Flickan med svavelstickorna i stumfilmstappning

Men i hörnet vid huset satt i den kalla morgonstunden den lilla flickan med röda kinder, med ett leende kring munnen – död, ihjälfrusen den sista kvällen på det gamla året. Nyårsmorgonen gick opp över det lilla liket, som satt med svavelstickorna, en av buntarna var nästan uppbränd.

Så slutar Den lilla flickan med svavelstickorna, HC Andersens världskända saga som publicerades 1845. Sedan dess har den dramatiserats och filmatiserats otaliga gånger, bland annat i flera japanska anime-tappningar. Redan 1902 kom en filmatisering: den drygt tre minuter långa The Little Match Seller. Men stumfilmserans mest kända filmversion av berättelsen kom 1928 när La petite marchande d’allumettes / The Little Match Girl hade premiär. 

Filmaffisch för The little match girl 1928

För manus stod Jean Renoir (1894–1979) (ja, han gjorde en massa ljudfilm sen – men det vet ju alla redan). I Renoirs version är den fattiga försäljaren i tonåren, snarare än att vara ett helt litet barn, men tittar likväl längtansfullt in mot en skyltfönstret på en leksaksbutik. Den cirka halvtimmeslånga filen följer till att börja med HC Andersens berättelse ganska rakt av. Filmens arma huvudperson, som här fått namnet Karen och spelas av Renoirs hustru Catherine Hessling (1900–1979) möter ingen omtanke från de förbipasserande nyårsfirarna. När hon stryker eld på några av sina tändstickor ser hon i en drömsyn en julgran med brinnande ljus. Hon stryker eld på några till och… ja ni kan historien. 

Men, när Karen fryser ihjäl i snödrivan har bara halva filmen gått. Sen väntar lika lång bit till av fantasifulla drömsyner, när hon plötsligt befinner sig inne i leksaksaffären där dockorna och nallarna fått liv och en stilig ung älskare gör entré. I den senare hälften inbillar sig i alla fall undertecknad att Renoirs konstnärsarv gör sig påmint (han var son till Auguste Renoir). Det hela är väldigt visuellt genomtänkt, får man som tittare inte ut något annat av filmen så är den andra hälftens drömbilder värda att se för sin egen uppfinningsrikedoms skull.

Stumfilmsbloggen tänker på den imponerande dubbelexponeringen i filmens senare del och på att temat om fattigdom och utsatthet är svårt att inte bli berörd av. För även om just svavelsticke-försäljare inte är en vanlig syn på våra gator finns uppenbarligen fattigdomen kvar. Efter avslutad tittning kan man lämpligtvis skänka en slant till Stadsmissionen eller annan lämplig organisation, om inte annat så för att hedra Renoirs verk. 

Karl XII: Gösta Ekman som hjältekung

Karl XII från 1925 är Sveriges mest sedda stumfilm. Under tiden detta fosterlandsvurmande mastodontverk visades på bio hann en och en halv miljon personer se den (!). Detta och mycket annat viktigt fick Stumfilmsbloggen reda på när Cinemateket ordnade en visning av filmen ihop med Armémuseum. Under pausen samtalade filmprofessorn Tommy Gustafsson med muséets Anders Wesslén om verket och gav publiken en bakgrund till dess historia. Ett föredömligt sätt att ta sig an visningen av en nästan fem timmar lång film.

Scen ur filmen Karl XII
Bild ur slutscenen, via Wikimedia Commons, Public Domain.

Att se Gösta Ekman d.ä. (1890–1938) i rollen som kung Karl XII blir nästan som att se den gamle kungen på riktigt. Inte för att de är så lika (och näsprotesen stackars Gösta försetts med är svår att komma över) utan för att filmen jobbar hårt på att visa Karl XII som den legend han blivit. Flera ögonblick i filmen är iscensatta så att de återskapar kända tavlor föreställande Kalle Dussin – den som orkar med ända till slutet kan glädjas åt en storslagen filmversion av Gustaf Cederströms målning Karl XII:s likfärd, med tjäder och allt. Dessutom har olika omklippta och ljudlagda versioner av filmen faktiskt visats i skolor som en del i historieundervisning: Gösta Ekmans rolltolkning blir ännu ett lager i historien om Karl XII.

Karl XII gjordes med ett tydligt uppsåt: att skapa opinion mot nedrustning i mellankrigsstidens Sverige. Bolaget Historisk Film AB som bildats för att kunna producera en film om Sveriges meste hjältekonung hade flera höga militärer i styrelsen: En kontakt som säkert var till nytta när mängder av värnpliktiga lånades in som statister. 

Och till och med för en modern publik som inte hängde med i debatten på 20-talet är det svårt att missa hur oerhört förtjust i krigarkonungen filmens skapare är – och en tänkt publik också väntas vara. Vi får se hur han visar prov på hjältemod i strid, är lojal mot sina soldater och ständigt placerar sig högst upp, oskyddad på skyttevärnet. Ibland blir det svårt att tolka den nära relationen mellan kungen och hans här som enbart ett utslag av stark kamratskap, men hur det uppfattades av en samtida publik är svårt att veta. (En kompis till underteckand har kommit på det roliga dricka-spelet där man tittar på Top Gun och tar en sup varje gång Tom Cruise och Val Kilmer har ett erotiskt laddat ögonblick. Den skulle med små justeringar fungera även på Karl XII).

Även om de flesta väl vet hur det slutar bjuder filmen om Karl XII också på oväntat mycket spänning. Historien om fälttågen varvas med en bihistoria om familjen Ulfclous öde. I denna berättelse får vi följa sonen som tagit värvning, dottern som gift sig med en soldat och följer med hären ut i kriget, liksom familjens trotjänarinna som tar tjänst som kokerska i trossen samt de i familjen som blir kvar hemma under krigsåren. Berättartekniskt känns det oväntat modernt och trots att filmen varar i nästan fem timmar satt i alla fall Stumfilmsbloggen klistrad. Masscenerna vid slagfältet är också storslagna.

Sen är det ju det här med historien genom en nutida lins. Porträtteringen av andra nationaliteter känns en aning… Eh, problematisk, även om sultanen under den turkiska vistelsen på det hela taget är på goda laget. (Och kostymören hade säkert roligt när sultanens hov kläddes). I ett historiskt perspektiv (och en film som snart fyller 100 år har kanske börjat uppnå status som tidsdokument) säger det väl mest om den svenska synen på utlandet vid den här tiden.

I vilket fall blev Stumfilmsbloggen fångad av berättelsen och tågade ut från visningen med ökad vilja att försvara fosterlandet mot dansken. Eller hur var det nu?

Fascinerande fakta: Gösta Ekman spelade i en annan samtida film om Karl XII: Kung Karls kurir, som hade premiär 1924. Fast där spelade han just titelns kurir och inte kungen.

De fyra ryttarna: filmen som lyfte Valentino

Första världskriget sliter sönder länder, kroppar och familjer. Släktingar vänds mot varandra och en tidigare sorglös ung dansör måste bege sig till skyttegravarna. Det, och en hel del annat, handlar The Four Horsemen of the Apocaplypse från 1921 om. Idag kanske mest känd för att vara filmen som gav Rudolph Valentino (född Rodolfo Alfonso Raffaello Piero Filiberto Guglielmi di Valentina d’Antoguolla, 1895 -1926) hans första stora roll.

Poster för filmen The Four Horsemen of the Apocalypse från 1921

Filmen är baserad på boken med samma namn av Vicente Blasco Ibáñez (1867-1928). Manuset skrevs av June Mathis (1887-1927), en av de första kvinnorna att inneha en topposition på filmbolaget MTM/Metro. Det var också Mathis som castade Valentino, som hittills bara gjort mindre filmroller. För regin stod Rex Ingram, som själv var veteran från kriget. De fyra ryttarna blev en kassasuccé, och starten på Rudolph Valentinos (ack så korta) storhetstid. 

Trots att den på sin tid var en stor framgång tillhör inte De fyra ryttarna de stumfilmer vars rykte varat in i vår tid. För en nutida tittare kan berättandet, som börjar med att introducera oss för mannen som ska bli svärfar respektive morfar åt filmens huvudpersoner, kännas som en väl lång startsträcka. Och synen på nationella egenskaper, liksom hur de algeriska soldaterna i den franska armén porträtteras, är svåra att tugga i sig idag. 

Samtidigt är det svårt att inte bli förtjust i greppet att varva de realistiska scenerna från det krigsdrabbade Europa med mardrömsbilder av hur apokalypsens fyra ryttare galopperar fram. Att överhuvudtaget kunna göra något så storslaget och unikt filmiskt måste varit överväldigande för en publik som just börjat vänja sig vid storslagna långfilmer. 

En annan behållning är Rudolph Valentino i rollen som charmören och dansören Julio. När det med moderna ögon kan vara svårt att se hur publik på den gamla onda tiden kunde tycka att en fyrkantig typ som Wallace Beery var het har Stumfilmsbloggen inga problem att se tjusningen i Valentino. Filmvetaren Rune Waldekranz verkar dela den uppfattningen och formulerar det hela utmärkt i Filmens Historia – De första hundra åren: “Valentino väckte i De fyra ryttarna sensation genom sitt animaliskt mjuka och obesvärade sätt att föra sig – en plastik av ovanlig sensuell skönhet”. Det är bara att hålla med. 

Tre stumfilms-visningar att se fram emot

Popcorn i bägare

Äntligen går ridån upp för höstterminen, och vi kan se fram emot Cinematekets nya program, filmfestivaler och premiärer. Just nu ser Stumfilmsbloggen lite extra mycket fram emot följande visningar.

På Capitol i Stockholm, alltså ej att förväxla med namnen i Göteborg visas komediklassikern Flickan i frack från 1926, om syskonen Katja och Curry (!) Kocks öden och äventyr i den lilla staden Wadköping. Karin Swanström står för regin, och visningen ackompanjeras av Charlotte Hasselqvist.

Var: Stockholm
När: 31 augusti

https://www.filminstitutet.se/sv/fa-kunskap-om-film/ta-del-av-filmsamlingarna/filmer/flickan-i-frack/

John W. Brunius film Thora van Deken, 1920, om en frånskild kvinna som kämpar för att hennes dotter ska få sin del av arvet efter fadern visas på Capitol Göteborg/Cinemateket. Filmen ackompanjeras live av Stefan Wingefors på piano. 

Var: Göteborg
När: 14 september

Cinemateket bjuder på 4,5 timmars un-der-bart frossande i nationalromatik när Gösta Ekman d. ä. Spelar krigarkungen Karl XII, i mastodontverket från 1925. Visningen sker i samarbete med Armémuseum, och i pausen arrangeras samtal mellan  Anders Wesslén från Statens försvarshistoriska museer med Tommy Gustafsson, professor vid Institutionen för film och litteratur vid Linnéuniversitetet. Edward von Past ackompanjerar. 
Var: Stockholm
När: 21 september

https://www.filminstitutet.se/sv/se-och-samtala-om-film/cinemateket-stockholm/filmer/?filmId=2777&cityId=1

Sommar, sol och stumfilm

Buster Keaton i hatt
Typiskt, ingen Cinemateket-visning att gå på. Bildlicens: Creative Commons via Wikimedia.

Sommaren är här och med den även det sorgliga faktumet att Cinemateket har stängt. Men, misströsta inte, sommaren bjuder på fler stumfilmsvisningar.

I Malmö blir det konsert med prisbelönte stumfilmspianisten och kompositören Matti Bye, som ackompanjerar den klassiska kultfilmen Häxan.

https://www.sommarscen.se/program/24719
26 juli, Malmö

Sällskapet Karin Wallströms vänner ordnar varje sommar en stumfilmsfestival på Trönö Bio. Än så länge verkar årets program inte vara spikat, men håll koll på deras Facebook-sida för mer information:
https://www.facebook.com/groups/266586076365/?fref=ts

I Göteborg blir det stumfilmsteater, när Backateatern sätter upp Flickan med svavelstickorna utan dialog, men med film. Läs mer om den här. https://stadsteatern.goteborg.se/backa-teater/pa-scen/2018-2019/flickan-med-svavelstickorna/

Hela sommaren, Göteborg.

Bandet Bob Hund ger sig också ut på turné, där några av konserterna är stumfilmskonserter till Sovjet-klassikern Mannen med filmkameran. https://www.unitedstage.se/se/nyheter/turnépremiaer-foer-bob-hund.aspx

I Trelleborg bjuds visningar av klassiska filmer av bland andra Charlie Chaplin och Ferdinand Zecca. Filmerna visas till levande musik med filmduk och projektor som levereras med veteranbrandbil(!)

http://trelleborg.lokaltidningen.se/nyheter/2019-06-08/-Stumfilm-musik-och-fotboll-5134225.html?fbclid=IwAR3QRZJigQYWqJ3jMID75zyhpZWw0P1iWdwAVtkZYkrIiy3I_NTR6FSTp_4

Trellborg, varierande datum

Någon som har tips på ytterligare något kul? Tipsa mig!