för teckning och trolleri. (Runt sekelskiftet var nog magishower något av den fräsigate underhållning folk kunde se). Méliès själv arbetade även som illusionist, på sin egen teater, något som satt avtryck i hans filmer. I Resan till månen är det scenografin och effekterna, minst lika mycket som själva historien – och mer än rollfigurerna som fångar tittaren. Berättelsen framförs också som på en teaterscen, med kameran på behörigt avstånd.

Filmen, som hämtar inspiration från en annan science fiction-pionjär: författaren Jules Vernes verk, berättar om en samling astronomer som efter en vild debatt bestämmer sig för att bygga en rymdfarkost och resa till månen. Eftersom hela expeditionen består av män har Méliès, liksom många av sina efterkommande kollegor, petat in kvinnor i minimala dräkter i osannolika roller. Här som assistenter vid raketuppskjutningen. Farkosten lyckas faktiskt ta sin besättning till månen, där de stöter på krigiska utomjordingar som dock visar sig vara rätt lätta att slå ihjäl.

För den som tycker att storyn är tunn kan det vara värt att tänka på filmens utgivningsår, 1902. Resan till månen kom till när filmmediet var nyfött. Att visa filmer för en betalande publik började bli någorlunda vanligt i skiftet mellan 1800 och 1900-talet och då ofta som en del av shower med vanliga teatersketcher, dans och annan underhållning. Sju år innan rymdäventyrets premiär betalade amerikansk publik för att se en några minuter lång film av en kroppsbyggare i olika poser. Att filmer hade en sammanhängade historia, istället för att bara visa en scen eller en serie sketcher, var fortfarande en ny relativt ny företelse, där Méliès låg i framkant.

Kanske kan en modern tittare bortse från historien och betrakta Resan till månen som ett konstverk. Scenerna i rymden, på månens yta eller i astronomernas palats är genomtänkta, kluriga och uppenbarligen skapade av någon som hade vana av att handskas med teaterscenografi. Den nyrestaurerade versionen visar hur filmen var tänkt att visas, när varenda ruta var handkolorerad. Att få se det efter mer än 100 år är nästan lika magiskt som det måste varit att för första gången uppleva rörliga bilder.

Rymdfilm:
Så här 110 år efter premiären kan även en luttrad science fictionfantast skratta till förtjust över alla finurligheter som Méliès bjuder på under de fjorton minuter som hans rymdepos klockar in på. Le Voyage är nämligen inte bara världens första rymdfilm utan också ett veritabelt storverk på specialeffektsfronten. Méliès använder hela arsenalen av rök och speglar från teatervärlden och kombinerar det med snabba klipp och fusk med perspektiven som får de selenitiska krigarna att explodera då man slår dem i huvudet med sitt paraply, och rymdraketen att falla fritt från månen ned under vattnet med en av professorerna hängandes i ett rep på släp. I filmens allra mest berömda scen ser vi månens skiva tonas över i ett ansikte som plötstligt får en rymdraket i ögat. Det är helt enkelt många money shots på kort tid. Denna äldsta sorts stumfilm påminner förstås mycket om pantominteater, och varietékänslan är stundtals påtaglig. Men de många optiska villorna och tricken som endast möjliggörs av den då supermoderna filmkonstens hjälp, gör Le Voyage dans la Lune till en helt banbrytande film och en milstolpe i science fictionhistorien.

Dessutom är den enormt rolig, på ett absurt sätt. Den ena scenen är galnare än den andra. Gänget av ”astronomer” i yviga lösskägg och struthattar med stjärnor måste gå till filmhistorien som tidernas mest överspelande statistgrupp. Armarna flaxar och kropparna vaggar som om de var ett gäng höns som försökte lyfta från marken i en stark orkan. I scenen där raketen ska skjutas iväg som en kanonkula (en idé från Verne) strömmar dessa stolliga professorer in i raketen och vinkas av av ett gäng med lättklädda damer. Sekunden senare landar farkosten på månen och gubbarna strömmar ut, vilt gestikulerande. De viftar med paraplyer och hattar, bugandes och bockandes. Snart blir det natt och alla tar fram varsitt täcke från ingenstans och lägger sig ned och somnar sött. Dagen efter möter de filmhistoriens första rymdvarelser, vars knasiga men våldsamma beteende och stamkrigarlook mer är inspirerad av tidens kolonialistiska syn på ”vilden” än av förebilderna HG Wells och Jules Vernes. Både Wells och Verne skriver förhållandevis modern science fiction som strävar efter att säga något om sin tid. Méliès har inga sådana pretentioner utan vill underhålla och förbluffa. Det lyckas han med! Hans film slutar med en stor strid mellan våra galna professorer och de vilda seleniterna, med mycket rök och blixtar. Utan att avslöja allt för mycket så kan jag säga att det som så ofta i litteratur från det framtidsinriktade tidiga nittonhundratalet blir vetenskapen som går segrande ur striden.