Faust: Gösta Ekman möter demoner

Få är tillfällena då Stumfilmsbloggen saknat en hemmabio mer än vid Faust-tittandet. Filmens absolut största behållning är det mäktiga bildspråket, där ljus och skugga kontrasterar mot varandra på ett renässasporträttsaktigt sätt. Dubbelexponering låter djävulen sväva över stadsvyer och breda hela sin mörka kappa över himlen, en scen som ger den inre gothen ståpäls.

Lite fakta: Faust kom 1926 och har den stilige Gösta Ekman (1890–1938) i huvudrollen. Filmen är regisserad av Friedrich Willhelm Murnau (1888–1931), som ofta skildrat människans mörkare sidor och drifter, antingen i form av hennes egna moraliska tillkortakommanden som i Phantom eller förkroppsligat av ett monster som i “Nosferatu”.


Hela Faust, tyvärr i rätt kass upplösning.

Murnaus Faust har undertiteln “en tysk folksaga”, en upplysning till tittaren om att han inte baserat sin film på Goethes bok med samma namn. Andra har dock inte hållit med och herr Goethe får credd som manusförfattare till filmen på IMDB. Fast, nog finns många drag av grymma sagor i filmen, Grimm-stämningen blir extra tydlig genom att historien utspelar sig under medeltiden. Grundhistorien i Faust är en klassisk moralisk diskussion om människans kapacitet att göra både gott och ont. En representant för det goda laget: en ängel, slår vad med det onda: satan, om människan Fausts själ. Mörkrets makter menar att de kan få över honom på sin sida, lyckas de ska de få ta kontroll över Jorden.

Temat är med andra ord de eviga frågorna: Hur fri är människan att välja onda eller goda laget? Vad får oss att, trots att vi oftast vill göra gott, begå gräsligheter mot vår nästa?

För att vinna vadet och därmed kontroll över mänskligheten tar demonen Mephisto, i Emil Jannings (1884-1950) gestaltning, en tripp ner till jorden och hem till alkemisten Faust. Denne är förtvivlad över att varken med bön eller vetenskap kunna stoppa pestepedimien som härjar runt om honom. Därför kallar han till sig mörkrets makter. Satans hantlangare erbjuder honom krafter att bota sjukdomen, under ett dygn får han deras magi till sitt förfogande. När tiden håller på att rinna ut frestar den lurige Mephisto den åldrade alkemisten med ett erbjudande han inte kan tacka nej till: att bli ung på nytt. Därmed förlänger han sitt avtal med demonen.

Som man kanske kan räkna ut blir den unge stilige Fasut inte en alltför trevlig person när han plöstligt har djävulsk makt att få alla sina önskningar uppfyllda. Mest illa ut råkar hans stackars flickvän Gretchen (som sannerligen måste stå under magiskt inflytande, det är svårt att förstå vad hon annars skulle se i Faust som dyker upp från ingenstans och tvångshånglar med henne).

Men unge Faust, liksom Anakin Skywalker i Darth Vaders skepnad, har fortfarande spår av godhet i sig. Filmens kanske största problem är dock lite detsamma som Star Wars-filmernas: I båda fallen verkar dessa ondingar blivit mer eller mindre lurade att gå över till den mörka sidan. Istället för att lockas dit av girighet eller maktbegär har de haft ädla syften: att rädda sin stad undan pesten eller sin fru undan en för tidig död. Därmed blir Faust-rollen i den här filmen en naiv yngling som inte inser vilken skada han gör, snarare än en människa i kamp med sina egna mörka önskemål. Mindre spännande dilemma, men fortfarande en spektakulär film med en sällsynt lurig ondskans tjänare. Emil Jannings kroppspråk och listiga smil räcker bara det för att göra den sevärd.

Kuriosa: Leni Riefenstahl provfilmade för rollen som Gretchen, men den gick till Camilla Horn (1903 -1996).

Sista skrattet: du kan checka ut men aldrig komma härifrån

Hotell dyker upp här och där i populär- och finkulturen: en plats där man bor, men inte är hemma, där man kan stanna för en kort tid, eller tills man mött sitt öde, som i Döden i Venedig. I Eagles gamla slagdänga är hotellet en plats man inte kan lämna, medan Leonard Cohen sjunger om att “få huvud” av någon som kanske är Janis Joplin på en obäddad säng i Chelsea Hotel. I Friedrich Wilhelm ”F. W.” Murnaus (1888 – 1931) Sista skrattet är hotellet, med sin blandning av glamorösa gäster och horder av tjänstefolk, där smuts och fattigdom existerar parallellt med förgyllda karmar och marmorgolv, den ena halvan av filmens universum. Dess andra halva består av hyreskaserner, där trasklädda barn leker i rännstenen.

Filmens namnlösa huvudperson rör sig mellan dessa båda världar. I sitt arbete som hotellportier, eller tamburmajor (det är ett så fint ord att det måste användas) är han en någorlunda respekterad medlem av hotell Atlantics tjänstefolk. Hemma i fattigkvarteren är han en auktoritet som likt värdig gammal björn lufsar fram i sin guldbeslagna uniform. Vi som betraktar honom anar dock tidigt att den lilla ställning som vår hjälte lyckats skapa åt sig själv inte kommer att vara.

Snart går saker också utför. Den värdige portiern blir fråntagen sin titel och degraderad till att arbeta som handduksräckare på herrtoaletten. Förnedringen genomförs av en sidbenad och kliniskt oberörd hotelldirektör, som tvättar händerna efter att ha vidrört trotjänaren han just berövat all stolthet. Det är nu snarare en strykrädd cirkusbjörn som lunkar hem mot slummen. För att inte helt tappa ansiktet försöker han dölja det som hänt, och lyckas i smyg byta om till sin gamla uniform när han närmar sig hemmet.


Öppningsscen, med synnerligen modernt komp.

Sista skrattet (tyska titeln: Der letzte Mann), är intressant i flera av sina filmtekniska grepp. Det är en av de första filmerna som använder rörlig kamera, enligt IMDB monterad på en gammal barnvagn. Kamerans öga följer med vår tyste, namnlöse huvudperson genom stadens gator, som i skräckfyllda trickscener består av lutande fasader, på väg att slutgiltigt krossa en redan knäckt man.

Kamerans blick visar inte allt. Murnau och manusförfattaren Carl Mayer (1894–1944) låter tittarna själva fylla i detaljerna. Ofta stannar kameran kvar utanför när en person går in i ett rum, ibland kan vi se en skymt av siluetter genom fönstret, ibland står själva svängdörren kvar i fokus, på andra sidan ett mörker.

Filmens tragedi sker i det lilla, ett ensamt människoöde i en myllrande stad. Men vaktmästaren kan också ses som en av alla de som på grund av fattigdom aldrig kan behålla makten över sin tillvaro. Och den gruppen är desto större.

Murnau och Mayer ville låta filmen sluta i tragik, men filmbolaget krävde ett lyckligt slut. De sista minuterna består därmed av en av filmhistoriens mest sötsliskiga vändningar, (tänk Harrison Fords voiceover i Bladerunner). Om den samtida publiken trodde på huvudpersonens räddning går inte att veta, men regissören verkar inte göra det.

Diary of A Lost Girl: Socialpolitik och anstalt

Var gång det närmade sig till ett avgörande överväldigades hon av blygsel och blev plötsligt iskall av rädsla och motvilja. Ty var gång, då ögonblicken kom, läste hon i mannens blickar hans hjärtas outgrundliga råhet: hon läste så tydligt som om det stått skrivet på ett vitt papper, att det som för henne var ett helt nytt liv, kanske undergång, kanske räddning, det var för honom ett galant äventyr; hon läste, att det som i hans ögon egentligen var ett snedsteg, som han skulle ha överseende med blott så länge som det beredde honom nöje; och hon läste att han inte blott ämnade överge henne mycket snart utan att han också hade för avsikt att lugna sitt samvete genom att visa henne sitt förakt.

Texten ovan, från Martin Bircks ungdom av Hjalmar Söderberg (honom gillar Stumfilmsbloggen skarpt) sammanfattar dilemmat som filmen Diary of A Lost Girl (orginaltitel: Tagebuch eine Verlorenen) från 1929 belyser. Det har visserligen gått 28 år mellan romanen och filmen, men att kvinnor drabbas hårdare än män av att ha ett sexliv utanför äktenskapet stämmer ännu vid filmens tid.

I filmens första scen får tittarna en illustration av vad konsekvenserna för en affär kan bli: Kvinnan, som dessutom är ekonomiskt beroende av mannen, hennes arbetsgivare, blir förvisad från hemmet där hon varit hushållerska. Nästa gång tittarna ser henne är hon död. Mannen ifråga, apotekaren Robert Henning sitter orubbat kvar i sitt hem, och har raskt ersatt sin hushållerska med en ny.

Men nästa person att drabbas av samhällets straff för en ogift graviditet är, som genom en poetisk rättvisa, Hennings egen dotter: Thymian. Hon spelas av Louise Brooks (1906–1985), som inte bara personifierar 20-talets skönhestideal, utan som också övertygar i rollen som naiv ung flicka. Thymian antyds ha blivit lurad och tvingad till det som orsakat hennes graviditet. Ändå straffas hon. Hennes barn lämnas bort och den samtida publiken förväntas förstå det mycket ödesdigra i att lämna ett spädbarn hos en så kallad barnmorska. Thymian själv skickas till en uppfostringsanstalt där ledningen verkar ha förläst sig på de Sade. Och därmed har filmen knappt börjat.


Gymnastik på anstalt.

Diary of A Lost Girl är en film med ett uppdrag. Regissören Georg Wilhelm Pabst (1885 – 1967) vill upplysa oss, sin publik, om hur den som bemöts med straff och hårdhet knappast kommer att vilja anpassa sig och peka på dubbelmoralen i att mannen som förstört den unga Thymians chanser i livet själv obekymrat kan fortsätta sitt syndiga leverne. Alltihop säkert angeläget för en publik på 1920-talet, men dagens sociala problem ser annorlunda ut. I alla fall delvis.

Mer slående än filmens budskap är, nuförtiden, dess ljussättning och berättarteknik. När Thymian virder huvudet i profil genomlyses hennes ena öga så att det reflekterade ljuset gnistrar ut i rummet och hennes ansikte blir nästan självlysande. Pabst är också en regissör som förstår tricket att inte berätta för mycket. Istället för att visa ett helt brev får vi se några rader, konsekvenserna av de rader vi inte fått se spelas upp på duken.

Den typen av berättande blir kvar i minnet efter filmen. Tillsammans med en påminnelse om att sexualupplysning och preventivmedel kan göra skillnaden mellan liv och död.

Glad Pride förresten.