The Boat: Följ med Buster Keaton ut på djupet

Ibland vill man bara fredagsmysa och se något lättsamt med småchipsen. Då passar det perfekt med en av Buster Keatons tidiga kortfilmer, de två filmrullar långa two-reelers, som han regisserade, byggde scenerier till och spelade huvudrollen i. Och en av de filmer som kan komplettera popcornskålen med spännande action och många visuella skoj är The Boat (på svenska Söndagsseglaren) från 1921. 

Stillbild från The Boat från 1921, Sibyl Seely och Buster Keaton.
Stillbild från The Boat från 1921, Sibyl Seely och Buster Keaton. CC.

I filmen får vi följa Buster med familj som först under diverse vedermödor sjösätter sin hembyggda båt, och sedan på tokiga sätt hamnar i sjönöd. Historien går i ett snabbt tempo och familjefadern Buster och de två barnen möter olyckorna med samma sorgset uppgivna ansiktsuttryck. Utan att säga för mycket om slutet kan Stumfilmsbloggen konstatera att The Boat fått en god portion av Keatons mörka berättarstil, så pass att riktigt små knoddar skulle kunna bli rädda.

Men för alla er andra, ta på korkbältet och bänka er: https://www.youtube.com/watch?v=mw1-Q_gzjoA

De fyra ryttarna: filmen som lyfte Valentino

Första världskriget sliter sönder länder, kroppar och familjer. Släktingar vänds mot varandra och en tidigare sorglös ung dansör måste bege sig till skyttegravarna. Det, och en hel del annat, handlar The Four Horsemen of the Apocaplypse från 1921 om. Idag kanske mest känd för att vara filmen som gav Rudolph Valentino (född Rodolfo Alfonso Raffaello Piero Filiberto Guglielmi di Valentina d’Antoguolla, 1895 -1926) hans första stora roll.

Poster för filmen The Four Horsemen of the Apocalypse från 1921

Filmen är baserad på boken med samma namn av Vicente Blasco Ibáñez (1867-1928). Manuset skrevs av June Mathis (1887-1927), en av de första kvinnorna att inneha en topposition på filmbolaget MTM/Metro. Det var också Mathis som castade Valentino, som hittills bara gjort mindre filmroller. För regin stod Rex Ingram, som själv var veteran från kriget. De fyra ryttarna blev en kassasuccé, och starten på Rudolph Valentinos (ack så korta) storhetstid. 

Trots att den på sin tid var en stor framgång tillhör inte De fyra ryttarna de stumfilmer vars rykte varat in i vår tid. För en nutida tittare kan berättandet, som börjar med att introducera oss för mannen som ska bli svärfar respektive morfar åt filmens huvudpersoner, kännas som en väl lång startsträcka. Och synen på nationella egenskaper, liksom hur de algeriska soldaterna i den franska armén porträtteras, är svåra att tugga i sig idag. 

Samtidigt är det svårt att inte bli förtjust i greppet att varva de realistiska scenerna från det krigsdrabbade Europa med mardrömsbilder av hur apokalypsens fyra ryttare galopperar fram. Att överhuvudtaget kunna göra något så storslaget och unikt filmiskt måste varit överväldigande för en publik som just börjat vänja sig vid storslagna långfilmer. 

En annan behållning är Rudolph Valentino i rollen som charmören och dansören Julio. När det med moderna ögon kan vara svårt att se hur publik på den gamla onda tiden kunde tycka att en fyrkantig typ som Wallace Beery var het har Stumfilmsbloggen inga problem att se tjusningen i Valentino. Filmvetaren Rune Waldekranz verkar dela den uppfattningen och formulerar det hela utmärkt i Filmens Historia – De första hundra åren: “Valentino väckte i De fyra ryttarna sensation genom sitt animaliskt mjuka och obesvärade sätt att föra sig – en plastik av ovanlig sensuell skönhet”. Det är bara att hålla med. 

Tarzan of The Apes: Klassisk historia bland trädtopparna

filmaffisch för Tarzan of The Apes 1918Sex år efter att Edgar Rice Burroughs (1875 -1950) första roman om djungelpojken Tarzan publicerats hade filmen Tarzan of the Apes premiär. Den är regisserad av Scott Sidney (1872 – 1928) med Elmo Lincoln och Enid Markey i rollerna som Tarzan och Jane.

Filmen följer den övergivne Tarzan från barndomen bland aporna till dess att han blivit vuxen för första gången möter sin Jane – en vid det här laget välkänd historia.

När en ser film från den gamla onda tiden får en, som Stumfilmsbloggen ofta reflekterat över, bevittna en hel del inslag som numera känns ohärliga. FIlmer är barn av sin tid och sitt samhälle. Att filmer från det segregerade 1920-talets USA ger uttryck för en rasistisk världsbild är kanske ingen överraskning. Sidneys Tarzan-filmatisering dras – bland annat – med problemet angående hur de få svarta rollerna skildras. De flesta syns som namnlösa, bastkjolsklädda statisister i djungeln.

Själva filmen är en ganska rak berättelse, utan några överraskningar för den som är det minsta bekant med Tarzan-historien. Ett plus är de fina naturklippen på djur från jordens alla hörn. Tolkningen av den lokala faunan har varit frikostig. Både de riktiga chimpanserna och de skådespelare i apdräkt som spelar mot Tarzan är också festliga att se. I övrigt är det svårt att uppleva Tarzan of The Apes som något annat än ett tidsdokument.

Fascinerande fakta: En annan skådespelare, svenskättlingen Stellan Windrow (anglifiering av det tjusiga namnet Vindruva), påbörjade inspelningar i rollen som Tarzan, men avbröt jobbet för att ta värvning i första världskriget. Eftersom Windrow var mer atletisk än sin ersättare Sidney har scenerna där han svingar sig mellan träden behållits även i den färdiga filmen. 

Och… under 2016 har ju en annan svensk skådis, Alexander Skarsgård, gjort en barbröstad insats som Burroughs djungelpojke. Cirkeln är sluten.

Stumfilmsbloggen associerar till en nutida Tarzanättling. Humorgänget Klungans Mikal som drömmer om att bli uppfostrad av djur. Hans monolog om sin längtan tillbaka till Naturen och ett ädlare, enklare liv hos djuren fångar Burroughs tanke – och dess omöjlighet. Se och lär:

Girl Shy: Harold Lloyd möter kärleken

FilmaffischStumfilmserans tre stora amerikanska komiker: Buster Keaton, Charlie Chaplin och Harold Lloyd, hade alla varsin persona med karakteristiska attribut. Keatons sorgsna stenansikte, prytt av en stråhatt, Chaplins lille luffare i plommonstop, mustasch och för stora skor, samt Lloyds hämmade yngling i tjockskalmade glasögon.

I filmen Girl Shy (1924) med den snitsiga svenska titeln Akta er för flickor har Lloyds tafatte rollfigur arbete som skräddarlärling i en småstad, men drömmer om att göra karriär som författare med sin debutbok – en guide i hur olika kvinnotyper ska snärjas. Medan verklighetens Harold håller på att förgås av genans när han måste laga en reva i en nylonstrumpa, fortfarande placerad på den ärtiga ägarinnans ben, är hans alter ego i guideboken en hårdför man som kvinnorna aaaavgudar. Tipsen i guideboken, som spelas upp som små fantasiscener, dryper av misogyni. I ett av fallen kastar huvudpersonen flappern som ska charmas i väggen, med resultatet att hon slänger sig i hans armar när hon kommit på fötter. (Paus för reflektion om paralleller till nutida guider i raggning).

Efter att ha avslutat sin raggningsguide reser den unge Lloyd till storsta’n för att kränga sitt manus till ett förlag. På tågresan dit lyckas han rädda en knähund, vars matte visar sig vara en charmerande överklasstjej (Jobyna Ralston 1899-1967) i bedårande lockar. En tågromans med inköp av kexpaket och undangömmande av hund följer. Istället för att följa sina egna råd från raggningsboken lever Harold ut en fumlig vänlighet, som visar sig fungera alldeles utmärkt som start för romans, även om trassel i form av en lömsk rival och hånfull förläggare väntar.

Klipp ur Girl Shy, Lloyd som skräddarlärling.

Filmer från 1920-talet speglar en tid där misshandel i hemmet inte betraktades som ett samhälleligt problem, och kanske är det i det ljuset en kan försöka se de mer problematiska scenerna. Filmen blir också mer nyanserad genom att raggningen för det första är fiktion även i filmens värld, och för det andra genom att Harold får sin raggningsbok utskrattad på förlaget. Men visst, när en ser verk från den gamla onda tiden innebär det att en får svälja en del oaptitliga scener. (Och då har vi inte ens kommit in på frågan om hur svarta och asiater porträtteras i tidiga Hollywoodfilmer).

Med det sagt kan Girl Shy vara en trevlig bekantskap: Harold Lloyd och Jobyna Ralston gör en rörande insats som de unga tu och även om de flesta nog kan ana hur det ska gå blev i alla fall undertecknad fångad av historien. Håll dessutom utkik efter sköldpaddan.

Moderna tider: Charlie Chaplin tar jobb vid löpande bandet

Filmaffisch för Chaplins Moderna Tider, bild på Chaplin själv Moderna tider (Modern Tmes) är en osannolik film: en (nästan) stumfilm från 1936, en bra bit efter talfilmens segertåg över bioduken. (Alla som kan sin musikaltrivia och har sett Singin’ in the Rain vet ju att The Jazz Singer, som visserligen inte var först med ljud, men kommersiellt framgångsrik, hade premiär år 1927). Den är regisserad av Charlie Chaplin (1889-1977) och kategoriseras i likhet med många av hans andra filmer som en komedi, ändå utspelar den sig under den stora depressionens massarbetslöshet.

Att människor i alla tider upplevt att de lever i den yttersta moderniteten är inte konstigt, vi är alltid längst ut på tidsaxeln (om en köper linjär tid, men…). Under 30-talet var det kanske ändå en känsla som var mer motiverad än tidigare. Ett nytt världskrig hägrade, samtidigt som industrin effektiviserades och världen tog ett steg till in i globaliseringens tidsålder.

Charlie Chaplins djupa engagemang för samhällsfrågor och social rättvisa präglar Moderna tider, där hjältarna är dels hans klassiska figur The Little Tramp, som nu fått jobb på löpande bandet i en jättefabrik och en hemlös ung kvinna. Båda drabbade av den nya tidens hårda villkor. Bara valet att låta The Little Tramp vara huvudperson blir en tillbakablick till en svunnen tid, innan den typen av filmhjälte med för stora skor och tragikomisk framtoning börjat bli omodern.

Till och med ätandet har effektiviserats i Moderna tider.

Om Stumfilmsbloggen skulle rikta någon typ av kritik mot Chaplin som regissör (varför en nu skulle göra det), så är det hans tendens till känslosmet. 1800-talets melodramer i typ Charles Dickens anda känns ofta närbesläktade med Chaplins universum där personporträtten är grunda men hjälten alltid får flickan och ekonomiskt oberoende på slutet. Filmerna är sevärda ändå, som tittare får man bara lägga förväntingar på självdistans åt sidan och låta sig beröras. Men Moderna tider har knappt kvar något av den Chaplinska sentimentaliteten – kanske får den inte plats bland kugghjulen i den nya tidens jättefabrik. Och utan att spoila slutet kan jag nämna att det inte heller är direkt muntert. (Ursprungligen skulle filmen sluta med att The Little Tramp fick ett sammanbrott, efter att ha förlorat allt och uptäckt att hans tjej gått i kloster, men det blev tydligen för sorgligt, ursprungsslutet finns inte bevarat som film).  Men just sorgsenheten och känsla av att tiden gått både Chaplin själv och hans rollfigur förbi höjer Moderna tider till välförtjänt klassiker-status.

Fascinerande fakta: Charlie Chaplins röst hörs i filmen, det är han själv som sjunger i sång- och dansscenen. Övriga röster i filmen kommer från maskinerna, via radion eller högtalare i fabriken, också ett talande (!) grepp.