Etikettarkiv: metropolis

Bio Rio visar Metropolis med levande musik

På lördag, 4 juni, klockan 19 visar den fina biografen Rio, i Stockholm, Fritz Langs storslagna epos.

Stumfilmsbloggen drog ett mejl med frågor till Christopher Nelson, filmare, DJ och konstnär som håller i arrangemanget.

Hur uppstod idén till arrangemanget? Varför blev det just Metropolis?

Musikerna i the Metrophonic orchestra

Jag har alltid varit lite smått besatt av den här filmen, så länge jag kan minnas. Det enormt starka bildspråket, den fantastiska scenografin. Alla dom tilltufsade gatubarnen som Lang och hans team samlade in i hundratals på Berlins bakgator inför inspelningarna. Dom barnen hittar man inte i statistkatalogen precis…

Sen finns det alla märkliga turer kring den färdiga filmen som spreds världen över och klipptes om i alla möjliga och omöjliga versioner sen dess tillblivelse 1928. På något sätt har filmen uppviglat till det egna skapandet. Klåfingriga människor världen över har tänkt ”den är för lång och krånglig”, ”jag kan göra den fulländade versionen av denna film!” och sen har dom allt som oftast gått vilse i processen. Likt i en labyrint där man inte hittar vare sig ut eller tillbaka till ursprungsplatsen. (Det var ju delvis därför det inte gick att hitta en fullständig version av filmen för en helt nyligen. Och då med delar av materialet förstört och knappt uthärdligt att se på. Det är också därför vi kör den äldre versionen, där många scener fattas, men finns beskrivna med text istället.) Men, lusten till det egna skapandet, som har haft denna näst intill hypnotiska dragningskraft på så många klåfingriga människor världen över, smittade även oss i The Metrophonic Orchestra. Vi har inte gett oss in i klippningslabyrinten (än), men vi har väl skapat musik och en ljudbild som jag tror påverkar sättet man ser filmen på. Vår musik är allt annat än traditionell stumfilmsmusik. Vi försöker ta till vara på de suggestiva och ockulta elementen i filmen. Staden själv är filmens huvudperson, som en egen organism, där dess enskilda organ slåss om om inflytande. Lang själv sägs ha varit mest intresserad av relationen mellan just staden (organismen) och det ockulta (vetenskapen), det är i det spänningsfältet där magin uppstår, där det slår gnistor. Det är här vi har lagt vårt musikaliska fokus. Vi har också en läggning för det teatrala, där vår kostym och scenografi växer ut som en förlängning av filmens värld, ut i biosalongen.

Har ni haft liknande visningar förut, hur har intresset varit?

Under påskhelgen gjorde vi två utsålda och mycket uppskattade föreställningar på biograf Spegeln i Malmö. Det var helt fantastiskt! Den sista kvällen kombinerades med en retrofuturistisk fest där flertalet i publiken också hade klätt ut/upp sig i de mest fantasifulla klädkreationer man kan tänka sig, retro-science fiction där kreativiteten blomstrade i full prakt. Många har ett speciellt kärleksförhållande till denna film och har väntat länge på just ett sånt här evenemang känns det som..

Det är en oslagbar känsla att spela för en koncentrerad biopublik. Det blir en sån närvaro i luften att man försetts i en slags trance, jag tror det är just den känslan som är drivfjädern för mig. Att försättas i ett annat medvetandetillstånd.

Kommer vi få chans att se fler stumfilmskonserter ned er i framtiden?

Konstellationen av musiker har varierat lite beroende på vad vi har haft för projekt för stunden. Innan har vi till exempel gjort Dadaistiska filmkollage, där musikerna varit mer av typen improvisationsmusiker a la Fylkingen. Det är också det som känns spännande med projektet, att det kan föra en var som helst i framtiden. Det finns många filmer jag skull vilja göra musik till. Men jag tror Metropolis kommer leva vidare ett tag till. Några biografer har börjat höra av sig och förhandlingar pågår om föreställningar till hösten.

Science-fiction klassikern Metropolis hittar till teatern – och det blir fullt ös

Metropolis, 1927, är en film som, enligt Stumfilmsbloggen, borde vara svår att överföra till teaterscenen. Men just det har regissören Malin Stenberg gjort. Metropolis, en pjäs baserad på Thea von Harbous (1888–1954) roman, (en vidarebearbetning av manuset till den ursprungliga filmen), har premiär på Stockholms Stadsteater lördag 7 februari, 2015.

Metropolis - Kristofer Kamiyasu som Grot

Grot och de andra arbetarna, foto: Petra Hellberg.

Ett av skälen till att filmen verkar svår att göra pjäs av är dess storslagna bildspråk. Filmen Metropolis regissör, Fritz Lang (1890–1976), samarbetade med filmfotografen Eugen Schüfftan (1893 -1977) som byggde upp jättestaden som gett namn åt filmen i miniatyrformat. Modellerna av skyskrapor och hussiluetter som dramatiskt sträcker sig mot den silverfärgade filmhimlen gör att staden i sig känns som en av filmens huvudpersoner. Genom sin kultstatus som tidig science fiction har Metropolis också bidragit till senare coola framtidsstäder på film. (Paus för att leta upp Blade Runner – den bra versionen – på det världsomspännande internet och kolla in en av Metropolis arvtagare).

Som pjäs är Metropolis mycket mindre storslagen. Fritz Lang hade ettusen statister, Stadesteaterns version har 15 skådespelare. På den relativt lilla scenen, med minimal dekor blir också stadsbilden mindre central. Arbetarna i fabrikerna som håller igång Metropolis industri är här klädda i lack-rockar och hättor av gummi(?)-remmar med en vagt kinky känsla. När de rytmiskt mimar fram sitt arbetspass, ackompanjerade av elektronica blir det hela i stället nära – och publiken befinner sig, liksom arbetarna, mitt ibland maskinernas slammer. Just den bankande rytmen återkommer föreställningen igenom, som ett eko av stadens pulserande hjärta.

Metropolis, Joh Fredersen och Josaphat

Sekreteraren Josaphat och dennes arbetsgivare: Joh Fredersen, spelade av Eva Melander och Robert Fux, foto: Petra Hallberg.

Det teateruppsättningen tappat i storslagenhet tar den delvis igen genom att skruva upp knasometern på karaktärerna. Framförallt Metropolis överhuvud, affärsgeniet Joh Fredersen, har i Robert Fuxs gestaltning gått från kyligt beräknande byråkrat till megaloman serietidnings-skurk. Flera andra roller, som i filmen framstår som platta klyschor har fått något mer av en personlighet på teaterscenen. Albin Flinkas version av överklassonen Freder har aningen mer liv än originalet, (då spelad av Gustav Frölich, 1902-1987). Kristofer Kamiyasu som arbetsledaren Grot lyckas med att på secnen göra filmens “väktare av maskinens hjärta” till en riktig människa.

Och tjoföljt vad det går undan. I synnerhet under andra akten när staden är på väg att falla och människorna i den ger efter för desperationen (eller i Joh Fredersens fall fullständigt galenpanne-läge). Men även på scenen lider Metropolis av många av filmens svagheter. Arbetarnas andliga ledare Maria framstår i båda fallen mest som en mesig söndagskole-fröken och upproret hon leder resulterar aldrig i någon annan utveckling än möjligen en aningens gnutta sympati för de underlydande från deras även i fortsättningen orubbade herre, kärlekshistorien mellan Maria och Freder är fortfarande lika blek. Manuset var filmens svaga punkt (och värt att tänka på är att Metropolis floppade när den gick upp på bio 1927, det är först senare den fått sin kultstatus) och fortsätter att vara det även sen det omarbetetas för teatern.

Hela Fritz Langs Metropolis.

Fascinerande fakta: Hitler och Goebbels gillade filmen, och ska enligt legenden ha erbjudit Fritz Lang en tjänst som propaganda-filmmakare. Lang, som var av judisk börd lämnade Tyskland för USA, men hans fru – Metropolis manusförfattare Thea von Harbou – blev kvar, gick med i nazistpartiet och arbetade med att göra propgandafilmer för dem. Hon internerades efter krigets slut.

Metropolis: i maskinens hjärta

Metropolis (1927) var den första filmen någonsin att skrivas upp på UNESCO:s Memory of the World List år 2001, drygt sjuttio år efter att filmen hade premiär 1927. Att filmen lyckats fortleva genom decennierna som en av filmhistoriens mästerverk beror i första hand inte på dess storslagna proportioner (den tog över två år att spela in med ett enormt antal statister och en budget på över 200 miljoner dollar) och inte heller på dess kommersiella framgång (som var måttlig och nästan försatte filmbolaget UFA i konkurs). Nej, den är snarare ihågkommen som den sista stora filmen i den tyska expressionistiska eran, och som det yttersta exemplet på denna film med sitt strama formspråk, pessimistiska världssyn och människor nästan fullkomligt underkastade sin miljö.

Metropolis handlar om en värld styrd av maskiner. Ovan jord bor de som administrerar maskinerna och under jord de som håller maskinerna igång. I underjorden lever människorna som kuggar i den maskin de tjänar, medan de i staden Metropolis lever i uppsluppen dekadens och överflöd. Till den underjordiska världen söker sig den unge Freder, son till Metropolis enväldige härskare Joh Fredersen, för att, som hans älskade Maria ständigt upprepar: vara det hjärta som binder hand och huvud samman.

Tyvärr har filmen som berättelse, eller politisk skildring betraktat knappast åldrats med värdighet. Snarare är den löjeväckande och på sina ställen skrattretande.


(Spola fram till mitten av klippet och bedöm själv)

Fritz Lang själv avskydde filmen, och skyller bland annat på sitt ointresse i politiska frågor (“You cannot make a social-conscious picture in which you say that the intermediary between the hand and the brain is the heart. I mean, that’s a fairy tale” [citatet är förstås från Wikipedia]). Hans intresse låg istället hos maskinerna och det är också där filmens verkliga hjärta ligger.

De starkaste scenerna i filmen är de där miljöerna spelar huvudrollen: nere i maskinens hjärta där människorna rör sig i en koreografi som maskinen framtvingar, eller stadens stora salar där en människa förblir knappt synlig intill de stora portar som leder in till maskinens administration. Kopplingen mellan film och arkitektur, som var så typisk för tysk expressionism, kommer också till sin fulla rätt i Metropolis. Det var troligen den första film som iscensatte en vision om framtidens städer som sedan kom att prägla filmhistorien (ta stadsmiljöerna i Bladerunner (1982) som ett sentida exempel).

Varför skriver jag då detta om Metropolis? I januari hade Cinemateket i Stockholm en visning av en ny version av filmen från 2010, med över en timme nyfunnet material, och med nykomponerad musik framförd live av Matti Bye med band. Och jag måste få avsluta med att säga något om framförandet. Det är enormt klarsynt av Matti Bye att inte försöka framhäva berättelsen, som tidigare versioner av filmen gjort, utan istället helt fokusera på filmens verkliga huvudpersoner – staden och maskinerna. Med en arsenal av slagverk, mellotroner, syntar och elektroniska effekter (och naturligtvis en vanlig flygel), framkallar han en klangvärld helt i fas med maskinernas obetvingliga arbete, som bådar om en katastrof när maskinen väl stannar. Jag hoppas att just denna version kommer på DVD.

/Gunnar