Tips: Rekon spelar till L’Inferno

Söndag 24 oktober uppträder jazztrion Rekon på Pygméteatern i Stockholm. Under titeln Unintentional Music for Films kommer de att improvisera till L’inferno från 1911, en film inspirerad av Den gudomliga komedin där tittaren får följa Dante ner i helvetets olika kretsar.

Rekon: Daniel Borgegård Älgå: basklarinett, flöjt och elektronik, Leif Jordansson: gitarrer och Pelle Vallgren: trummor. 

Leif Jordansson är en tredjedel av Rekon och svarar så här om evenemanget:
– Hela idén är att vi improviserar till filmen. Utan att ha sett filmen innan och utan att göra upp en linje som man vanligtvis brukar göra inom film scoring. Detta gör att publiken blir delaktiga och får möjlighet att själva sätta samman film och musik till en helhet. Det är förvånansvärt vad det påverkar hur man ser filmen. Vi har testat med ett par kortare filmer och det har varit mycket roligt.

Hur kom det sig att ni valde just L’Inferno att improvisera til?

– Just L’Inferno stötte jag på när jag sökte bland experimentella filmer från början av 1900-talet. Den har ett fantastiskt bildspråk och jobbar med specialeffekter på ett så naturligt sätt. Det gamla sättet att arbeta med effekter passar väldigt bra ihop med hur man skapar ljudvärldar inom improviserad musik. Det är skulpturalt på något sätt. Det gillar vi. Sedan är det en fantastisk film som bygger på en otroligt bra bok.

Hur förhåller ni er som musiker till det ni ser på filmduken – förstärker ni handligen i improvisationen?

– Vi kan välja två vägar. Den ena är att vi ser filmen för första gången och spelar med den. Då fungerar filmen som en fjärde medlem i improvisationen då vi behöver ta ställning till hur rytmen och stämningen påverkar oss som spelar. Den andra vägen är att vi inte ens tittar på filmen utan bara spelar och sedan låter publiken skapa sina egna sammansättningar. Inom konsten finns ett begrepp som kallas juxtaposition. Där jobbar man med att ställa två objekt bredvid varandra. De behöver inte ha med varandra att göra men betraktaren skapar undermedvetet ett sammanhang, just därför att hjärnan fungerar på det viset.

Något mer du vill tillägga om uppträdandet?

– Detta är en start på något vi kommer att fortsätta att experimentera med. Vi har tankar på att göra t.ex. en kväll där vi spelar till gamla dadaist-filmer eller surrealistfilmer. Då blir det mer abstrakt och musiken tillsammans med bildmaterialet skapar tillsammans nya rytm-figurer och blir som små enheter. Sedan finns det ju en mängd filmer att välja bland. Kom gärna med förslag och önskemål. Och jag hoppas få se många filmintresserade på Pygméteatern på söndag.

För den som vill bekanta sig mer med filmen finns den att se här.

Charlie Chaplin lyser upp Peshawar i pandemin

Alla kan väl hålla med om att pandemitiderna är tunga. Men förutom annalkande vaccination kan vi också glädja oss åt att Charlie Chaplins ikoniska gestalt än en gång rör sig bland de levande. Det är 28-årige Usman Khan i Peshawar, Pakistan, som axlat hatten, käppen och de för stora skorna. Iklädd de klassiska attributen har han ägnat sig åt att återskapa Chaplins scener från stumfilmseran på sin Tiktok-kanal.

I en intervju med Reuters säger Usman Khan att han fick idéen efter att han själv varit sjuk och tittat på Chaplin-videor. 

“Jag tänkte att jag kan bli Pakistans Charlie, så att jag kan sprida glädje och komedi till människor under corona-pandemin”, berättar han. 

Stumfilmsbloggen torkar en glädjetår över att Chaplins arv lever vidare. Samt tänker på att hans figur The Little Tramp nu fått nytt liv i Khans tolkning. Denne hattprydda luffare som alltid kämpade i underläge är en himla fin hjälte även för vår tid. Håll i. Håll ut. Tvätta händerna. 

Lyssna på Chaplins liv

Tips: Det trivsamma programmet P3 Historia tar sig an Charlie Chaplins liv, i en podd som går att lyssna på här. 

Programmet tecknar Chaplins livshistoria, som börjar i fattigdom och slutar i livet som världsstjärna, om än med kontroverser i bagaget. Denna stumfilmserans kanske mest kände stjärna har också ett livsöde lika gripande som hans egna filmer – med samma början i rännstenen.

Stumfilmsbloggen kan möjligen tycka att programmet skulle ha kunnat granska Chaplins relationer till tonårsflickor aningen hårdare. Det är värt att tänka på att hans två första äktenskap med då sextonåriga Mildred Harris (1901–1944) och Lita Grey (1908–1995) skulle vara olagliga i Sverige idag. 

Och tja, här någonstans hamnar vi i diskussionen om skillnaden mellan verk och person. Inget nytt under solen. 

The Boat: Följ med Buster Keaton ut på djupet

Ibland vill man bara fredagsmysa och se något lättsamt med småchipsen. Då passar det perfekt med en av Buster Keatons tidiga kortfilmer, de två filmrullar långa two-reelers, som han regisserade, byggde scenerier till och spelade huvudrollen i. Och en av de filmer som kan komplettera popcornskålen med spännande action och många visuella skoj är The Boat (på svenska Söndagsseglaren) från 1921. 

Stillbild från The Boat från 1921, Sibyl Seely och Buster Keaton.
Stillbild från The Boat från 1921, Sibyl Seely och Buster Keaton. CC.

I filmen får vi följa Buster med familj som först under diverse vedermödor sjösätter sin hembyggda båt, och sedan på tokiga sätt hamnar i sjönöd. Historien går i ett snabbt tempo och familjefadern Buster och de två barnen möter olyckorna med samma sorgset uppgivna ansiktsuttryck. Utan att säga för mycket om slutet kan Stumfilmsbloggen konstatera att The Boat fått en god portion av Keatons mörka berättarstil, så pass att riktigt små knoddar skulle kunna bli rädda.

Men för alla er andra, ta på korkbältet och bänka er: https://www.youtube.com/watch?v=mw1-Q_gzjoA

Flickan med svavelstickorna i stumfilmstappning

Men i hörnet vid huset satt i den kalla morgonstunden den lilla flickan med röda kinder, med ett leende kring munnen – död, ihjälfrusen den sista kvällen på det gamla året. Nyårsmorgonen gick opp över det lilla liket, som satt med svavelstickorna, en av buntarna var nästan uppbränd.

Så slutar Den lilla flickan med svavelstickorna, HC Andersens världskända saga som publicerades 1845. Sedan dess har den dramatiserats och filmatiserats otaliga gånger, bland annat i flera japanska anime-tappningar. Redan 1902 kom en filmatisering: den drygt tre minuter långa The Little Match Seller. Men stumfilmserans mest kända filmversion av berättelsen kom 1928 när La petite marchande d’allumettes / The Little Match Girl hade premiär. 

Filmaffisch för The little match girl 1928

För manus stod Jean Renoir (1894–1979) (ja, han gjorde en massa ljudfilm sen – men det vet ju alla redan). I Renoirs version är den fattiga försäljaren i tonåren, snarare än att vara ett helt litet barn, men tittar likväl längtansfullt in mot en skyltfönstret på en leksaksbutik. Den cirka halvtimmeslånga filen följer till att börja med HC Andersens berättelse ganska rakt av. Filmens arma huvudperson, som här fått namnet Karen och spelas av Renoirs hustru Catherine Hessling (1900–1979) möter ingen omtanke från de förbipasserande nyårsfirarna. När hon stryker eld på några av sina tändstickor ser hon i en drömsyn en julgran med brinnande ljus. Hon stryker eld på några till och… ja ni kan historien. 

Men, när Karen fryser ihjäl i snödrivan har bara halva filmen gått. Sen väntar lika lång bit till av fantasifulla drömsyner, när hon plötsligt befinner sig inne i leksaksaffären där dockorna och nallarna fått liv och en stilig ung älskare gör entré. I den senare hälften inbillar sig i alla fall undertecknad att Renoirs konstnärsarv gör sig påmint (han var son till Auguste Renoir). Det hela är väldigt visuellt genomtänkt, får man som tittare inte ut något annat av filmen så är den andra hälftens drömbilder värda att se för sin egen uppfinningsrikedoms skull.

Stumfilmsbloggen tänker på den imponerande dubbelexponeringen i filmens senare del och på att temat om fattigdom och utsatthet är svårt att inte bli berörd av. För även om just svavelsticke-försäljare inte är en vanlig syn på våra gator finns uppenbarligen fattigdomen kvar. Efter avslutad tittning kan man lämpligtvis skänka en slant till Stadsmissionen eller annan lämplig organisation, om inte annat så för att hedra Renoirs verk.