Flickan med svavelstickorna i stumfilmstappning

Men i hörnet vid huset satt i den kalla morgonstunden den lilla flickan med röda kinder, med ett leende kring munnen – död, ihjälfrusen den sista kvällen på det gamla året. Nyårsmorgonen gick opp över det lilla liket, som satt med svavelstickorna, en av buntarna var nästan uppbränd.

Så slutar Den lilla flickan med svavelstickorna, HC Andersens världskända saga som publicerades 1845. Sedan dess har den dramatiserats och filmatiserats otaliga gånger, bland annat i flera japanska anime-tappningar. Redan 1902 kom en filmatisering: den drygt tre minuter långa The Little Match Seller. Men stumfilmserans mest kända filmversion av berättelsen kom 1928 när La petite marchande d’allumettes / The Little Match Girl hade premiär. 

Filmaffisch för The little match girl 1928

För manus stod Jean Renoir (1894–1979) (ja, han gjorde en massa ljudfilm sen – men det vet ju alla redan). I Renoirs version är den fattiga försäljaren i tonåren, snarare än att vara ett helt litet barn, men tittar likväl längtansfullt in mot en skyltfönstret på en leksaksbutik. Den cirka halvtimmeslånga filen följer till att börja med HC Andersens berättelse ganska rakt av. Filmens arma huvudperson, som här fått namnet Karen och spelas av Renoirs hustru Catherine Hessling (1900–1979) möter ingen omtanke från de förbipasserande nyårsfirarna. När hon stryker eld på några av sina tändstickor ser hon i en drömsyn en julgran med brinnande ljus. Hon stryker eld på några till och… ja ni kan historien. 

Men, när Karen fryser ihjäl i snödrivan har bara halva filmen gått. Sen väntar lika lång bit till av fantasifulla drömsyner, när hon plötsligt befinner sig inne i leksaksaffären där dockorna och nallarna fått liv och en stilig ung älskare gör entré. I den senare hälften inbillar sig i alla fall undertecknad att Renoirs konstnärsarv gör sig påmint (han var son till Auguste Renoir). Det hela är väldigt visuellt genomtänkt, får man som tittare inte ut något annat av filmen så är den andra hälftens drömbilder värda att se för sin egen uppfinningsrikedoms skull.

Stumfilmsbloggen tänker på den imponerande dubbelexponeringen i filmens senare del och på att temat om fattigdom och utsatthet är svårt att inte bli berörd av. För även om just svavelsticke-försäljare inte är en vanlig syn på våra gator finns uppenbarligen fattigdomen kvar. Efter avslutad tittning kan man lämpligtvis skänka en slant till Stadsmissionen eller annan lämplig organisation, om inte annat så för att hedra Renoirs verk. 

Karl XII: Gösta Ekman som hjältekung

Karl XII från 1925 är Sveriges mest sedda stumfilm. Under tiden detta fosterlandsvurmande mastodontverk visades på bio hann en och en halv miljon personer se den (!). Detta och mycket annat viktigt fick Stumfilmsbloggen reda på när Cinemateket ordnade en visning av filmen ihop med Armémuseum. Under pausen samtalade filmprofessorn Tommy Gustafsson med muséets Anders Wesslén om verket och gav publiken en bakgrund till dess historia. Ett föredömligt sätt att ta sig an visningen av en nästan fem timmar lång film.

Scen ur filmen Karl XII
Bild ur slutscenen, via Wikimedia Commons, Public Domain.

Att se Gösta Ekman d.ä. (1890–1938) i rollen som kung Karl XII blir nästan som att se den gamle kungen på riktigt. Inte för att de är så lika (och näsprotesen stackars Gösta försetts med är svår att komma över) utan för att filmen jobbar hårt på att visa Karl XII som den legend han blivit. Flera ögonblick i filmen är iscensatta så att de återskapar kända tavlor föreställande Kalle Dussin – den som orkar med ända till slutet kan glädjas åt en storslagen filmversion av Gustaf Cederströms målning Karl XII:s likfärd, med tjäder och allt. Dessutom har olika omklippta och ljudlagda versioner av filmen faktiskt visats i skolor som en del i historieundervisning: Gösta Ekmans rolltolkning blir ännu ett lager i historien om Karl XII.

Karl XII gjordes med ett tydligt uppsåt: att skapa opinion mot nedrustning i mellankrigsstidens Sverige. Bolaget Historisk Film AB som bildats för att kunna producera en film om Sveriges meste hjältekonung hade flera höga militärer i styrelsen: En kontakt som säkert var till nytta när mängder av värnpliktiga lånades in som statister. 

Och till och med för en modern publik som inte hängde med i debatten på 20-talet är det svårt att missa hur oerhört förtjust i krigarkonungen filmens skapare är – och en tänkt publik också väntas vara. Vi får se hur han visar prov på hjältemod i strid, är lojal mot sina soldater och ständigt placerar sig högst upp, oskyddad på skyttevärnet. Ibland blir det svårt att tolka den nära relationen mellan kungen och hans här som enbart ett utslag av stark kamratskap, men hur det uppfattades av en samtida publik är svårt att veta. (En kompis till underteckand har kommit på det roliga dricka-spelet där man tittar på Top Gun och tar en sup varje gång Tom Cruise och Val Kilmer har ett erotiskt laddat ögonblick. Den skulle med små justeringar fungera även på Karl XII).

Även om de flesta väl vet hur det slutar bjuder filmen om Karl XII också på oväntat mycket spänning. Historien om fälttågen varvas med en bihistoria om familjen Ulfclous öde. I denna berättelse får vi följa sonen som tagit värvning, dottern som gift sig med en soldat och följer med hären ut i kriget, liksom familjens trotjänarinna som tar tjänst som kokerska i trossen samt de i familjen som blir kvar hemma under krigsåren. Berättartekniskt känns det oväntat modernt och trots att filmen varar i nästan fem timmar satt i alla fall Stumfilmsbloggen klistrad. Masscenerna vid slagfältet är också storslagna.

Sen är det ju det här med historien genom en nutida lins. Porträtteringen av andra nationaliteter känns en aning… Eh, problematisk, även om sultanen under den turkiska vistelsen på det hela taget är på goda laget. (Och kostymören hade säkert roligt när sultanens hov kläddes). I ett historiskt perspektiv (och en film som snart fyller 100 år har kanske börjat uppnå status som tidsdokument) säger det väl mest om den svenska synen på utlandet vid den här tiden.

I vilket fall blev Stumfilmsbloggen fångad av berättelsen och tågade ut från visningen med ökad vilja att försvara fosterlandet mot dansken. Eller hur var det nu?

Fascinerande fakta: Gösta Ekman spelade i en annan samtida film om Karl XII: Kung Karls kurir, som hade premiär 1924. Fast där spelade han just titelns kurir och inte kungen.

De fyra ryttarna: filmen som lyfte Valentino

Första världskriget sliter sönder länder, kroppar och familjer. Släktingar vänds mot varandra och en tidigare sorglös ung dansör måste bege sig till skyttegravarna. Det, och en hel del annat, handlar The Four Horsemen of the Apocaplypse från 1921 om. Idag kanske mest känd för att vara filmen som gav Rudolph Valentino (född Rodolfo Alfonso Raffaello Piero Filiberto Guglielmi di Valentina d’Antoguolla, 1895 -1926) hans första stora roll.

Poster för filmen The Four Horsemen of the Apocalypse från 1921

Filmen är baserad på boken med samma namn av Vicente Blasco Ibáñez (1867-1928). Manuset skrevs av June Mathis (1887-1927), en av de första kvinnorna att inneha en topposition på filmbolaget MTM/Metro. Det var också Mathis som castade Valentino, som hittills bara gjort mindre filmroller. För regin stod Rex Ingram, som själv var veteran från kriget. De fyra ryttarna blev en kassasuccé, och starten på Rudolph Valentinos (ack så korta) storhetstid. 

Trots att den på sin tid var en stor framgång tillhör inte De fyra ryttarna de stumfilmer vars rykte varat in i vår tid. För en nutida tittare kan berättandet, som börjar med att introducera oss för mannen som ska bli svärfar respektive morfar åt filmens huvudpersoner, kännas som en väl lång startsträcka. Och synen på nationella egenskaper, liksom hur de algeriska soldaterna i den franska armén porträtteras, är svåra att tugga i sig idag. 

Samtidigt är det svårt att inte bli förtjust i greppet att varva de realistiska scenerna från det krigsdrabbade Europa med mardrömsbilder av hur apokalypsens fyra ryttare galopperar fram. Att överhuvudtaget kunna göra något så storslaget och unikt filmiskt måste varit överväldigande för en publik som just börjat vänja sig vid storslagna långfilmer. 

En annan behållning är Rudolph Valentino i rollen som charmören och dansören Julio. När det med moderna ögon kan vara svårt att se hur publik på den gamla onda tiden kunde tycka att en fyrkantig typ som Wallace Beery var het har Stumfilmsbloggen inga problem att se tjusningen i Valentino. Filmvetaren Rune Waldekranz verkar dela den uppfattningen och formulerar det hela utmärkt i Filmens Historia – De första hundra åren: “Valentino väckte i De fyra ryttarna sensation genom sitt animaliskt mjuka och obesvärade sätt att föra sig – en plastik av ovanlig sensuell skönhet”. Det är bara att hålla med. 

Judaspengar – Victor Sjöströms återfunna film

Judaspengar (1915)

Ibland tänker Stumfilmsbloggen på att mer är hälften av regissören Victor Sjöströms stumfilmer har gått förlorade och fäller en tår. Framförallt saknas hans tidiga verk. Då är det lite extra härligt när en film som varit förlorad återupptäcks. Judaspengar som hittades under 2017 har restaurerats under åren som gått och bland annat fått nya svenska mellantexter. Den schweiziska distributionskopian som återfanns, hittades i ett franskt arkiv och hade inte oväntat mellantexter på franska.

På filmarvsdagen, 27 oktober, visades den nyrestaurerade Judaspengar på Cinemateket i Stockholm, till liveackompanjemang av Edward von Past och med Victor Sjöströms släktingar i publiken. En introduktion om arbetet med att restaurera filmen hölls föredömligt av Jon Wengström, chef för Filmarkivet.

Vad kan man då säga om själva filmen? Som titeln antyder kretsar handlingen runt svek. Ska den fattige arbetaren Holk (John Ekman, 1880–1949) ange sin kamrat, Blom (Egil Eide 1868–1946), för ett mord han inte har begått? När Holk nu så väl behöver pengarna… Undertecknads allmänna intryck av filmen är att den är påfallande modern, trots att den kan räknas till Sjöströms tidigare produktion. Visst, arbetarlängorna, smutsen och fotogenlamporna doftar 1800-tal, men berättartekniskt går det undan. Men tempot, där handlingen snabbt växlar, gör att filmen berättartekniskt känns nyare än många av dess samtida verk.

Så, alla som har möjlighet att se filmen beordras härmed att göra det. Och så hoppas vi på att det kan finnas fler förlorade filmer att upptäcka i arkiven.

 

Tarzan of The Apes: Klassisk historia bland trädtopparna

filmaffisch för Tarzan of The Apes 1918Sex år efter att Edgar Rice Burroughs (1875 -1950) första roman om djungelpojken Tarzan publicerats hade filmen Tarzan of the Apes premiär. Den är regisserad av Scott Sidney (1872 – 1928) med Elmo Lincoln och Enid Markey i rollerna som Tarzan och Jane.

Filmen följer den övergivne Tarzan från barndomen bland aporna till dess att han blivit vuxen för första gången möter sin Jane – en vid det här laget välkänd historia.

När en ser film från den gamla onda tiden får en, som Stumfilmsbloggen ofta reflekterat över, bevittna en hel del inslag som numera känns ohärliga. FIlmer är barn av sin tid och sitt samhälle. Att filmer från det segregerade 1920-talets USA ger uttryck för en rasistisk världsbild är kanske ingen överraskning. Sidneys Tarzan-filmatisering dras – bland annat – med problemet angående hur de få svarta rollerna skildras. De flesta syns som namnlösa, bastkjolsklädda statisister i djungeln.

Själva filmen är en ganska rak berättelse, utan några överraskningar för den som är det minsta bekant med Tarzan-historien. Ett plus är de fina naturklippen på djur från jordens alla hörn. Tolkningen av den lokala faunan har varit frikostig. Både de riktiga chimpanserna och de skådespelare i apdräkt som spelar mot Tarzan är också festliga att se. I övrigt är det svårt att uppleva Tarzan of The Apes som något annat än ett tidsdokument.

Fascinerande fakta: En annan skådespelare, svenskättlingen Stellan Windrow (anglifiering av det tjusiga namnet Vindruva), påbörjade inspelningar i rollen som Tarzan, men avbröt jobbet för att ta värvning i första världskriget. Eftersom Windrow var mer atletisk än sin ersättare Sidney har scenerna där han svingar sig mellan träden behållits även i den färdiga filmen. 

Och… under 2016 har ju en annan svensk skådis, Alexander Skarsgård, gjort en barbröstad insats som Burroughs djungelpojke. Cirkeln är sluten.

Stumfilmsbloggen associerar till en nutida Tarzanättling. Humorgänget Klungans Mikal som drömmer om att bli uppfostrad av djur. Hans monolog om sin längtan tillbaka till Naturen och ett ädlare, enklare liv hos djuren fångar Burroughs tanke – och dess omöjlighet. Se och lär: