Inkvistionens egen handbok, Malleus Maleficarum, eller Häxhammaren, ligger till grund för filmen Häxan från år 1922. En dansk-svensk samproduktion som med sin budget på närmare 2 miljoner kronor blev den dyraste stumfilmen att produceras i Skandinavien. Ekonomiskt blev den en flopp, censurerad i flera länder, men numera räknad som en kultklassiker. Dessutom har den gett namn åt independent-bolaget bakom lågbudgetskräckisen The Blair Witch Project: Haxan Films.
Regissören, tillika manusförfattaren, Benjamin Christensen (1879–1959) hade inhandlat ett exemplar av Häxhammaren som han hämtade inspiration till manuset från. Men även om de dansande djävlarna och kvastskaftsflygande häxorna ser hyfsat onda ut står inte filmen på inkvisitionens sida. Snarare vill Christensen visa hur den medeltida människans föreställningar såg ut, och hur tron på svartkonst gjorde idéer om häxeri trovärdiga.
I vissa avsnitt påminner Häxan om moderna tiders undervisningsfilm: här blandas rena faktadragningar med små dramatiseringar av häxprocesserna och fantasibilder från sataniska orgier på Blåkulla. Nästan lika pedagogiskt som diabilder och Pogo Pedagog.
Samma år som Häxan, kom Robert J. Flahertys film Nanook of the North, om “den orädda, glada och älskliga eskimån” Nanook, som räknas som en av världens tidigaste dokumentärfilmer. Med dagens ögon, där dokumentära filmer ofta innehåller tydligt dramatiserade inslag, känns Häxan närmare den nutida formen än Nanook. (Sanningshalten i Flahertys porträttering av inuiternas liv är en annan fråga).
Hela filmen, som mycket passande har beteckningen ”ett kulturhistoriskt föredrag”.
Även om specialeffekterna är spektakulära, och den mörka, färgade scenbilden intressant, är ett av de starkaste intrycken från Häxan Christensens försök att förstå häxjakten. Han antar den moderna människans förklaringar, om vetenskap och psykiska sjukdomar. Men numera är 1920-talet inte längre den moderna tiden. För en nutida tittare skaver förklaringen om att de som en gång ansåg sig besatta av djävulen själv, egentligen skulle höra hemma i diagnosen hysterika. Kanske handlar skavandet om att besatthet och hysteri finns kvar under andra namn även i vår moderna kultur. Och ännu är är den inget som helt går att bota. Häxan pekar i sin undervisande ton på hur alla tiders sanningar ändrar utseende i det historiska perspektivet.
Sen är skådespelarna Christensen värvat, bland annat för deras speciella utseenden, värda att titta på bara i sig.