Långt innan vampyrer i populärkulturen började se ut som kalsongmodeller syntes Max Schrecks (1879-1936) beniga figur som blodsugaren greve Orlok i en av de tidigaste kultskräckfilmerna: Nosferatu, eine Symphonie des Grauens, från 1922. Regissören Friedrich Wilhelm ”F. W.” Murnau (1888 – 1931) hade valt Schreck bland annat för hans märkliga utseende, som behövde ganska lite hjälp på traven för att se kusligt odött ut. Att hans efternamn betyder “Skräck”, gör castingen ännu skojigare.
Misstänkt sovplats hemma hos greve Orlok
Även om just skräckfilm är en genre som sällan åldras med värdighet, verkar Nosferatu ha behållit åtminstone en viss fascination från dagens publik. Skrämmande är den kanske inte, men välgjord och någonstans kan även en av videovåld förråad person förstå varför den skulle ha kännts riktigt läskig en gång i tiden. Murnau använde sig av olika typer av trickfilmning, så att exempelvis greve Orloks vagn, dragen av ett fyrspann svarta hästar, rör sig ryckigt och övernaurligt upp mot hans spökborg, som avtecknar sig mot den mörkblå natthimlen. (Filmrutorna till de scener som utspelas nattetid har färgats blå, de är inspelade dagtid).
Miljöerna, framförallt Orloks residens, bidrar till en känsla av instängdhet, där bilden ofta ramas in av portvalv, dörröppningar och långa gångar. Greven, med sitt makabra kroppspråk, blir obehagligare av att han, som en sann filmskurk, aldrig rusar fram och attackerar, utan långsamt och obevekligt närmar sig.
Obehagligt på riktigt blir det när Werner Herzog tar sig an Nosferatu. Hans version från 1979 är en hyllning till den tyska expressionismen, där Muranu var en av frontfigurerna. Även om Herzogs Nosferatu använder de olika rollernas rätta namn (upphovsrätten till Dracula hade gått ut) följer hans film sin föregångare tätt i spåren. Om någon skådis kan vara lika väl anpassad för Dracula-rollen som Schreck, så är det hans efterföljare Klaus Kinski, som inte heller han verkar behöva alltför många hjälpmedel för att lyfta fram sin inre vampyr. I Herzogs Nosferatu är den odöde greven närgången, hotfull och ack så hungrig, men fortfarande med ett litet spår av mänsklighet i sin kalla själ.
“Det finns något som är värre än döden, att aldrig kunna dö”, kvider Dracula och meningen blir ännu mäktigare på tyska, levererad med Klaus Kinskis förvånansvärt djupa och melodiska röst.
Trailer för Werner Herzogs Nosferatu
Mitt i de suggestiva mardrömsscenerna är Nosferatu också rolig, och Herzog-fan kommer att känna igen både grepp och skådespelare. Bruno Ganz som den unge Jonathan är lika stel som Gustav von Wagenheims Hutter och alla som har minsta gothfäbless kommer att falla för hans hustru Lucy, spelad av Isabelle Adjani.
Vampyrer som Edward Cullen i Twilight, eller Louis och Lestat i En vampyrs bekännelser attraherar väl tonårsbruden i oss alla. De är tidlösa, hårlösa ynglingar som genom sin odödlighet blir lika tragiska och ouppnåeliga som en trasig, men gullig, emopopsångare. I Nosferatu är vampyren ful, mer påtagligt ett vandrande lik. Kopplingen till oanständigheter, som inte går att bli av med när vampyrer är med i spelet, är råare och skitigare här. Tvärtemot den i det närmaste pryde Edward, som håller sina lustar i schack, lever greve Orlok ut sina drifter. Konsekvenserna av det är han till skillnad från sina mer socialt anpassade vampyrkollegor lever (eller, ja, kanske snarare dör) ensam i en slottsruin, avskydd av alla. Orlok är knappast attraktiv, hans behov är lika mörka som hans katakomber. Men också mer intressanta.
En sista film på temat Nosferatu är värd att kolla in: Shadow of the Vampire från år 2000, där John Malkovic spelar F W Murnau och där Max Shreck faktiskt är en vampyr. Många förvecklingar uppstår och regissören får slita för att inte få sitt filmteam uppätet. Stor komik.
3 reaktioner till “Liket lever: Nosferatu genom tiderna”
Kommentarer inaktiverade.