Metropolis, 1927, är en film som, enligt Stumfilmsbloggen, borde vara svår att överföra till teaterscenen. Men just det har regissören Malin Stenberg gjort. Metropolis, en pjäs baserad på Thea von Harbous (1888–1954) roman, (en vidarebearbetning av manuset till den ursprungliga filmen), har premiär på Stockholms Stadsteater lördag 7 februari, 2015.
Grot och de andra arbetarna, foto: Petra Hellberg.
Ett av skälen till att filmen verkar svår att göra pjäs av är dess storslagna bildspråk. Filmen Metropolis regissör, Fritz Lang (1890–1976), samarbetade med filmfotografen Eugen Schüfftan (1893 -1977) som byggde upp jättestaden som gett namn åt filmen i miniatyrformat. Modellerna av skyskrapor och hussiluetter som dramatiskt sträcker sig mot den silverfärgade filmhimlen gör att staden i sig känns som en av filmens huvudpersoner. Genom sin kultstatus som tidig science fiction har Metropolis också bidragit till senare coola framtidsstäder på film. (Paus för att leta upp Blade Runner – den bra versionen – på det världsomspännande internet och kolla in en av Metropolis arvtagare).
Som pjäs är Metropolis mycket mindre storslagen. Fritz Lang hade ettusen statister, Stadesteaterns version har 15 skådespelare. På den relativt lilla scenen, med minimal dekor blir också stadsbilden mindre central. Arbetarna i fabrikerna som håller igång Metropolis industri är här klädda i lack-rockar och hättor av gummi(?)-remmar med en vagt kinky känsla. När de rytmiskt mimar fram sitt arbetspass, ackompanjerade av elektronica blir det hela i stället nära – och publiken befinner sig, liksom arbetarna, mitt ibland maskinernas slammer. Just den bankande rytmen återkommer föreställningen igenom, som ett eko av stadens pulserande hjärta.
Sekreteraren Josaphat och dennes arbetsgivare: Joh Fredersen, spelade av Eva Melander och Robert Fux, foto: Petra Hallberg.
Det teateruppsättningen tappat i storslagenhet tar den delvis igen genom att skruva upp knasometern på karaktärerna. Framförallt Metropolis överhuvud, affärsgeniet Joh Fredersen, har i Robert Fuxs gestaltning gått från kyligt beräknande byråkrat till megaloman serietidnings-skurk. Flera andra roller, som i filmen framstår som platta klyschor har fått något mer av en personlighet på teaterscenen. Albin Flinkas version av överklassonen Freder har aningen mer liv än originalet, (då spelad av Gustav Frölich, 1902-1987). Kristofer Kamiyasu som arbetsledaren Grot lyckas med att på secnen göra filmens “väktare av maskinens hjärta” till en riktig människa.
Och tjoföljt vad det går undan. I synnerhet under andra akten när staden är på väg att falla och människorna i den ger efter för desperationen (eller i Joh Fredersens fall fullständigt galenpanne-läge). Men även på scenen lider Metropolis av många av filmens svagheter. Arbetarnas andliga ledare Maria framstår i båda fallen mest som en mesig söndagskole-fröken och upproret hon leder resulterar aldrig i någon annan utveckling än möjligen en aningens gnutta sympati för de underlydande från deras även i fortsättningen orubbade herre, kärlekshistorien mellan Maria och Freder är fortfarande lika blek. Manuset var filmens svaga punkt (och värt att tänka på är att Metropolis floppade när den gick upp på bio 1927, det är först senare den fått sin kultstatus) och fortsätter att vara det även sen det omarbetetas för teatern.
Hela Fritz Langs Metropolis.
Fascinerande fakta: Hitler och Goebbels gillade filmen, och ska enligt legenden ha erbjudit Fritz Lang en tjänst som propaganda-filmmakare. Lang, som var av judisk börd lämnade Tyskland för USA, men hans fru – Metropolis manusförfattare Thea von Harbou – blev kvar, gick med i nazistpartiet och arbetade med att göra propgandafilmer för dem. Hon internerades efter krigets slut.