Stackars Pierrot: en av de första

Precis som när det gäller frågan om vilken spelfilm som var den första råder delade meningar om vilken som var den första animerade filmen. Under den viktorianska eran var olika typer av optiska leksaker populära, där några använde sig av animationsteknikens funktion att visa flera bilder efter varandra med en liten förändring mellan varje bild för att skapa en illusion av rörelse. Samma princip som i blädderblocks-teckningar. Deras begränsning var också ofta densamma som blädderblockens, de fungerade illa för längre historier. Fransmannen som, enligt ett sätt att se på saken, skapade den första animerade filmen lät bilderna ta plats på en remsa och visade dem med sin egen uppfinning för uppspelning: praxinoskopet som han sedan vidareutvecklade till att även kunna projicera de rörliga bilderna. Hans namn var Charles-Émile Reynaud (1844-1918).

Lanature1882 praxinoscope projection reynaud

Reynauds projektor i en samtida illustration.

Bland de filmer som Reynaud visade upp i sin nya maskin finns Pauvre Pierrot, ungefär ”Stackars Pierrot” från 1892. Filmen, som består av handmålade rutor sammansatta till en film, som matades in i cylindern, innehöll ytterligare en innovation: perforerade kanter, så att rullen lättare kunde hållas på plats.

Pauvre Pierrot är en liten historia om commedia de’ll arte-rollerna Pierrot, Harlekin och Columbine. Pierrot och Harlekin konkurrerar om Columbines kärlek, ett tema som varit standard i commedia de’ll arte-teater sen tja…1600-talet åtminstone. I Pauvre Pierrot, liksom i många tidiga spelfilmer lånar den västerländska filmen karaktärer och upplägg från denna klassiska teaterform, på samma sätt som den tidiga filmen i Japan lånade uttryck och historier från kabuki-dramer.

Notera också att Harlekin använder en ”slapstick” mot sin rival, ett tillhygge som ju fått ge namn åt en typ av humor nära förknippad med stumfilm.


Stackars Pierrot blir utkonkurrerad av den våldsbenägne Harlekin.

Charles-Émile Reynaud var till skillnad från andra tidiga animatörer, som Émile Cohl och Winsor McCay, inte tecknare i grunden. Det syns, men ändå är hans vackert kolorerade bakgrunder och rörande små rollfigurer tilltalande i sin enkelhet. De klara färgerna måste också gjort sig utmärkt när de projicerades på större yta.

Många andra tidiga animerade filmer är svartvita, eftersom teckningarna i dem fångades på vanlig monokrom film. Fast somliga, som Winsor McCay, färglade en del av sina verk, liksom Georges Méliès på spelfilmssidan, med hjälp av sin hustru handkolorerade han faktiskt hela kortfilmer.

Sorligt nog finns mycket få av Reynuads verk bevarade. Hans affärsverksamhet gick utför när andra filmprojektorer och filmer blev fler och mer avancerade. Strax innan sin död dumpade han det mesta av sin filmproduktion i floden Seine, dock inte Pauvre Pierrot och Autour d’une cabine, en annan av hans tecknade filmer, som handlar om tjuvkikande vid en badhytt. Eftersom filmerna inte distribuerats i någon större skala är det inte troligt att fler av Reynauds verk kan restaureras. Därför blir triangeldramat mellan commedia de’ll arte-clownerna än mer spännande.