År 1953 lyckades en expedition för första gången nå Mount Everests topp. Britten Edmund Hillary och sherpan Tenzing Norgay lyckades med det som så många andra inte klarat, att nå toppen och ta sig ner igen levande. Nästan 30 år tidigare hade en annan expedition från England gett sig på att bestiga världens högsta berg. Försöket från år 1924, lett av major Edward Norton kom att bli betydligt bättre dokumentererat än många av de andra: Expeditionsmedlemmen John Noel (1890–1989) medförde en filmkamera för att spela in det som skulle bli dokumentären The Epic of Everst. Upplägget hade han fått inspiration till från en annan brittisk expedition: Scotts katastrofala försök att nå Sydpolen, som till stor del filmades av den medföljande fotografen Herbert Ponting och resulterade i filmen The Great White Silence.
Liksom Pontings polardokumentär har BFI, det brittiska filminstitutet, släppt The Epic of Everest i en fin nyrestaurerad utgåva. Båda filmerna har också försetts med nyskriven musik av Simon Fisher Turner, märkliga, suggestiva soundtrack som verkar inspirerade av de karga landskapen i bild.
Frågan är om en dokumentärfilm som är närmare 100 år kan förlora på avslöjanden om vad som hände, men för säkerhets skull: SPOILER-VARNING för resten av texten. Det finns nämligen flera likheter mellan The Epic of Everst och The Great White Silence: båda dokumenterar projekt som skulle sluta i tragedier: Scott och hans fyra mannar dukade under på vägen tillbaka från Sydpolen, Edward Nortons expedition ledde till döden för två av medlemmarna: George Mallory och Andrew Irvine, 38 och 22 år gamla.
De två männen gjorde ett försök att nå toppen, tredje försöket efter två misslyckade vändor med olika uppsättningar av expeditionsmedlemmar. Ett dygn efter att de lämnat det gemensamma lägret satte de två upp ett sista läger, dagen efter påbörjade de sista etappens klättring mot Everests översta topp. De återvände aldrig. Än idag debatterar folk som är insatta i händelserna om de kunde ha nått toppen och dött på vägen tillbaka, eller om de aldrig kom fram.
Noel, som stannat i ett läger längre ner längs vägen kan bara filma hur gruppen där Mallory och Irvine ingick gör sig redo att bege sig av. I en mellantext får publiken veta att de två ska försöka nå målet med hjälp av en teknisk innovation – syrgas: “The summit being now unattainable without the aid of science, Mallory and Irvine took up the fight with the artificial breathing of oxygen gas”. Texten åtföljs av soundtracket som lägger till ljudet av tunga inandningar, ett ljudlandskap som bidrar till en känsla av att vara instängd i en dykarklocka. Katastrofen väntar runt hörnet.
I mellantexter beskriver Noel hur en av de klättare som följt Mallory och Irvine till det sista gemensamma lägret ser dem för sista gången: “Still climbing – and then – – no more”. När Noel packar ner sin filmkamera för att resa hem vet ingen av expeditionens medlemmar vad som hänt, även om det är tydligt att de två omkommit under klättringen. 75 år senare, år 1999 återfanns George Mallorys kropp. Kanske kommer även kvarlevorna av hans kamrat att återfinnas någon gång, kylan på Mount Everest konserverar rätt väl.
The Epic of Everest är en film som blir mer fängslande som en pusselbit i mysteriet om Mallory och Irvine, men den är sevärd bara i sig själv också. Sekvenserna från expeditionernas vistelse i Tibet har visserligen en smak av kolonialism, men ändå: Fantastiska bilder från hur människorna runt det mäktiga berget lever, klär sig och existerar. Det är nästan så man önskar att gänget från expeditionen lyssnat på lokalbefolkningens råd om att Mount Everest inte kan bestigas. Då hade de kunnat återvända i livet, men filmen hade förstås inte blivit lika bra.