Veckans filmis: Mauritz Stiller

Mauritz StillerMauritz Stiller (1883 -1928), eller som hans ursprungliga namn var, Moshe Stillers, barndom skulle kunna vara hämtad från någon av den tidiga filmens snyftarhistorier. Född i Helsingfors av en judisk familj av polsk-rysk härkomst blev Stiller tidigt faderlös. Snart skulle han vara helt föräldrarlös: Efter sin mors självmord togs den fyraårige Stiller in som fosterbarn av föräldrarnas bekanta. Familjen såldde hattar, men deras fosterson verkar tidigt ha intresserat sig för scenkonst. Redan som 16-åring medverkade han i uppsättningar på Folkteatern i Helsingfors.

Eftersom hans far var rysk medborgare kallades den unge Stiller in för militärtjänstgöring i tsarens armé (detta under en synnerligen orolig epok i Europas historia), men lyckades fly till Sverige år 1900. Här fortsatte han sin skådespelarbana för att som 29-åring värvas till AB Svenska biografteatern, som regissör och skådespelare.

I filmhistorieböcker brukar Mauritz Stiller omnämnas vid sidan av regissörskollegan Victor Sjöström. Bredvid honom har Stiller kommit att hamna en aning i skymundan. (Både Sjöström och Stiller är idag dock mer ihågkomna än stackars Georg af Klercker). Utöver kollegan har Stiller också hamnat i skuggan av sin protegé Greta Garbo, i ganska många sammanhang omnämns han främst som den som upptäckte henne.

Garbo spelar i Stillers idag mest kända verk, Gösta Berlings saga, som på många sätt är typisk för hans filmskapande: Det är en Selma Lagerlöf-filmatisering, miljöerna är storslagna med många vackra naturscener och temat en aning melodramt.

Stiller Jaenzon 1922

Stiller och Jaenzon under inspelningen av Gunnar Hedes saga, en annan av Stillers Selma Lagerlöf-filmatiseringar.

Just miljöerna, som också är ett resultat av Stillers samarbete med filmfotografen Julius Jaenzon (1885 – 1961) är än idag är slående. Naturen sätter stämningen i scenerna, antingen genom att stryka under rollernas situation, som när Elsalill i Herr Arnes pengar förtvivlad irrar genom en mörk vinternatt, eller genom att kontrastera mot huvudpersonens sinnesstämning, som när modern som just förlorat sitt barn vandrar genom en vårlig björkskog i Madame de Thebes.

Föräldralösa barn, som huvudpersonerna i de ovan nämnda filmerna återkommer ofta i Stillers verk. Även om de var vanligare på tiden när människor dog yngre och socialtjänsten inte inrättats (stumfilmer av andra regissörer med föräldralösa i huvudrollen är till exempel The Man Who Laughs och I lifvets vår) och därmed också vanligare i konsten, är det svårt att inte dra en parallell till Stillers egen uppväxt. Som finskfödd, judisk, östeuropé och homosexuell hade han ju också flera skäl att känna sig utstött ur majoritetssamhället. Kanske är det därför han kan få oss, tittarna, att sympatisera med den som står utanför. Gösta Berlings kamp mot sina egna demoner blir förståelig och gentemot sir Archi, mördaren i Herr Arnes pengar känner vi, liksom Elsalill, en motvillig sympati.

Historien om den föräldralösa pojken som växte upp till regissör fick inte ett helt lyckligt slut: Stiller lyckades aldrig i Hollywood, konflikter med filmbolaget MGM, som värvat honom och Sjöström gjorde att han aldrig fick avsluta filmen Fresterskan, från 1926, där Garbo spelade huvudrollen, som han först anställts för att regissera. Året efter att han återvänt till Sverige från USA dog han av lungproblem, bara 55 år gammal.

Som om det inte vore illa nog blev en stor del av hans filmproduktion förstörd i en brand år 1941. En liten ljuspunkt är att flera filmer dock kunnat återskapas och att andra återfunnits, däribland Madame de Thebes från 1915.

Fascinerande fakta: Mauritz Stiller nämns i Karl Gerhards visa Det rara gamla paret. Stiller hade en hund vid namn Charlie, som enligt legenden var uppkallad efter Charles Magnusson, vd för Svenska Biografteatern.

Bra inkörsport: Erotikon, partnerbyte i synnerligen raffinerade miljöer och än mer raffinerade kläder.