Var gång det närmade sig till ett avgörande överväldigades hon av blygsel och blev plötsligt iskall av rädsla och motvilja. Ty var gång, då ögonblicken kom, läste hon i mannens blickar hans hjärtas outgrundliga råhet: hon läste så tydligt som om det stått skrivet på ett vitt papper, att det som för henne var ett helt nytt liv, kanske undergång, kanske räddning, det var för honom ett galant äventyr; hon läste, att det som i hans ögon egentligen var ett snedsteg, som han skulle ha överseende med blott så länge som det beredde honom nöje; och hon läste att han inte blott ämnade överge henne mycket snart utan att han också hade för avsikt att lugna sitt samvete genom att visa henne sitt förakt.
Texten ovan, från Martin Bircks ungdom av Hjalmar Söderberg (honom gillar Stumfilmsbloggen skarpt) sammanfattar dilemmat som filmen Diary of A Lost Girl (orginaltitel: Tagebuch eine Verlorenen) från 1929 belyser. Det har visserligen gått 28 år mellan romanen och filmen, men att kvinnor drabbas hårdare än män av att ha ett sexliv utanför äktenskapet stämmer ännu vid filmens tid.
I filmens första scen får tittarna en illustration av vad konsekvenserna för en affär kan bli: Kvinnan, som dessutom är ekonomiskt beroende av mannen, hennes arbetsgivare, blir förvisad från hemmet där hon varit hushållerska. Nästa gång tittarna ser henne är hon död. Mannen ifråga, apotekaren Robert Henning sitter orubbat kvar i sitt hem, och har raskt ersatt sin hushållerska med en ny.
Men nästa person att drabbas av samhällets straff för en ogift graviditet är, som genom en poetisk rättvisa, Hennings egen dotter: Thymian. Hon spelas av Louise Brooks (1906–1985), som inte bara personifierar 20-talets skönhestideal, utan som också övertygar i rollen som naiv ung flicka. Thymian antyds ha blivit lurad och tvingad till det som orsakat hennes graviditet. Ändå straffas hon. Hennes barn lämnas bort och den samtida publiken förväntas förstå det mycket ödesdigra i att lämna ett spädbarn hos en så kallad barnmorska. Thymian själv skickas till en uppfostringsanstalt där ledningen verkar ha förläst sig på de Sade. Och därmed har filmen knappt börjat.
Gymnastik på anstalt.
Diary of A Lost Girl är en film med ett uppdrag. Regissören Georg Wilhelm Pabst (1885 – 1967) vill upplysa oss, sin publik, om hur den som bemöts med straff och hårdhet knappast kommer att vilja anpassa sig och peka på dubbelmoralen i att mannen som förstört den unga Thymians chanser i livet själv obekymrat kan fortsätta sitt syndiga leverne. Alltihop säkert angeläget för en publik på 1920-talet, men dagens sociala problem ser annorlunda ut. I alla fall delvis.
Mer slående än filmens budskap är, nuförtiden, dess ljussättning och berättarteknik. När Thymian virder huvudet i profil genomlyses hennes ena öga så att det reflekterade ljuset gnistrar ut i rummet och hennes ansikte blir nästan självlysande. Pabst är också en regissör som förstår tricket att inte berätta för mycket. Istället för att visa ett helt brev får vi se några rader, konsekvenserna av de rader vi inte fått se spelas upp på duken.
Den typen av berättande blir kvar i minnet efter filmen. Tillsammans med en påminnelse om att sexualupplysning och preventivmedel kan göra skillnaden mellan liv och död.
Glad Pride förresten.