Karl XII: Gösta Ekman som hjältekung

Karl XII från 1925 är Sveriges mest sedda stumfilm. Under tiden detta fosterlandsvurmande mastodontverk visades på bio hann en och en halv miljon personer se den (!). Detta och mycket annat viktigt fick Stumfilmsbloggen reda på när Cinemateket ordnade en visning av filmen ihop med Armémuseum. Under pausen samtalade filmprofessorn Tommy Gustafsson med muséets Anders Wesslén om verket och gav publiken en bakgrund till dess historia. Ett föredömligt sätt att ta sig an visningen av en nästan fem timmar lång film.

Scen ur filmen Karl XII
Bild ur slutscenen, via Wikimedia Commons, Public Domain.

Att se Gösta Ekman d.ä. (1890–1938) i rollen som kung Karl XII blir nästan som att se den gamle kungen på riktigt. Inte för att de är så lika (och näsprotesen stackars Gösta försetts med är svår att komma över) utan för att filmen jobbar hårt på att visa Karl XII som den legend han blivit. Flera ögonblick i filmen är iscensatta så att de återskapar kända tavlor föreställande Kalle Dussin – den som orkar med ända till slutet kan glädjas åt en storslagen filmversion av Gustaf Cederströms målning Karl XII:s likfärd, med tjäder och allt. Dessutom har olika omklippta och ljudlagda versioner av filmen faktiskt visats i skolor som en del i historieundervisning: Gösta Ekmans rolltolkning blir ännu ett lager i historien om Karl XII.

Karl XII gjordes med ett tydligt uppsåt: att skapa opinion mot nedrustning i mellankrigsstidens Sverige. Bolaget Historisk Film AB som bildats för att kunna producera en film om Sveriges meste hjältekonung hade flera höga militärer i styrelsen: En kontakt som säkert var till nytta när mängder av värnpliktiga lånades in som statister. 

Och till och med för en modern publik som inte hängde med i debatten på 20-talet är det svårt att missa hur oerhört förtjust i krigarkonungen filmens skapare är – och en tänkt publik också väntas vara. Vi får se hur han visar prov på hjältemod i strid, är lojal mot sina soldater och ständigt placerar sig högst upp, oskyddad på skyttevärnet. Ibland blir det svårt att tolka den nära relationen mellan kungen och hans här som enbart ett utslag av stark kamratskap, men hur det uppfattades av en samtida publik är svårt att veta. (En kompis till underteckand har kommit på det roliga dricka-spelet där man tittar på Top Gun och tar en sup varje gång Tom Cruise och Val Kilmer har ett erotiskt laddat ögonblick. Den skulle med små justeringar fungera även på Karl XII).

Även om de flesta väl vet hur det slutar bjuder filmen om Karl XII också på oväntat mycket spänning. Historien om fälttågen varvas med en bihistoria om familjen Ulfclous öde. I denna berättelse får vi följa sonen som tagit värvning, dottern som gift sig med en soldat och följer med hären ut i kriget, liksom familjens trotjänarinna som tar tjänst som kokerska i trossen samt de i familjen som blir kvar hemma under krigsåren. Berättartekniskt känns det oväntat modernt och trots att filmen varar i nästan fem timmar satt i alla fall Stumfilmsbloggen klistrad. Masscenerna vid slagfältet är också storslagna.

Sen är det ju det här med historien genom en nutida lins. Porträtteringen av andra nationaliteter känns en aning… Eh, problematisk, även om sultanen under den turkiska vistelsen på det hela taget är på goda laget. (Och kostymören hade säkert roligt när sultanens hov kläddes). I ett historiskt perspektiv (och en film som snart fyller 100 år har kanske börjat uppnå status som tidsdokument) säger det väl mest om den svenska synen på utlandet vid den här tiden.

I vilket fall blev Stumfilmsbloggen fångad av berättelsen och tågade ut från visningen med ökad vilja att försvara fosterlandet mot dansken. Eller hur var det nu?

Fascinerande fakta: Gösta Ekman spelade i en annan samtida film om Karl XII: Kung Karls kurir, som hade premiär 1924. Fast där spelade han just titelns kurir och inte kungen.

Judaspengar – Victor Sjöströms återfunna film

Judaspengar (1915)

Ibland tänker Stumfilmsbloggen på att mer är hälften av regissören Victor Sjöströms stumfilmer har gått förlorade och fäller en tår. Framförallt saknas hans tidiga verk. Då är det lite extra härligt när en film som varit förlorad återupptäcks. Judaspengar som hittades under 2017 har restaurerats under åren som gått och bland annat fått nya svenska mellantexter. Den schweiziska distributionskopian som återfanns, hittades i ett franskt arkiv och hade inte oväntat mellantexter på franska.

På filmarvsdagen, 27 oktober, visades den nyrestaurerade Judaspengar på Cinemateket i Stockholm, till liveackompanjemang av Edward von Past och med Victor Sjöströms släktingar i publiken. En introduktion om arbetet med att restaurera filmen hölls föredömligt av Jon Wengström, chef för Filmarkivet.

Vad kan man då säga om själva filmen? Som titeln antyder kretsar handlingen runt svek. Ska den fattige arbetaren Holk (John Ekman, 1880–1949) ange sin kamrat, Blom (Egil Eide 1868–1946), för ett mord han inte har begått? När Holk nu så väl behöver pengarna… Undertecknads allmänna intryck av filmen är att den är påfallande modern, trots att den kan räknas till Sjöströms tidigare produktion. Visst, arbetarlängorna, smutsen och fotogenlamporna doftar 1800-tal, men berättartekniskt går det undan. Men tempot, där handlingen snabbt växlar, gör att filmen berättartekniskt känns nyare än många av dess samtida verk.

Så, alla som har möjlighet att se filmen beordras härmed att göra det. Och så hoppas vi på att det kan finnas fler förlorade filmer att upptäcka i arkiven.

 

Trolldrycken inledde den svenska animationen

I år, 2015, är det 100 år sedan den första svenska animerade filmen visades. Den gick under namnet Trolldrycken och var skapad av nyhetstecknaren Victor Bergdahl (1878-1939). Bergdahl skulle senare slå genom som animatör med kortfilmer om den försupne Kapten Grogg. Rullar vars rasistiska stereotyper känns svårsmälta idag, men drivet teckande och bättre aimerade än Bergdahls första alster.

Att Trolldrycken inte ser ut som ett filmiskt underverk nuförtiden är kanske inte så konstigt, men även jämfört med samtida filmer har den en bit kvar. Andra animatörer som Émile Cohl hade redan skapat filmer med olika typer av animationsteknik där rörelserna ser betydligt mer flytande ut. Året innan Trolldrycken visades hade till exempel den bedårande film-showen om Gertie The Dinousaur premiär, där animationen redan börjar bli lika smidig som den tecknade film vi är vana att se.

Hur som helst, Trolldrycken var i varje fall inledningen på den svenska animationen, och har fått många spännande efterföljare. Kolla till exempel in den här fina historiken över svensk animationshistoria på Göteborgs Filmfestivals hemsida.

 

Tösen från Stormyrtorpet: Filmen som startade Lagerlöf-trenden

Tösen från Stormyrtorpet (1917) är på många sätt en typisk svensk film från tiden strax innan 1920-talet. Den är baserad på en roman av Selma Lagerlöf (precis som Körkarlen, Herr Arnes Pengar, Ingvarsarvet, Gösta Berlings saga och en hel hoper andra titlar). Faktiskt var det publiksuccén Tösen från Stormyrtorpet som var den första av stumfilmserans måga Lagerlöf-filmatiseringar. För regin ansvarar tidens kanske främste regissör Victor Sjöström och som den manlige huvudrollen ser vi superstjärnan Lars Hanson (1886 – 1965). Som många andra av det tidiga nittonhundratalets filmer utspelar den sig i hucklenas och de knuttimrade stugornas tid, som redan då måste ha börjat kännas gammalmodig.

Historien ser ut som följer: Titelns tös: Helga (Greta Almroth 1888–1981), har fött ett barn, trots att hon är ogift. När vi möter henne i filmens början skickar hennes föräldrar henne till tinget för att få barnets far att erkänna faderskapet. Han är dock gift på annat håll och inte vidare sugen på detta. Helga vet att han ljuger när han förnekar faderskapet, men vill inte att han ska svära falskt och på så sätt begå en stor synd. Därför drar hon tillbaka ärendet. Själv är hon redan utstött ur bygemenskapen på grund av affären.

För Selma Lagerlöfs tilltänkta läsare, och även för filmens samtida publik, var historiens inneboende konflikt förmodligen mer rafflande: Helga är, trots att hon begått en sådan hemskhet som att bli mor till ett utomäktenskapligt barn, en god och hygglig person. Något som ju var spännande och oväntat enligt ett samhälle där just den sexualmoralen var vansinnigt hård. 

Med nutida ögon är en sån konflikt inte lika spännande. Och att regissören kännt sig tvungen att understryka exakt hur fin Helga är gör att hon mest framstår som en ärkepräktig mesapa. En annan spännande tidsaspekt är att Helgas barn knappt figurerar i filmen, i dag hade den regissör som velat visa sin huvudperson i ett positivt sken enkelt kunnat göra det genom kärleksfulla scener mellan henne och barnet. På tiden när historien utspelar sig (och tidiga 1900-talet när filmen visades) verkar gudfruktan värderats betydligt högre än engagerat föräldraskap.

 Även om en nutida tittare kan ha svårt att relatera till det sociala stigmat, finns förstås andra behållningar. En är den alltid sevärde och stilige Lars Hanson, en annan miljöerna och dräkterna, klädmodet i filmen kan uppväcka folkdräktslängtan i de mest förtorkade själar och insikten i en annan tids normer är spännande i sig. Så schas iväg och se den, om inte annat som en upptakt till de helt fantastiska Lagerlöf-filmatiseringarna som den banade väg för. 

Fascinerande fakta: Victor Sjöström fick idéen att filmatisera Tösen från Stormyrtorpet efter att ha fått ett brev från den 15 år gamla Gävlebon Alma Olsson, som föreslog att han skulle ta boken (som han då ännu inte läst) till vita duken. Eller som hon själv uttryckte det: “Skulle det månne ej bli ett folkskådespel som alla tycker om? Förvisso, om ni åtar eder det”. Och det hade hon ju rätt i.

Fången på Karlstens fästning: På räddningsuppdrag med stil

georg af klercker

Georg af Klercker (1877-19511) är den mindre kände av den svenska stumfilmstidens tre stora regissörer (de mer kända och framgångsrika var förstås Victor Sjöström och Mauritz Stiller). Men i filmen Fången på Karlstens fästning gör han det han gör bäst: en rak och rafflande historia, något att skratta åt och ryckas med i Eller som en samida recensent uttryckte det hela i SVD: Filmen har emellertid sitt mycket stora intresse på grund af den briljanta regien. Regissören, löjtnant af Klercker, visar sig med denna film vara en kapacitet af rang.

Dessutom visar Fången på Karlstens fästning tydligt att tiden då alla vuxna med någon slags hyfs alltid bar hatt var en mycket fin tid.

Historien är rätt enkel, för att stjäla professor Plussmans ritningar till det revolutionerande sprängämne han uppfunnit (tänk på att filmen spelades in under första världskriget när nya automatiserade vapen i stor skala användes på europeisk mark och trasade sönder människor på nya, skrämmande sätt) klorofomerar hans konkurrent de Faber honom, men stöter på patrull i form av professorns dotter Mary. De Faber kidnappar Mary och professorn blir tvungen att tillsammans med Marys fästman – som han tidigare nekat tillåtelse till giftermål – försöka rädda henne.

Jakten rullar i höghjulade farmor-Anka-bilar och mahogny-båtar. Tips rings in till polisen via telefonkiosker När räddningspatrullen stannar längs med vägen för att fråga om vittnesmål lyfter både de och de tilltalade på sina huvudbonader. Det ser ut som att bilen med räddarna går i den hisnande hastigheten av 30 kilometer i timmen. Extra pluspoäng till de käcka fiskargossarna som rycker in för att hjälpa våra hjältar.

En annan fin sak med filmen är att den tillfångatagna Mary Plussman (Maja Cassel 1891-1953) är så totalt ovåpig. Hon använder både list och smidighet för att ta sig loss från sina kidnappare och framstår på det hela taget som den mest kompetenta i persongalleriet. Bra grej.