Veckans filmis: Matti Bye

Matti Bye har ont i nacken. Han har just kompat F. W. Murnaus Phantom – ett drygt två timmar långt drama med Brott och straff-paraleller om den unge Lorentz Lubotas fall in i brottslighet och sinnesförvirring – på flygel och xylofon. Nu, efter att publiken droppat hem från denna Cinemateket-visning dricker han ett glas vin med Stumfilmsbloggens utsända i Filmhusets foajé.

Förutom att vara Cinematekets stumfilmspianist har Matti Bye också tonsatt DVD-utgåvor av klassiker som Körkarlen och Gösta Berlings saga, samt skrivit musik för talfilm (däribland Maria Larssons eviga ögonblick av Jan Troell) och teater.

Minns du vilken stumfilm som först gjorde något intryck på dig?

“Det var nog första filmen jag spelade till, Pansarkryssaren Potemkin, och det var ju en ganska hård start. Den är väldigt svår att spela till, eftersom den har så speciell klippteknik, man kastas mellan så snabba ryck. Det var svårt att hänga med på, men samtidigt kommer jag ihåg att den gjorde ett väldigt starkt intryck som film. Jag hade aldrig sett något liknande”.

“Jag visste nog inte vad improvisation var, jag var ju bara en klassisk pianist. Improvisation kräver lång erfarenhet, det är ett annat sätt att tänka. Till stumfilm blir filmen formen, den är partituret. Allt finns i filmen; formen tidslängden och dynamiken.”

Potemkinspelningen som Matti Bye beskriver som “en hemsk upplevelse”, gjorde han när han pluggade till klassisk pianist på Södra Latins musiklinje. Den första spelningen på skolans filmklubb ledde till att han blev inbjuden att spela på Cinematekets visningar. Och på den vägen är det.


Matti Bye i Filmhuset. Läs om hans egna iakttagelser från stumfilmsfestivalen i Pordenone här.

När man ackompanjerar en film utan tal menar Matti Bye att man kan välja förhållningssätt till bilderna på duken. I vissa fall är musiken noga angiven, som i filmatiseringen av Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen, Gunnar Hedes saga från 1923:

“Där står det, jag vet inte hur många gånger, i filmtexten att de spelar Mefistovalsen och det går liksom inte att komma förbi. Då har vi faktiskt gjort det, spelat den. Annars tycker jag att det är roligare att man till exempel som med Han som får örfilarna där clownerna har en begravningsmarsch, spelar något som påminner om begravningsmarsch, men inte exakt är det”.

Andra gånger närmar sig musiken ljudeffekter, som när Matti Bye tillsammans med tre andra musiker höll konsert till Nosferatu och hade kopplat en mikrofon till ett stålstift som en av dem drog mot sidorna i en bok. “Det är så mycket böcker i den filmen Jag ville att man skulle höra ljudet av skrift.”

När han spelar tillsammans med andra musiker brukar musiken vara inrepeterad, medan han under dagens spelning gjort en egen “anarkistisk improvisation” till Phantom: “Jag ändrade åsikt om den när jag såg den på stor duk, jag fick bara en annan impuls”.

Matti Bye ser inte som sitt uppdrag att återskapa ett genuint stumfilmssound, framförallt för att ett sådant egentligen inte finns. På tiden då filmen var ung och det kunde finnas två biografer i varje kvarter, där jazzmusiker, orkestrar, stråkar eller klassiska pianister kompade visningarna fanns inte en enhetlig mall för musiken.

“Men det vore jättespännande att få höra, att få vara med… 1922, för att insupa atmosfären. Jag lever mig in väldigt starkt i den tiden, jag älskar mycket från 1910- och 20-talet: arkitektur, design och kläder”.

Vad har du baserat din bild av 20-talet på? Stumfilm?

”Ja, helt och hållet. Som filmen vi såg idag, där kan man se interiörer och hur folk klädde sig, det ger en känsla för den tiden, tycker jag”.

Finns det något stumfilmspianistskrå? Träffar du någonsin andra som gör samma sak som du?

“Ja, absolut det gör jag. Jag var och spelade i San Fransisco nyligen, på en stumfilmsfestival som är fantastisk, San Francisco Silent Film Festival, den kan jag verkligen rekommendera Vi har spelat där två år i rad nu och då är det ju så att man träffar en massa pianister. Och framförallt har jag varit på Pordenones stumfilmsfestival, Le Giornate del Cinema Muto, i flera år. Det är kanske den mest nördiga stumfilmsfestivalen av alla: där är det bara livemusik, nonstop från tio på morgonen till ett på natten och en massa pianister som byter av varandra”.

“Jag är ju inte ensam pianist här, det finns flera som spelar på Cinemateket och många musiker är intresserade av att spela till stumfilm.”

Vad snackar ni om på efterfesterna då?

”Jag tror att det är som när trollkarlar möts på mystiska klubbar och byter knep i hemlighet…Nej, jag vet inte om det är så mycket tekniskt prat. Det som alla verkar vara intresserade av är nya okända stumfilmer. De dyker ju upp lite då och då. Som Phantom, den hittades för bara tio år sedan. Det är lite som när arkeologer plötsligt hittar en försvunnen skatt. Och det alla tycker är roligt är att göra ny musik till en sådan. Det är känslan av att hitta en mumie, en grav. Ingen har sett det här på 100 år och så ser vi det nu”.

“Jag skulle vilja slå ett slag för att starta en stumfilmsfestival i Stockholm också”, tillägger Matti Bye. Stumfilmsbloggen instämmer helhjärtat.

En favoritfilm: “Körkarlen tycker jag är helt fantastisk, den tröttnar jag aldrig på att se.”

Lyssna på:Happy Georges ur Körkarlens filmmusik av Matti Bye. Besök hans hemsida, med mer musik här.

2 reaktioner till “Veckans filmis: Matti Bye”

Kommentarer inaktiverade.