Oliver Lindman driver den roliga och ambitiösa sajten Filmscore.se, den kan du besöka här. Idag gästbloggar han om den allt annat än stumma, tidiga filmen. Mycket nöje:
Stumfilmerna upplevdes inte i tystnad, eller som det skulle uttryckas i engelsk litteratur – ”the silents were never silent”. Musik spelades live till de allra tidigaste filmerna, från slutet av 1800-talet. Oftast handlade det om en ensam pianist, men i större biografer förekom även små ensembler. Gradvis växte ensemblerna, och de mest etablerade biograferna hade alla vid mitten av 20-talet ordentliga orkestrar till hands.
Vad spelades det då för musik till de första filmerna? I början rörde det sig knappast om specialskriven musik komponerad av en utvandrad europé, skolad i de klassiska musikdramerna. I många fall rörde det sig inte heller om en samling väl valda klassiska stycken, som återspeglade händelserna på duken. Faktum är att flera vittnesmål har klargjort att ackompanjemanget ofta inte utgjordes av något annat än en gammal drucken pianists trötta klinkande. En pianist, som var anlitad för att bidra med den där extra dimensionen, men som brydde sig föga om vad som pågick på duken. Det var inte ovanligt att få höra scenen där den vansinnige gamle greven kör ut sin otrogna fru ur huset ackompanjeras av en munter liten sonat i dur, och deras kärlekssprudlande återföreningsscen av en begravningsmarsch.
Så sent som 1909 ska en journalist för Daily Mirror i New York ha varit på bio och fått höra den härligt glada ”No Wedding Bells For Me”, som då var en mycket populär låt om den glädje och frihet som ungkarlslivet medför. Journalisten hade väl inget emot ”No Wedding Bells For Me” i allmänhet, men menade på att han kanske hade föredragit ett annat stycke i den gripande scenen där änklingen sörjer sin döda fru.
Samma år startades en kampanj för bättre filmmusik av facktidskriften Moving Picture World. Givetvis gick det inte fort. Oskar Messter, en tysk filmpionjär, skriver att filmmusiken så sent som år 1913 var rätt medioker. Till och med hos de stora biograferna spelades musik som på det hela taget inte riktigt reflekterade filmens handling eller karaktär.
Richard Wagner, foto med utgången upphovsrätt via Wikimedia Commons.
Det skulle dock bli bättre. När Frankenstein (1910) gick upp på biograferna fick pianisten tillgång till ett så kallat ”cue sheet”, som innehöll förslag på vad som kunde spelas. Detta innehöll förslag på faktiska musikstycken (t.ex. Wagners Lohengrin), samt spelsätt (t.ex. allegro eller agitato) och till och med stämningar (t.ex. ”dystert”). Visst, det var bara förslag, och pianisten fick improvisera mycket mellan angivelserna, men man kan knappast se det som något annat än ett steg i rätt riktning.
Sedermera skulle det publiceras manualer och antologier med musik för alla möjliga olika filmiska scenarion. En sådan antologi kunde innehålla noter till ”Festivalmarscher”, ”Dödsscener”, ”Cowboyscener”, ”Kyrkoscener” och så vidare. Dessa antologier blev bara större och större allteftersom biopubliken krävde mer och mer variation. År 1924 sammanställde Erno Rapée en antologi med hela 700 musikstycken indelade i 52 olika stämningskategorier! Allteftersom utvecklingen pågick började det förstås ställas mer och mer krav på musikerna. En pianist kunde nu vara tvungen att faktiskt bestämma på förhand vad han skulle spela! Och användes större ensembler var förstås förberedelserna ännu viktigare.
Utvecklingen skedde förstås inte helt kronologiskt i verkligheten, men det teoretiska efterföljande steget i utvecklingen kan man gissa sig till – skräddarsydda sammanställningar av musikverk för specifika filmer. Det blev en del av produktionen att avgöra exakt vilka stycken som skulle spelas till filmen i fråga, och när. Vidare, från mitten av 1920-talet (även om det fanns vissa tidiga exempel) började det successivt bli allt vanligare med originalkompositioner, det vill säga, att kompositörer anlitades såsom de gör idag och skapade originalmusik till filmerna. Men originalkomponerad livemusik var inte ”hett” särskilt länge, eftersom ljudfilmen tog över bara några år senare.
Musiken har alltid varit en naturlig del av drama. Teater utan musik är, till skillnad från vad många tror, ett långt senare påfund än teater med musik. Och de första filmerna visades huvudsakligen i konserthus, så visst var det en självklarhet att musiken skulle närvara på ett eller annat sätt, om så bara med hjälp av en trött gammal pianist för vilken detta nya medium var helt främmande. Vad som också var en självklarhet var att filmmusiken skulle utvecklas i snabb takt, enligt de grundläggande historiska modellerna konstruerade av operapionjärer som Rossini och Wagner under 1800-talet, där musiken och dramat är nära sammanvävda fenomen.