Nuförti’n: Buffy tappar rösten

Joss Whedon (1964-) var enligt egen utsago trött på skräckfilmsstereortypen att den snygga, blonda tjejen måste dö. Därför skapade han först filmen och sedan teve-serien om tonårstjejen Buffy Summers, som är blond, snygg och smart och som delar ut minst lika mycket stryk som den mest hårdkokta filmskurk. (Den kommande filmen: Buffy the Vampire Slayer, som troligtvis har premiär 2012 är varken skriven eller regisserad av Joss Whedon, som inte är nöjd med hur filmbolaget hanterat hans skapelse).

I serien, som i Sverige gick under namnet Buffy och vampyrerna, måste Buffy och hennes vapendragare Willow och Xander möta demonerena, vampyrerna och de andra representanterna för mörkrets makter som hemsöker deras småputtriga hemort Sunnydale. Under ett av fjärde säsongens avsnitt: Hush, när seriens huvudpersoner hunnit börja på college, dyker några av historiens läskigaste demoner upp i form av de likbleka, svävande och stelt grinande gastarna kallade “The Gentlemen”. Ännu läskigare blir det av att The Gentlemen styr över vansinniga demonslavar i lädermasker och tvångströjor, som får sköta grovjobbet när de slaktar sina offer. När denna demonhop anländer till Sunnydale börjar de sina illdåd genom att beröva stadens innvånare sina röster.

Reslutatet blir ett avsnitt där nästan två tredjedar av tiden inte innehåller någon talad dialog. Precis som i klassisk stumfilm kan karaktärerna ändå ha diskussioner som är tydliga för publiken, där mimik och gester förmedlar det de vill ha sagt. Xanders flickvän Anya (en dödlig tjej som tidigare fungerat som hämndens demon och som ännu inte lärt sig det sociala spelet människor emellan) gör olämpliga gester inför de andra, där hon tidigare skulle kommit med ett olämpligt uttalande. Den stora skillnaden från filmen innan ljudfilmen är förstås att karaktärerna i Buffy är medvetna om sin stumhet, här blir den en av dramats drivkrafter.

I klippet nedan kommunicerar Buffy och hennes vänner en hel massa utan ljud. Här har också det gamla stumfilmsknepet att använda textskyltar för att driva den dialog som inte går att mima kommit till heders i ny tappning.

(De första sekunderna funkar inte) Buffy och hennes vänner instrueras av den bedårande bibloterkarien Mr. Giles. Joss Whedon har sagt att han bestämde sig för att skriva avsnittet Hush efter att seriens rappa dialog fått väl mycket uppmärksamhet.

/Ada

The sinking of the Lusitania: tecknad tragedi

När passagerarfartyget Lusitania, som var på väg från New York till Liverpool, England, med omkring 2000 passagerare ombord sänktes av en tysk torped år 1915, tog USA ett steg närmare att delta i första världkriget. Bland de 1198 människor som dog när Lusitania sjönk var nästan 200 amerikaner och bland dem fanns flera kända namn. När nyheten om tragedin nådde allmänheten fanns troligtvis ett annat skeppsbrott färskt i minnet hos både britter och amerikaner: Titanic hade förlist tre år tidigare och tagit 1517 personers liv.

Kanske bidrog det, liksom bestörtning över att den tyska militären attackerat ett civilt fartyg till att just Lusitanias öde skulle få en så framträdande roll i det politiska spelet. År 1915 avslutade Tyskland sin krigföring via ubåt. När de upptog den igen 1917, gav sig USA in i kriget.

British Empire Union WWI poster
Antitysk poster från British Empire Union, torpederingen av Lusitania syns i nederdelen.

En annan faktor bakom att händelsen levt kvar och fått vikt i historieskrivningen är en filmatisering: The Sinking of The Lusitania, från 1918. Mannen bakom filmen var den amerikanske serietecknaren Winsor McCay (1869?-1934) , känd för berättelserna om pojken Nemos äventyr i drömriket, men också för sina animerade filmer, däribland Gertie the Dinosaur. The Sinking of The Lusitania, som kom till fyra år efter filmen om den glada dinosaurien har en mer genomarbetad miljö. Till skillnad från den svartvita miljön i Gertie är den senare filmen kolorerad i en rad gråa nyanser. Havsvågorna och rökslingorna som vecklar ut sig är både vackra och hotfulla. När katastrofen väl är ett faktum blir bilden betydligt mer dramatisk, den som sett James Camerons Titanic kan känna igen sig i sjunkandet.


Hela The Sinking of The Lusitania. Intressant att veta: Den sista överlvande från förlisningen, Audrey Lawson-Johnston som var tre månader gammal då, dog i januari 2011. Hon och hennes bror räddades tack vare sin barnflicka som fick dem med sig på en livbåt.

/Ada

Gösta Berlings saga: skönheten i mörkret

“Hon stod tyst och betraktade uselheten framför sig, de röda svullna händerna, den utmärglade gestalten och det härliga huvudet, som ännu i förfall och vanvård strålade i vild skönhet”. Beskrivningen gäller Gösta Berling, så som majorskan på Ekeby träffar honom för första gången i Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga från 1891. Just scenen ovan, där majorskan räddat Gösta Berling från att fullborda sitt självmord i en snödriva, är inte med i Mauritz Stillers (1883-1928) filmatisering från 1924. En av flera avvikelser från orginalboken, som bidrog till att Selma Lagerlöf var långt ifrån nöjd med hur Stiller handskats med hennes verk. Trots att hon på telefon gått med på att godkänna manuset och stå med i förtexterna blev hon inte glad över det färdiga resultatet när hon väl fick se det. Sedan tidigare var hon skeptisk till Stiller som regissör, eftersom hon tyckte att han ändrat för mycket i hennes En herrgårdsägen när han filmatiserade den under titeln Gunnar Hedes saga, 1923.

På en punkt stämmer filmen dock väl med beskrivingen ovan. Lars Hanson (1886-1965), som spelar Gösta Berling, är en sällsynt vacker skådespelare. Gösta Berlings saga var filmen som gav både honom och nykomligen Greta Garbo skjuts in till Hollywoodfilmen. Samtida recensenter instämmer i hans tjusighet, i termer som idag klingar en aning olämpliga skrev Stockholms Dagblad: Den rent maskulina skönheten, den virila trollkraften hos denne typiske svensk, i vars obehärskade temperament ofta snillets glans och förkrosselsens tårögda vekhet bryter fram som sol ur mörka moln, har Lars Hanson lyckats framställa på ett sätt, som ställer denna prestation högt även vid sidan av hans främsta scenskapelser(…). Den, som till äventyrs ännu skulle vilja förmena att film inte kan vara konst, blir här motståndslöst övertygad. DN instämmer: Han är tillräckligt vacker, tillräckligt manlig, tillräckligt intensiv. (Tack till svenska filminstitutets arkiv för recensionerna)


Gösta Berling och Elisabeth Dohna på slädfärd. Fascinerande fakta är att vargarna som jagar släden spelas av polishundar, men eftersom hundarna tyckte att det var skoj att springa efter släden viftade de på svansen och såg inte tillräckligt farliga ut. Filmteamet löste problemet genom att fästa vikter i deras svansar.

Men Gösta Berling som karaktär är mer än ett vackert ansikte. På engelska har filmen fått titeln The Atonement of Gösta Berling, alltså ungefär, Gösta Berlings botgöring, och på sätt och vis är det en passande titel. Trots att Selma inte uppskattade filmen har Stiller genom att lyfta ut en hel del av bihandlingarna och sidokarakaktärerna från boken lyckats göra Gösta Berlings egen utveckling mer central. Kvar står sagan om en människa som brottas med sin egen destruktivitet, en destruktivitet som blir hjälpt på traven av brännvin. Gösta Berling är inte så mycket ett offer för omständigheterna som en antihjälte i klorna på sina inre demoner.

Filmens hjältinna, den unga grevinnan Elisabeth Dohna, spelad av en 19-årig Greta Garbo (1905-1990) är också en av filmens behållningar. Med hennes (ja, det är en klyscha när man skriver följande om Garbo, men ändå) androgyna utseende och nyanserade skådespel blir Elisabeth Dohna inte lika mycket oskuldsfullt barn som i orginalberättelsen, utan en vuxen kvinna med egna demoner att stå emot.

gösta berling saga garbo hansonKärlekshistorien mellan den gifta grevinnan och den avsatte prästen får också mer utrymme i filmen och trots sitt aningens påklistrade slut, är mörkret från romanen bevarat mellan de två.

Gösta Berlings saga har givits ut i flera olika klippningar, men den senaste, med nyskriven musik av Matti Bye är den mest kompletta. Ännu saknas flera delar av originalfilmen. Men de dryga tre timmar bevarad film som finns är, trots att Selma Lagerlöf själv inte skulle hålla med, en gripande tolkning av en svårspelad krönikeroman.

/Ada

Stumfilm i verkligheten: Körkarlen (1921) i Huddinge

Om stumfilm, och om Victor Sjöströms filmer i synnerhet, kan man aldrig skriva tillräckligt, men det är ändå inte det som jag ska ägna mig åt nu. Istället ska jag skriva om en visning av Sjöströms Körkarlen (1921) som jag nyligen bevistade.

Okej då, ett par ord om filmen till att börja med. Körkarlen bygger på Selma Lagerlöfs bok med samma namn. Filmen handlar om den in i hjärteroten förbittrade David Holm som i sin färd mot botten försöker dra med sig så många han kan, allra helst sin förrymda fru, men som efter en våldsam död på nyårsaftonens tolvslag får följa dödens körkarl på en odyssé genom natten där han blir varse om det lidande han orsakat. Filmen blev en succé, mycket tack vare dess nyskapande filmiska effekter.

Körkarlen visades i helgen i Huddinge Kyrka i Stockholm, med improviserad musik framförd på kyrkoorgel av Hans Ove Olsson.

Valet av lokal är intressant. Kanske fungerar kyrkor särskilt väl för stumfilmsvisningar. Det är lokaler som är avsedda för musik och ofta utrustade för ändamålet (en kyrkoorgel har ett bredare register än man kan tro). Det kräver också sällan THX-anpassade salonger, eller ens avancerade projektorer (stumfilmens bildspråk är i sig så utstuderat och dramatiskt att det kan projiceras på en näsduk och fortfarande vara trollbindande). Nackdelen är förstås att kyrkans bänkar är avsedda för moralisk fostran snarare än tillbakalutad njutning, vilket kan göra filmen kännas extra lång.

Film i Huddinge kyrka

Visningen organiserades av Hans Ove Olsson och Elisabet Brander som står bakom musikverksamheten i Huddinge kyrka. Inspiration kom från Hedvig Eleonora kyrka där man hösten 2010 visade Murnaus Faust (1926). Även då till kyrkorgel. Att visa film i kyrkor verkar inte vara någon ny företeelse, och ämnet kommer troligen att återkomma här på Stumfilmsbloggen.

Visningen i Huddinge planerades dock som en engångsföreteelse, men vem vet, kanske blir det fler.

3 gånger: stumma skräcködlor

Alla barn och många vuxna skulle vilja ha en egen dinosaurie. Den som hade en velociraptor i koppel skulle inte direkt behöva oroa sig för lösa kamphundar. Den som var barn 1914, och bosatt i USA, hade chansen att se dinosaurier på film. Då visades serietecknaren Winsor McCays (1869?-1934) animerade film Gertie the Dinosaur på kringresande vaudeville-shower för första gången. Filmen, som är en av de tidigaste tecknade filmera, ritades ruta för ruta av McCay, eftersom detta var innan tekniken att måla tecknade serier på genomskinlig film så att bakgrunden kunde återanvändas till flera rutor var påkommen. Med ganska stor sannolikhet är Gertie den första dinosaurien som synts på film, hon räknas också som den tidigaste tecknade karaktären, alltså en animerad roll med egen personlighet.

När Gertie the Dinosaur visades upp stod Winsor McCay framför duken, klädd som cirkusdomptör med piska och gav henne order. Pumpan som han kastar till henne visades först upp utanför duken, samma trick gäller på slutet när McCay försvann bakom duken för att sen dyka upp i filmen.


Stumfilmsbloggens husnörd berättar att det är helt korrekt att Gertie sväljer en sten, apatosaurier gjorde det, liksom vissa av nutidens fåglar (typ undulater) för att lättare smälta växterna de åt. Gertie är troligtvis en apatosaurie, vilket är samma sak som en brontosaurie, fast med rätt beteckning. (Tack husnörd)

Fler dinosaurier dyker upp i The Lost World, 1925, baserad på Sherlock Holmes skapare, sir Arthur Conan Doyles roman från 1912. I berättelsen visar det sig att dinosaurierna inte är helt utrotade, på en ogästvänlig plats i Amazonas lever fortfarande urtidsödlorna, såväl som andra utdöda djur och en klan grottmänniskor fortfarande kvar. En expedition ger sig dit och äventyr uppstår. Värt att veta är att Wallace Beery (1885-1949), som här spelar upptäcksresanden professor Challenger, och som senare gick vidare till att spela diverse hunkiga Holllywood-roller cirka tio år tidigare gjort sig ett namn som Sweedie, den svenska husan, en roll han spelade i drag i en rad slaptstickkommedier.


Dinosaurieslagsmål i The Lost World

I The Lost World används modeller och stop-motionteknik för att få till de episka slagsmålscenrerna mellan långhalsen och tyrannousaurus rex, en teknik som använts fram till idag.

Dinosaurierna har inte huvudrollen i Three Ages från 1923, men här finns ändå en av de finaste långhalsödlor, (kanske en diploducus?) som visats på film. Spännande koppling till The Lost World finns i att skurken i Three Ages spelas av Wallace Beery, som senare gjorde proffesorsrollen i The Lost World. Hjälten spelas av Buster Keaton, som i tre olika tidsåldrar måste kämpa med honom om sin älskades hand. Kolla in Three Ages här.

Även om det nu är snart 100 år sedan Gertie roade publiken var kanske inte ens 1910-talets barn de första att drömma om en egen dinosaurie. Redan 1854, kunde Londonborna stifta bekantskap med urtidsödlor i form av statyer som byggts vid Crystal Palace. De dinosaurierna är så fina att de får vara med på bild också.

/Ada