Hugo, (2011, regisserad av Martin Scorcese) är historien om hur en ensam pojke möter en vän, försöker förstå vad som hänt honom själv och vem den gamle mannen i leksaksståndet egentligen är. Under en katedralliknande tågstations välvda tak, i biomörker och i Paris gränder vecklas en berättelse om både Hugos egen, och filmkonstens märkliga barndom upp.
En ganska stor del av handlingen i filmen är hämtad ur verkligheten. Den tidiga filmens legendariska trollkarl, Georges Méliès, hankade sig verkligen fram som leksaksförsäljare i ett litet stånd på sin ålders höst. Hans filmer smältes mycket riktigt ner till skosulor, liksom att han själv förstörde en stor del av sin produktion. Efter en tidig och strålande filmkarriär levde Méliès mer eller mindre bortglömd. I Hugo är det den föräldralöse pojken Hugo Cabret (störande nog uttalat på bred amerikanska) som avslöjar vem den äldre mannen i leksaksbutiken på Montparnasse tågstation egentligen är. Även om så inte var fallet fungerar han som en vägvisare till en ganska så sann historia om en av filmhistoriens största stjärnor.
Filmens huvudperson Hugo (Asa Butterfield), lever gömd på tågstationen och arbetar med att hålla dess stora urverk i form. Därmed är han ständigt omgiven av mekanik: kugghjul, vevarmar och urtavlor. Samma sorts tekniska under som Méliès använde för att skapa filmmagi och som nu syns i miniatyr i form av uppvridbara leksaker i den gamle filmmakarens stånd. Scorsese har skapat tickande mekanisk magi – ironiskt nog i sitt första helt digitalt filmade verk. Att han sen valt att göra den i 3D har resulterat i lite väl många omotiverade kameraåkningar – men det är synd att klaga på en bildvärld som i övrigt är så stiligt hopsatt. Håll förresten koll efter blinkningen till den gamla stumfilmsklassikern Safety Last.
I Hugos värld fungerar järnvägsstationen som ett litet samhälle, där kärleksintriger pågår och förvecklas, Django Reinhardt jazzar loss och Hugo själv försöker klara sig undan Sacha Baron Cohens ryckigt hotfulla säkerhetsvakt. (För övrigt blev dobermannhunden Blackie, som spelar Cohens kompanjon, nominerad till filmpriset Golden Collar. Priset gick dock till en annan stumfilmsrelaterad jycke: terriern Uggie från The Artist).
Historien är lika charmerande som Méliès egna fantasikulisser och små ändringar i den verkliga historien som att Méliès, skulle varit gift med sin skådespelerske-stjärna redan när han var i sin glans dagar, (han hade en annan hustru då, äktenskapet med Jeanne d’Alcy ingick han på sin ålders höst) eller att flickan som bor hos honom skulle vara någon annan än hans barnbarn går att ha överseende med. Stumfilmsbloggen hade dock blivit ännu mer förtjust om filmen klarat Bechdel-testet och låtit någon av de kvinnliga rollerna ha en annan uppgift än att hjälpa fram de plågade männen i sina liv. Hur som helst har Hugo säkert väckt intresse för filmkonsten hos
dagens ungdom, och det är ju värt en hel del bara det.
Fascinerande fakta: Filmen är baserad på en bok av författaren Brian Selznick, som dyker upp som en cameo mot slutet.