En av de vanligaste myterna om stumfilmseran är att det gick vansinnigt dåligt för de stumma skådespelarna när de behövde börja tala. För vissa gick övergången inget vidare, men andra, till exempel svenskarna Greta Garbo och Lars Hansson fortsatte i lysande skådespelarkarriärer på var sitt håll. Andra, som Buster Keaton, klarade inte av att hänga kvar i Hollywoods toppskikt, även om Keatons fall från stjärnstatus blev brantare av hans alkoholmissbruk. Två filmer verkar ha bidragit till idén om hur stumfilmsskådespelare över en natt blev arbetslösa: Singin’ in The Rain från år 1952 och Sunset Boulevard från 1950.
I den glada musikalfilmen Singin’ in The Rain det sent på 1920-talet och den kommersiellt gångbara ljudfilmen The Jazz Singer har haft premiär. Plöstligt måste den odrägliga, men vackra, stjärnan Lina Lamont lära sig att skådespela och tala samtdigt, men hennes nasala, bonninga röst ställer till problem. Talfilmen var verkligen problematisk för vissa, däribland utländska skådespelare: att Lars Hansson fortsatte sin karriär i sitt hemland berodde förmodligen delvis på talets intåg. Superstjärnan Pola Negri, fick ett brutalt avbräck i sin karriär när hennes polska brytning blev uppenbar för publiken.
Ett mer tragiskt porträtt av en slocknad stjärna syns i Sunset Boulevard, där en medelålders stumfilmsdiva drömmer om att få återvända till filmens värld. Instängd i sin gigantiska villa och uppassad av en tystlåten butler drömmer hon om sin storhets dagar. Sunset Boulevard befolkas av riktiga stumfilmsstjärnor, som, mer eller mindre maskerade, spelar sig själva. Filmens forna diva, Norma Desmond, spelas av Gloria Swanson (1899-1983) en 20-talets mest kända skådespelare. Desmonds hus är dekorerat med foton från Swansons egen tidiga karriär: hennes tyste butler (som under filmens gångs ska visa sig vara mer än så) spelas av regissören Erich von Stroheim (mannen bakom till exempel Foolish Wives). Som sig själva ser vi regissören Cecil B DeMille, som regisserat Swanson i hennes ungdomsdagar: Åldrade stjärnorna Buster Keaton, Anna Q Nilsson och H. B. Warner bildar ett melankoliskt bridge-sällskap hemma hos Desmond / Swanson.
Gloria Swanson i filmen For Better, For Worse, från 1919.
I Sunset Boulevard är det från början tydligt att Desmond aldrig kommer att lyckas göra comeback: Hollywood har sprungit förbi henne och vill se andra typer av filmer, med unga stjärnor, castade efter sin tids ideal. I en lite extra tragisk scen försöker en armé av skönhetskonsulter att med slangar, maskiner och klisterremsor förvandla hennes ansikte till en 25-årings. (Här ska väl i och för sig tilläggas att Swanson som den 49-åring hon var när filmen spelades in är otroligt vacker, men, oh well, inte tillräckligt för Hollywood).
Stumfilmsikoner talar, kortspelskväll hemma hos Norma Desmond.
Den verkliga stjärnan, Gloria Swansons karriär gick inte lika illa som den fiktiva Norma Desmonds. Swanson, som var i 30-årsåldern när ljudfilmen slog igenom gjorde flera stora filmer även på andra sidan talet. Men visst, sin stjärnstatus tappade hon med tiden. Under resten av sin karriär spelade hon för det mesta i olika TV-serier. Kanske snarare än talet gjorde hennes åldrande att hon inte längre fyllde sin tidigare roll som sexymbol och diva.
I en scen i Sunset Boulevard bönfaller Norma Desmond den unge manusförfattaren Joe Gillis att inte lämna henne. “Du behövar bara vara vänlig mot mig och ha tålamod”, säger hon. Samma nödrop verkar filmen vilja rikta mot filmindustrin, skvallerpressen och publiken, som konsumerar sina idoler i ett rasande tempo.
En blinkning till Gloria Swanson, och kanske ännu mer hennes Sunset Boulevard-persona dyker upp i TV-serien Angels in America från 2003. Aidssjuke Prior Walter hallucinerar sig till ett rum fyllt av kolonner, statyer och doft av flärd. Sådär som allas vårt undermedvetna ser ut.