The Great White Silence: De mötte döden på isen

En av de personer i världshistorien som det varit synd om var polarutforskaren Robert Falcon Scott (1868-1912) (och hans expeditionsmedlemmar). Efter att under svåra strapatser nått Sydpolen möttes de av den norske konkurrenten Roald Amundsens kvarlämnade tält med Norges flagga hissad. (Amundsen var ganska snäll och lämnade även kvar lite proviant). Ett foto finns bevarat, där expeditionen med frotskadade ansikten dystert poserar framför norrmänens kvarlämnade saker.

När fotot tas, den 17 januari 1912 har expeditionens fem medlemmar inte ens två månader kvar i livet. Scotts sista dagboksanteckning är daterad den 29:e mars, troligtvis dog han strax efter att han skrivit den. Hade de illa medtagna männen haft bättre tur med vädret hade de kanske lyckats ta sig till sin depå, som låg knappt två mil ifrån deras sista läger. Möjligtvis hade de då klarat sig till dess att den räddningsexpedition som skickades ut från baslägret nådde fram. Istället fick deras kamrater, när de nådde expeditonens tält, bygga ett röse över deras sista viloplats.

Scotts sista anteckning vittnar om att han visste hur saker skulle sluta, och att han inte längre skriver en privat dagbok, utan en vädjan att läsas av den som hittar honom: Every day we have been ready to start for our depot 11 miles away, but outside the door of the tent it remains a scene of whirling drift. I do not think we can hope for any better things now. We shall stick it out to the end, but we are getting weaker, of course, and the end cannot be far. It seems a pity but I do not think I can write more. R. Scott. For God’s sake look after our people. (Källa: Scott’s last Expedition, citerad på Wikipedia).


Trailer för The Great White Silence

Trots att polarexpeditoner av den typen som Scott ägnade sig åt kan kännas uråldriga idag finns faktiskt film bevarad från färden. Med på expeditonens fartyg Terra Nova fanns filmaren Herbert Ponting(1870- 1935) som dokumenterade stora delar av resan och levde som en av expeditionens medlemmar i baslägret där Scott förberedde sin sista etapp. Efter att ha återkommit till England satte Ponting samman sina filmsekvenser, målningar och stillbilder från resan till filmen: The Great White Silence, som hade premiär 12 år efter att han återvänt från den arktiska katastrofen. Senare klippte Ponting även ihop materialet till en ljudfilm: 90° South, med musik och kommentatorsspår.

The Great White Silence har nu restaurerats av det brittiska filminsitutet och givits ut i en fin DVD- och blu ray-utgåva med extramaterial och faktahäften om resan och filmen. Den 108 minuter långa polarskildringen har även fått ett nytt sound track: suggestiva instrumentala slingor signerade Simon Fischer Turner.

I sin restaurerade version lyser fotot. Naturscenerna: flytande isberg, pingvinkolonier och enorma glaciärer avtecknar sig i monokrom majestät mot himlen. Ponting kommer nära de antarktiska djuren, som inte tidigare varit i kontakt med människor och därför inte är skygga.

Själva historien blir dock en aning märklig. Ponting visste ju hur det hela slutade när han klippte ihop sitt material. Ändå är tonen till långt in i filmen en glättig skildring av hur expeditionens besättning lever i sitt vinterläger. (The Great White Silence kan för övrigt vara den enda film undertecknad sett som innehåller färre kvinnor än sjömansorgien Master and Commander från 2003). Innan Scott gav sig av på sin sista etapp demonstrerade han och hans medresenerärer hur de skulle dra slädarna (Amundsen var smart och körde med hundspann, och slapp därmed uttröttade bestättningsmän), hur de skulle sätta upp sitt tält och tillaga sin mat på en hopfällbar kokare. Allt ger ett intryck av att vara välorganiserat. Ändå går det ju som bekant illa, men det är tydligt att Ponting vill ärerädda sin landsman och inte peka på några brister i planeringen. Förmodligen skulle Scott själv, som verkar lagt stor vikt vid sin nationella stolthet, uppskattat den gesten.