Erotikon: livat i de fina salongerna

Erotikon, från 1920, av Mauritz Stiller (1883-1928) är en synnerligen påklädd film, men med ett uttalat otrohetstema. Femme fatalen Irene Charpentier som är gift med den träige professor Leo Charpentier uppvaktas av både baron Felix och sin makes vän skulptören Preben Well. Professorn hyser i sin tur en inte helt obesvarad beundran för sin unga släkting Marthe, som hjälper professorsparet med hushållsarbetet. Med paralleler till skalbaggars parningsmönster och balettscener med intriganta haremsdamer som fond spelar dessa fem karaktärer ut sina känslor mot varandra, med mer eller mindre lyckade reslutat.

 erotikon
Irene Charpentier i karakteristisk pose.

20-talet, med sina kortklippta, rökande kvinnor och flirtande män i dubbelknäppta kavajer verkar ofta förvånansvärt modernt på film. Erotikon tar den nyfunna friheten i relationer till sin spets, (vid filmens premiär hade Ottar just börjat besvara svenskarnas frågor om sex och fortplanting i tidningen Arbetet, en lag från 1915 underlättade skilsmässa, till exempel) och får en modern tittare att känna sig en aning stel. Nuförtiden skulle en romantisk komedi om ett gift par som vänstrar så mycket de kan och där huvudpersonerna verkar lika ombytliga i sin kärlek som de polygama skalbaggarna, knappast produceras av Hollywood-maskineriet. Slående är också att nästan ingen i det kärlekskranka sällskapet, med undantag för den unga Marthe, spelad av Karin Molander(1889–1978), framstår som särskilt sympatisk. Filmens engelska slogan “A Daring Tale of Modern Love” passar fortfarande.

En annan punkt där dagens tittare blivit prydare är att det faktum att Marthe är professorns syskonbarn. Idag är det hög obehagsfaktor på kärleksrelationer mellan släktingar, men för den som läser 1800-talsromaner (Mansfield Park och Jane Eyre är två exempel) verkar kusinromanser varit mer regel än undantag. Här ska väl ifochförsig tilläggas att det på ganska många håll utanför Västvärlden fortfarande är vanligt.

Även om filmens karaktärer inte är vidare tilltalande är deras omgivningar det. Stillers filmer känntecknas av hans känsla för miljöer och i Erotikon pågår det pikanta spelet i eleganta våningar, i luften och på Kungliga Operan i Stockholm där balettdansöser och levande hästar intar scenen, som ändå blir en kuliss för huvudpersonernas flirtande i salongen. Irene Charpentier, gestaltad av den ärtiga Tora Teje (1893–1970) är värd att se bara för sin enorma garderob.

Samtida kritiker, som inte var särskilt sålda på handlingen uppskattade också filmens skönhet. Svenska dagbladet kallade det: en sann lisa att få se människor i hyggliga kläder och med normalt hår efter de evinnerliga bondefilmerna samt konstatera, att Amerika ingalunda har monopol på lyxfilmer i raffinerad uppsättning. Och lyxfilmer i raffinerad uppsättning är ju aldrig helt fel.