Slapstick: örfilspinnen och dess historia

Ett begrepp som är tätt sammanlänkat med stumfilm är slapstick. Två av de stumfilmsstjärnor som är mest kända idag: Charlie Chaplin och Buster Keaton hade rötter inom akrobatik och ägnade sig till och från åt den typen av komik. Utöver den fysiska komedin finns förstås gott om romantiska, dokumentära eller politiska stumfilmer, där ingen så mycket som halkar på ett bananskal.

Enligt Nationalencyklopedin är slapstick: “burlesk filmfars med våldsamma upptåg i högt tempo”. Filmformen utvecklades i USA under 1900-talets början. En av de som nämns som genrens tidiga utövare är Ben Turpin (1869-1940), regissör och senare skådespelare som bland annat medverkade i Helan och Halvan-filmer. (Ben Turpin regisserade för övrigt mellan 1914 och 1916 en hel rad filmer om Sweedie, den svenska husan, spelad av den manlige skådisen Wallace Beery. Serien består av tio minuters mästerverk med titlar som Sweedie Learns to Swim, Sweedie and the Sultans’s Present och The Fickleness of Sweedie).

I klippet nedan från Ben Turpins Mr.Flip från 1909 finns en hel rad exempel på burleskt våld, utövat med bland annat rakverktyg och sprejflaskor. Uppenbarligen gick filmvåld hem hos publiken redan då.


Mr. Flip i en våldsam situation

Slapstick behöver förstås inte vara så renodlat som i exemplet från Mr. Flip. I många fall är akrobatkonsterna och de noga koreograferade slagsmålen inte filmens huvudpoäng, utan är bara ett av historiens inslag.

harlequin + slapstickSjälva begreppet ”slapstick” blir märkligt på svenska: “örfilspinne”, men faktiskt är det en beteckning som stämmer rätt väl. Uttrycket syftar ursprungligen på karaktären Harlekins käpp i klassisk commedia de’ll arte-teater. Den bestod av två pinnar som slogs ihop för att förstärka ljudet av ett slag som utdelats på scen. Alla som har sett en wrestlingmatch där brottarna stampar i marken samtidigt som de låtsatsslår sin nemesis förstår principen. I överförd bemärkelse har pinnarna fått ge namn åt en hel genre.

Wikipedias beskrivning av Harlekin skulle förresten kunna gälla för vissa tidiga stumfilmsroller också: ”Även om [Harlekin] porträtterades som dum och girig var han mycket vig och utförde de akrobatkonster som publiken förväntade sig. Rollen skulle aldrig genomföra en handling rakt av, om den gick att förbättra genom att hjula eller slå volter”.

Att slapstickhumorn hittade vägen till den tidiga stumfilmen beror säkert på att den är visuell och passar bra på film, men kanske också på att när film började visas som underhållning var det ofta som en del av program med flera olika uppträdanden. Och bland dessa uppträdanden skulle scener där en örfilspinne som ljudförstärkare behövdes förmodligen vara ganska många, filmerna fortsatte i samma anda.

Idag känns de tidiga slapstickfilmerna mysigt tilltalande. Filmvåld där smockan alldeles uppenbart är spelad känns lika tryggt gammeldags som ylleunderställ och Linggymnastik.

/Ada