Hotell dyker upp här och där i populär- och finkulturen: en plats där man bor, men inte är hemma, där man kan stanna för en kort tid, eller tills man mött sitt öde, som i Döden i Venedig. I Eagles gamla slagdänga är hotellet en plats man inte kan lämna, medan Leonard Cohen sjunger om att “få huvud” av någon som kanske är Janis Joplin på en obäddad säng i Chelsea Hotel. I Friedrich Wilhelm ”F. W.” Murnaus (1888 – 1931) Sista skrattet är hotellet, med sin blandning av glamorösa gäster och horder av tjänstefolk, där smuts och fattigdom existerar parallellt med förgyllda karmar och marmorgolv, den ena halvan av filmens universum. Dess andra halva består av hyreskaserner, där trasklädda barn leker i rännstenen.
Filmens namnlösa huvudperson rör sig mellan dessa båda världar. I sitt arbete som hotellportier, eller tamburmajor (det är ett så fint ord att det måste användas) är han en någorlunda respekterad medlem av hotell Atlantics tjänstefolk. Hemma i fattigkvarteren är han en auktoritet som likt värdig gammal björn lufsar fram i sin guldbeslagna uniform. Vi som betraktar honom anar dock tidigt att den lilla ställning som vår hjälte lyckats skapa åt sig själv inte kommer att vara.
Snart går saker också utför. Den värdige portiern blir fråntagen sin titel och degraderad till att arbeta som handduksräckare på herrtoaletten. Förnedringen genomförs av en sidbenad och kliniskt oberörd hotelldirektör, som tvättar händerna efter att ha vidrört trotjänaren han just berövat all stolthet. Det är nu snarare en strykrädd cirkusbjörn som lunkar hem mot slummen. För att inte helt tappa ansiktet försöker han dölja det som hänt, och lyckas i smyg byta om till sin gamla uniform när han närmar sig hemmet.
Öppningsscen, med synnerligen modernt komp.
Sista skrattet (tyska titeln: Der letzte Mann), är intressant i flera av sina filmtekniska grepp. Det är en av de första filmerna som använder rörlig kamera, enligt IMDB monterad på en gammal barnvagn. Kamerans öga följer med vår tyste, namnlöse huvudperson genom stadens gator, som i skräckfyllda trickscener består av lutande fasader, på väg att slutgiltigt krossa en redan knäckt man.
Kamerans blick visar inte allt. Murnau och manusförfattaren Carl Mayer (1894–1944) låter tittarna själva fylla i detaljerna. Ofta stannar kameran kvar utanför när en person går in i ett rum, ibland kan vi se en skymt av siluetter genom fönstret, ibland står själva svängdörren kvar i fokus, på andra sidan ett mörker.
Filmens tragedi sker i det lilla, ett ensamt människoöde i en myllrande stad. Men vaktmästaren kan också ses som en av alla de som på grund av fattigdom aldrig kan behålla makten över sin tillvaro. Och den gruppen är desto större.
Murnau och Mayer ville låta filmen sluta i tragik, men filmbolaget krävde ett lyckligt slut. De sista minuterna består därmed av en av filmhistoriens mest sötsliskiga vändningar, (tänk Harrison Fords voiceover i Bladerunner). Om den samtida publiken trodde på huvudpersonens räddning går inte att veta, men regissören verkar inte göra det.