För några år sedan tryckte den statliga kinesiska tidningen China Daily en satirteckning på sin ledarsida. Den föreställde tibetaner i långa tunikor som leende dansar och spelar på cymbaler. Bredvid tibetanerna står en gubbe i kavaj med huvudet nedkört i sanden, så att han inte kan vare sig se eller höra den lyckliga minoritetsbefolkningen. Runt halsen har gubben i kavaj en skylt med texten: West.
Ungefär lika subtil i sin kritik av västelandets förmodade hållning är Neobychainye priklyucheniya mistera Vesta v strane bolshevikov, eller The Extraordinary Adventures of Mr West in the Land of the Bolsheviks från 1924. Filmen är regisserad av Lev Kulesjov (1899–1970), lärare på filmskolan i Moskva, en av världens första, och i rollerna ser vi flera av hans elever. Kulesjov undervisade för övrigt Sergei Eisenstein, som vidareutvecklade hans experiment med filmmontage och gjorde det till en av sina kännetecken.
Filmens Mr. West är en naiv amerikan som tillbringar en ganska stor del av filmen med att vifta med den amerikanska flaggan eller gapa förfärat. Han reser till dåvarande Sovjet, skyddad av en cowboy-livvakt och övertygad om att alla bolsjeviker är brutala skurkar. På plats i Moskva lurar en grupp fifflare honom att tro att de är en gammal adelsfamilj som blivit av med allt de äger under revolutionen. De tar honom på turer runt staden, pekar på ruiner och förklarar att det är allt som finns kvar av universiteten, Mr West förfasas och blir än mer övertygad om boljsevikernas ondska.
I detta galet ruffiga sällskap utspelas komediens mest lyckade humorscener. Fifflarna är skönt samvetslösa, utsätter varandra för slapstickvåld och sin gäst för närmanden från “grevinnan”, spelad av Aleksandra Khokhlova (1897–1985), som visar hela tandköttet när hon ler och kryper på tok för nära inpå den nervöse Mr West.
Mr. West får rättrådig guidning, till sist
Efter diverse förvecklingar hamnar dock till slut stackars Mr West i händerna ordningsmakten, de riktiga bolsjevikerna. Han inser sitt misstag, förstår hur lyckligt det sovjetiska folket är och telegraferar hem till sin fru för att be henne sätta upp Lenins porträtt på väggen. Ett gott slut, med andra ord. Men från och med skurkarnas försvinnande från handlingen tappar också filmen all sin avsiktliga humor. För dem som företräder den sovjetiska regimen kan man inte driva med. En del oavsiktilga roligheter, som att det lyckliga fria folket illusteras i en masscen av marschernade militärer, dyker dock upp. Bilden av Sovjet blir knappast mer nyanserad när möjligheten att få gå i militärparader används som ett bevis på folkets frihet.