Broken Blossoms: Rännstenens ros

Broken Blossoms, 1919, är en sentimental film, med förutsägbar handling och tvångsmatnings-sensmoral. Men den har åtminstone två försonande drag: Lillian Gish (1893 -1993) och en fantastisk scenografi.

Filmen var ett försök av regissören D. W. Griffith (1875-1948) att rentvå sig från de anklagelser om rasism som hans tidigare verk, Birth of a Nation, där Ku Klux Klan spelade en avgörande roll, hade skapat. Och vilket sätt är bättre att profilera sig som icke-rasist än att regissera en film om kärlek över etniska gränser? Fast det är klart, att den unge kinesen Cheng Huan (filmen igenom endast omnämnd som The Yellow Man, den Gule Mannen) verkligen skulle kunna ha ett kärleksförhållande med den vita flickan Lucy, spelad av Lilian Gish, var förstås otänkbart på den gamla onda tiden. Istället blir det faktum att han inte någonsin agerar ut sin åtrå utan istället kysser hennes tröjärm och tillber henne på avstånd ett bevis på hans goda karaktär. Ur dagens synvinkel sett kan Lucy snarare anses olämplig som sexobjekt för att hon går till sängs kramandes en babydocka.


Hemma hos Lucy och hennes far. Det speciella sättet att skapa leendet på ska Lillian Gish själv improviserat fram, Griffith gillade gesten så mycket att hon fick använda den filmen igenom.

Filmens två huvudpersoner möts efter att Lucys far, pugilisten Battling Burrows, misshandlat henne. Lucy flyr sina tragiska hemförhållanden och faller avsimmad genom dörren till Cheng Huans lilla butik. Där sköter han om henne, köper leksaker och blommor åt henne och dyrkar henne på håll.

Griffith försöker onekligen skapa en sympatisk karaktär åt Cheng. Vi förstår att han en gång kommit till England för att upplysa de våldsamma västerlännigarna om Buddhas fredsbudskap, (I filmen illustreras detta med den gyllene regel som återfinns i de flesta av världsreligonerna: Det som är dig förhatligt, skall du icke göra mot din nästa). Trots att han lever i det ruffiga Limehouse hindrar han sina spelkumpaner från att slåss och är den ende som visar stackars Lucy lite välvilja. Filmen kom också i en tid när synen på Asien i allmänhet och Kina i synnerhet inte var vidare ljus: Boken The Yellow Peril, Gula Faran, om Kinas växande ekonomiska makt hade släppts nio år tidigare och var ett tecken i tiden. När det gamla kejsardömet föll och Kina öppnade sig mot omvärlden fruktade många i väst denna nya stormakt.

Trots det är Cheng en stereotyp, spelad av en vit skådespelare, något som för tankarna till vitas hånfulla iscensättande av svarta i “minstrel shows” och i tidiga filmer. Ett märkligt val eftersom andra kineser i filmen spelas av asiatiska statister. Cheng är onekligen godhjärtad, men också ständigt hukande, klädd i traditionella kinesiska kläder och beroende av opium. Även om Griffith försöker bryta mot den samtida bilden av kinesen som lömsk och opåltlig gör han inget försök att bryta mot den västerländska bilden av den östasiatiske mannen som mindre maskulin. Cheng blir förtvivlad över de råbarkade amerikanska sjömännnen han träffar i sitt hemland, handgemäng chockar honom. Till och med hans kärlek blir i någon mån stereotypt kvinnlig, så långt ifrån virilt “manligt” begär man kan komma.

Okej, de goda sidorna: Lillian Gish, som alltid känslig och rörande i sitt spel, lyckas här som 20-åring övertygande spela ett ungt misshandlat barn. Trots filmens känlsomässiga smetighet är det svårt att inte känna för hennes rörande lilla rollperson.

Den andra är miljöerna. Chengs butik med sidenlyktor, blomvaser och kinesiskt siden som vätter ut mot det ruffiga Limehouse. Här får vi tittare följa med till pubar, opiumhålor och boxningsklubbar och bekanta oss med deras luggslitna gäster. Eländet i denna London-slum, liksom de hyfsat endimensionella karaktärerna påminner en aning om Charles Dickens, som om han levat när filmen uppfunnits säkert hade kunnat uppskatta Broken Blossoms.

Filmen är baserad på en berättande dikt, The Chink and The Child, som ingår i Thomas Burkes diktsamling Limehouse Nights från 1917. Dess inledning tycks be om ursäkt för en del av dess plattityder, så med denna inlending i minnet kanske filmen lättare går ner: In our bald speech it must, unhappily, lose its essential fragrance, that quality that will lift an affair of squalor into the loftier spheres of passion and imagination, beauty and sorrow. It will sound unconvincing, a little . . . you know . . . the kind of thing that is best forgotten. Perhaps . . .