Metropolis: i maskinens hjärta

Metropolis (1927) var den första filmen någonsin att skrivas upp på UNESCO:s Memory of the World List år 2001, drygt sjuttio år efter att filmen hade premiär 1927. Att filmen lyckats fortleva genom decennierna som en av filmhistoriens mästerverk beror i första hand inte på dess storslagna proportioner (den tog över två år att spela in med ett enormt antal statister och en budget på över 200 miljoner dollar) och inte heller på dess kommersiella framgång (som var måttlig och nästan försatte filmbolaget UFA i konkurs). Nej, den är snarare ihågkommen som den sista stora filmen i den tyska expressionistiska eran, och som det yttersta exemplet på denna film med sitt strama formspråk, pessimistiska världssyn och människor nästan fullkomligt underkastade sin miljö.

Metropolis handlar om en värld styrd av maskiner. Ovan jord bor de som administrerar maskinerna och under jord de som håller maskinerna igång. I underjorden lever människorna som kuggar i den maskin de tjänar, medan de i staden Metropolis lever i uppsluppen dekadens och överflöd. Till den underjordiska världen söker sig den unge Freder, son till Metropolis enväldige härskare Joh Fredersen, för att, som hans älskade Maria ständigt upprepar: vara det hjärta som binder hand och huvud samman.

Tyvärr har filmen som berättelse, eller politisk skildring betraktat knappast åldrats med värdighet. Snarare är den löjeväckande och på sina ställen skrattretande.


(Spola fram till mitten av klippet och bedöm själv)

Fritz Lang själv avskydde filmen, och skyller bland annat på sitt ointresse i politiska frågor (“You cannot make a social-conscious picture in which you say that the intermediary between the hand and the brain is the heart. I mean, that’s a fairy tale” [citatet är förstås från Wikipedia]). Hans intresse låg istället hos maskinerna och det är också där filmens verkliga hjärta ligger.

De starkaste scenerna i filmen är de där miljöerna spelar huvudrollen: nere i maskinens hjärta där människorna rör sig i en koreografi som maskinen framtvingar, eller stadens stora salar där en människa förblir knappt synlig intill de stora portar som leder in till maskinens administration. Kopplingen mellan film och arkitektur, som var så typisk för tysk expressionism, kommer också till sin fulla rätt i Metropolis. Det var troligen den första film som iscensatte en vision om framtidens städer som sedan kom att prägla filmhistorien (ta stadsmiljöerna i Bladerunner (1982) som ett sentida exempel).

Varför skriver jag då detta om Metropolis? I januari hade Cinemateket i Stockholm en visning av en ny version av filmen från 2010, med över en timme nyfunnet material, och med nykomponerad musik framförd live av Matti Bye med band. Och jag måste få avsluta med att säga något om framförandet. Det är enormt klarsynt av Matti Bye att inte försöka framhäva berättelsen, som tidigare versioner av filmen gjort, utan istället helt fokusera på filmens verkliga huvudpersoner – staden och maskinerna. Med en arsenal av slagverk, mellotroner, syntar och elektroniska effekter (och naturligtvis en vanlig flygel), framkallar han en klangvärld helt i fas med maskinernas obetvingliga arbete, som bådar om en katastrof när maskinen väl stannar. Jag hoppas att just denna version kommer på DVD.

/Gunnar