“Saphead” blir “virrhjärna” på svenska enligt översättningstjänsten Tyda.se, med de utmärkta begreppen “fool”, “sap” och “muggins” som synonymer. I filmen The Saphead från 1920 är virrhjärnan i titeln huvudpersonen: Bertie van Alstyne, en allmänt clueless överklassslyngel som vänder sig till sin butler för att bli rakad och till boken “How To Win the Modern Girl” för kärleksrådgvining. Filmen är regisserad av Herbert Blaché (1882–1953) och Winchell Smith (1871–1933).
Helt enligt bokens rekommendation försöker Bertie framstå som en farlig, roulettespelande casanova för att lyckas vinna sin fostersyster Agnes hjärta. Berties far, som går under smeknamnet Old Nick of Wall Street (alltså ungefär: Wall Streets Satan), en stenrik knös med ett hjärta av guld, har dock fler problem än sin oduglige son: Hans svärson, den lurige Mark Turner smider nämligen ränker att sko sig på Old Nicks silvergruva och lägger dessutom skulden på Bertie för sitt utomäktenskapliga barn – stora komplikationer för familjen och för Bertie och Agnes relation.
Filmens mest actionfyllda scener utspelar sig när Bertie hamnat på Wall Streets börsgolv. Han tolkar knuffarna i horden av spekulanter och inropandet av aktier som en lek och leker våldsamt och entusiastiskt med. Här får den som saknat den typiska Keaton-humorn till sist chans att se lite slapstickvåld. (Utifrån denna scen hade det förstås gått att dra en paralell till hur spekulanter på dagens börser kan ha ungefär lika mycket koll på läget som Bertie, med fatala konsekvenser, men det blir för invecklat).
Lär känna familjen van Alstyne. Andra portionen av filmen, som finns i tionminutersklipp på Youtube.
The Saphead är baserad på pjäsen The New Henrietta, som av filmen att döma måste varit en missförstånds-, smälla i dörrarna-komedi med en härva av intriger och ganska stora luckor i sitt historieberättande. En googling på The Saphead visar också att bristen på fysisk humor och Keatons kännetecken akrobati gjort många tittare besvikna. Och visst, Keatons senare långfilmer, där han själv bidrog med både manus och regi, är mer slipade och snyggare berättade. Men The Saphead har charm och sin bedårande vilsne snobb. Klart sevärd.