I dessa dagar av oroligheter i Öst passar det bra med en blick tillbaka, till 1924 närmare bestämt, och filmen Sovietskie igrushki, eller Soviet Toys. Den här tio-minutersrullen innehåller en inte helt subtil propaganda mot den övergödda kapitalisten och en rättrådig arbetare, men Stumfilmsbloggens favorit är ändå Gustav Vasa-lookaliken som dyker upp efter några minuter.
Soviet Toys är skapad av Dziga Vertov (1896–1954) och är den första animerade filmen från Sovjets statliga filmkommitté.
För några år sedan tryckte den statliga kinesiska tidningen China Daily en satirteckning på sin ledarsida. Den föreställde tibetaner i långa tunikor som leende dansar och spelar på cymbaler. Bredvid tibetanerna står en gubbe i kavaj med huvudet nedkört i sanden, så att han inte kan vare sig se eller höra den lyckliga minoritetsbefolkningen. Runt halsen har gubben i kavaj en skylt med texten: West.
Ungefär lika subtil i sin kritik av västelandets förmodade hållning är Neobychainye priklyucheniya mistera Vesta v strane bolshevikov, eller The Extraordinary Adventures of Mr West in the Land of the Bolsheviks från 1924. Filmen är regisserad av Lev Kulesjov (1899–1970), lärare på filmskolan i Moskva, en av världens första, och i rollerna ser vi flera av hans elever. Kulesjov undervisade för övrigt Sergei Eisenstein, som vidareutvecklade hans experiment med filmmontage och gjorde det till en av sina kännetecken.
Filmens Mr. West är en naiv amerikan som tillbringar en ganska stor del av filmen med att vifta med den amerikanska flaggan eller gapa förfärat. Han reser till dåvarande Sovjet, skyddad av en cowboy-livvakt och övertygad om att alla bolsjeviker är brutala skurkar. På plats i Moskva lurar en grupp fifflare honom att tro att de är en gammal adelsfamilj som blivit av med allt de äger under revolutionen. De tar honom på turer runt staden, pekar på ruiner och förklarar att det är allt som finns kvar av universiteten, Mr West förfasas och blir än mer övertygad om boljsevikernas ondska.
I detta galet ruffiga sällskap utspelas komediens mest lyckade humorscener. Fifflarna är skönt samvetslösa, utsätter varandra för slapstickvåld och sin gäst för närmanden från “grevinnan”, spelad av Aleksandra Khokhlova (1897–1985), som visar hela tandköttet när hon ler och kryper på tok för nära inpå den nervöse Mr West.
Mr. West får rättrådig guidning, till sist
Efter diverse förvecklingar hamnar dock till slut stackars Mr West i händerna ordningsmakten, de riktiga bolsjevikerna. Han inser sitt misstag, förstår hur lyckligt det sovjetiska folket är och telegraferar hem till sin fru för att be henne sätta upp Lenins porträtt på väggen. Ett gott slut, med andra ord. Men från och med skurkarnas försvinnande från handlingen tappar också filmen all sin avsiktliga humor. För dem som företräder den sovjetiska regimen kan man inte driva med. En del oavsiktilga roligheter, som att det lyckliga fria folket illusteras i en masscen av marschernade militärer, dyker dock upp. Bilden av Sovjet blir knappast mer nyanserad när möjligheten att få gå i militärparader används som ett bevis på folkets frihet.
Att Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets Potemkin,1925) är ett beställningsjobb är svårt att missa. Den Sovjetiska ledningen ville hylla minnet av det försök till revolution som 1905 startades i Odessa och understöddes av besättningen på Potemkin som gjort myteri. Därmed sällar den sig till en sorts filmer som vi sett flera exempel på de senaste åren: Filmer som återberättar verkliga händelser, men utan dokumentärens skakighet och med en linjär dramaturgi som oftast saknas i verkligheten (Till exempel: The King’s Speech, Milk, Gudar och människor och The Social Network). Filmen inleds med ett Lenin-citat och fortsätter i samma anda.
En aning ironiskt, men Pansakryssaren Potemkin i restaurerad form visas nu på bio i USA, landet med kanske störst kommunistskräck av alla i världen.
Sergei Eisenstein, regissören, har gjort sin hemläxa: tsarväldets företrädare, förkroppsligade av skeppets befäl och senare av det ansiktslösa ledet av militärer i knähöga stövlar som slår ner resningen, är utan tvekan på de ondas sida. Matroserna som startar upproret står påfallande ofta med sina muskulösa överkropppar avklädda och blickar in i solljuset. På textskyltarna syns uppmaningar som: “Vi måste stödja våra bröder, arbetarna” och “Mödrar och bröder, låt inget splittra oss”.
Filmens vändpunkt och starkaste scener utspelar sig i Odessatrappan när upproret slås ner av militären (i verkligheten skedde skottlossningen på gatorna nedanför trappan). Med korta klipp av olika händelseförlopp: en kvinna blir skjuten och tappar taget om sin barnvagn, militären avancerar, en gumma skriker in i kameran, barnvagnen skenar nedför trapporna, drar Eisenstein ut på ögonblicken och håller kvar deras stämning. På sin tid, när film oftare följde teaters uppbyggnad och skildrade händelseförlopp linjärt, var det nyskapande. Idag känns greppet mindre originellt. De stereotypa rollerna, som mer företräder en samhällsklass än en person, bidrar också till att Pansakryssaren Potemkin åldrats mer än många samtida filmer.
Som tidsdokument är Potemkin dock synnerligen aktuell idag. Rent filmhistoriskt var Eisenstein banbrytande med sin berättar- och klippteknik. I det globala medielandskapet är filmen ett exempel på hur foto och rörliga bilder skapar vår uppfattning om en händelse. Den skenande barnvagnen nedför Odessatrappan har blivit sammankopplad med upprorsförsöket 1905, på samma sätt som filmen av hur en ung man, som kanske hette Wang Weilin, stoppar en stridsvagn genom att bara ställa sig i vägen, representerar blodbadet på Himmelska fridens torg, 1989. Skillnaden är att den första scenen är regisserad och ljussatt, den andra en filmsnutt av verkligheten som smugglades ut ur Kina för att kunna visas. Ofta är de fiktiva bilderna, Vietnamkrigsfilmerna, koncentrationslägerssklidringarna, de som gör djupast intryck på oss. Något som Sovjetregimen var tidiga med att förstå. Idag återstår frågan om hur resningarna i Turkiet och Egypten kommer att filmatiseras och vilka symboler som blir deras Odesstrappa.
/Ada