Resan till månen: filmen som reste dit ingen rest förut

Stumfilmsbloggens hedrade kollega Henrik driver den utmärkta bloggen: Rymdfilm. Idag slår vi våra kloka tangentbord ihop och skriver en gemensam post om en av de allra tidigaste science fiction-filmerna: Georges Méliès Resan till månen, Le Voyage dans la Lune, från år 1902.


Hela det tidiga rymdäventyret, med ny musik av Air

Stumfilmsbloggen:
Regissören Méliès, som kom från en familj av välbärgade skofabrikörer och själv arbetade i fabriken en period, hade också ett brinnande intresse för teckning och trolleri. (Runt sekelskiftet var nog magishower något av den fräsigate underhållning folk kunde se). Méliès själv arbetade även som illusionist, på sin egen teater, något som satt avtryck i hans filmer. I Resan till månen är det scenografin och effekterna, minst lika mycket som själva historien – och mer än rollfigurerna som fångar tittaren. Berättelsen framförs också som på en teaterscen, med kameran på behörigt avstånd.

Filmen, som hämtar inspiration från en annan science fiction-pionjär: författaren Jules Vernes verk, berättar om en samling astronomer som efter en vild debatt bestämmer sig för att bygga en rymdfarkost och resa till månen. Eftersom hela expeditionen består av män har Méliès, liksom många av sina efterkommande kollegor, petat in kvinnor i minimala dräkter i osannolika roller. Här som assistenter vid raketuppskjutningen. Farkosten lyckas faktiskt ta sin besättning till månen, där de stöter på krigiska utomjordingar som dock visar sig vara rätt lätta att slå ihjäl.

För den som tycker att storyn är tunn kan det vara värt att tänka på filmens utgivningsår, 1902. Resan till månen kom till när filmmediet var nyfött. Att visa filmer för en betalande publik började bli någorlunda vanligt i skiftet mellan 1800 och 1900-talet och då ofta som en del av shower med vanliga teatersketcher, dans och annan underhållning. Sju år innan rymdäventyrets premiär betalade amerikansk publik för att se en några minuter lång film av en kroppsbyggare i olika poser. Att filmer hade en sammanhängade historia, istället för att bara visa en scen eller en serie sketcher, var fortfarande en ny relativt ny företelse, där Méliès låg i framkant.

Kanske kan en modern tittare bortse från historien och betrakta Resan till månen som ett konstverk. Scenerna i rymden, på månens yta eller i astronomernas palats är genomtänkta, kluriga och uppenbarligen skapade av någon som hade vana av att handskas med teaterscenografi. Den nyrestaurerade versionen visar hur filmen var tänkt att visas, när varenda ruta var handkolorerad. Att få se det efter mer än 100 år är nästan lika magiskt som det måste varit att för första gången uppleva rörliga bilder.

Rymdfilm:
Så här 110 år efter premiären kan även en luttrad science fictionfantast skratta till förtjust över alla finurligheter som Méliès bjuder på under de fjorton minuter som hans rymdepos klockar in på. Le Voyage är nämligen inte bara världens första rymdfilm utan också ett veritabelt storverk på specialeffektsfronten. Méliès använder hela arsenalen av rök och speglar från teatervärlden och kombinerar det med snabba klipp och fusk med perspektiven som får de selenitiska krigarna att explodera då man slår dem i huvudet med sitt paraply, och rymdraketen att falla fritt från månen ned under vattnet med en av professorerna hängandes i ett rep på släp. I filmens allra mest berömda scen ser vi månens skiva tonas över i ett ansikte som plötstligt får en rymdraket i ögat. Det är helt enkelt många money shots på kort tid. Denna äldsta sorts stumfilm påminner förstås mycket om pantominteater, och varietékänslan är stundtals påtaglig. Men de många optiska villorna och tricken som endast möjliggörs av den då supermoderna filmkonstens hjälp, gör Le Voyage dans la Lune till en helt banbrytande film och en milstolpe i science fictionhistorien.

Dessutom är den enormt rolig, på ett absurt sätt. Den ena scenen är galnare än den andra. Gänget av ”astronomer” i yviga lösskägg och struthattar med stjärnor måste gå till filmhistorien som tidernas mest överspelande statistgrupp. Armarna flaxar och kropparna vaggar som om de var ett gäng höns som försökte lyfta från marken i en stark orkan. I scenen där raketen ska skjutas iväg som en kanonkula (en idé från Verne) strömmar dessa stolliga professorer in i raketen och vinkas av av ett gäng med lättklädda damer. Sekunden senare landar farkosten på månen och gubbarna strömmar ut, vilt gestikulerande. De viftar med paraplyer och hattar, bugandes och bockandes. Snart blir det natt och alla tar fram varsitt täcke från ingenstans och lägger sig ned och somnar sött. Dagen efter möter de filmhistoriens första rymdvarelser, vars knasiga men våldsamma beteende och stamkrigarlook mer är inspirerad av tidens kolonialistiska syn på ”vilden” än av förebilderna HG Wells och Jules Vernes. Både Wells och Verne skriver förhållandevis modern science fiction som strävar efter att säga något om sin tid. Méliès har inga sådana pretentioner utan vill underhålla och förbluffa. Det lyckas han med! Hans film slutar med en stor strid mellan våra galna professorer och de vilda seleniterna, med mycket rök och blixtar. Utan att avslöja allt för mycket så kan jag säga att det som så ofta i litteratur från det framtidsinriktade tidiga nittonhundratalet blir vetenskapen som går segrande ur striden.

Skräck med Méliès: Andar, skelett och trickfilm

georges melierRegissören Georges Méliès (1861-1938), är kanske mest känd för filmen Le voyage dans la lune, eller A Trip To The Moon, från 1902. Den har fått hjälp att överleva in i modern tid tack vare flera popkulturella referenser, som Smashing Pumpkins remake av den i musikvideon till Tonight, Tonight och att den syns i filmatiseringen av Jorden runt på 80 dagar från 1956. Hans månfilm brukar räknas som den första science fiction-filmen. Men Méliès verkade i fler genrer, han åstadkom också omkring 500 filmer, så han hade ju möjlighet att bredda sig.

En av de filmtyper som Méliès kan räknas som upphovsman till är skräck, hans korta filmsnuttar med dansande djävlar och svävande spöken påminner om hans egen bakgrund som trollkarl och illusionist. Méliès hade kanske på grund av sitt tidigare yrke förstått hur effektiva visuella trick kan vara. Medan de flesta av hans samtida kollegor filmade verkliga händelser eller möjligtvis korta, rakt berättade historier exprimenterade Méliès med att förlägga handligen framåt eller bakåt i tiden, han byggde upp genomarbetade kulisser och insåg tidigt att filmberättelser inte behöver utspela sig i realtid, utan kan skildra ett händelseförlopp längre än de minuter filmen varar.

Méliès var också först med många av de trickfilmstekniker, som sedan blivit allmänt spridda, däribland: stop motion-effekter, slow motion, dubbelexponering och time lapse. Faktiskt är några av hans tidiga filmer i färg, handkolorerade av hans hustru Jeanne d’Alcy.

Exempel på Georges Méliès sinne för mäktiga scenerier syns i Le Monstre, från 1903. Filmen är en variation på det klassiska temat om den levande människan som vill återuppväcka sin döda kärlek. Det går, som Orpheus eller Harry Potter kunnat intyga, sällan vägen:


Makaber dans i Egypten

En tydligare koppling till hans förflutna som magiker syns i Summoning the Spirits, Évocation spirite från 1899. Notera hur filmens trollkarl (som ser ut att vara spelad av Méliès själv)visar att han inte gömt undan något innan han påkallar andarna.


Andevärlden hälsar på

Majoriteten av Méliès enorma produktion har gått förlorad, men så sent som 2005 upptäcktes en låda med filmer av honom, så kanske kan fler dyka upp. Det skulle vara roligt.