I lifvets vår: Giganternas kamp

I lifvets vår från 1912, är regisserad av franske Paul Garbagni och ansågs till och med år 2007 ha gått förlorad, ett öde som drabbat många andra stumfilmer. Silvernitrat, som de gamla filmrullarna innehåller är vansinningt brandfarligt och många filmer har försvunnit eller förstörts. Men negativen till I lifvets vår återfanns av Cinémathèque Française och har nu restaurerats, kopierats och visats på Filmhuset i Stockholm, med ackompanjemang av Matti Bye.

Som om det i sig inte vore häftigt nog är detta den enda film där Sveriges tre mest kända regisörer från stumfilmseran medverkar som skådespelare: Victor Sjöström spelar den stiliga och genomhygglige studenten Cyril Alm. Georg Af Klercker spelar det rundnätta kommersrådet Von Seydling och Mauritz Stiller ikläder sig rollen av den lismande löjtnant Von Plæin.

I lifvets vår kretsar kring flickan Gerda, som efter att hennes ogifta mor dött hamnar i händerna på en samvetslös liga som tvingar henne att tigga på Stockholms gator. Hennes far, den rike von Seydling, vet inte vad som hänt henne, men som tur är räddas hon av den unge Cyril Alm. När Gerda vuxit upp börjar känslor spira mellan henne och hennes räddare, men komplikationer i form av den lurige kvinnotjusaren von Plæin trasslar till det hela. Den vuxna Gerda spelas för övrigt av Georg Af Klerckers fru, Selma.

Med på visningen var Stumfilmsbloggens vän Annika, som är släkt, med Georg Af Klercker. Hon får utvärdera denna Af Klercker-fyllda matiné.

Vad är ditt första intryck nu när du sett filmen?

–Jamen, helt fantastisk! Man borde verkligen få dåna lite oftare i vardagen. Och ha gentlemän som tar emot en när man svimmar.

Vad tycker du om Georg, är han lik din släkt?

– Hakan är kanske lik, inte mig så mycket, men andra.

Filmen i stort då?

– Det här är första stumfilmen som jag sett sen vi såg The General på gymnasiet. Den här var lite mer igenkänning, lite mer Hollywoodkänsla.

Vad tyckte du om Alm?

– Jo, men han var ju the good guy, en hjälte. Stiller däremot, han var en riktigt hal typ.

Du är ju själv fotograf, vad tycker du ur ett professionellt perspektiv?

– Det är förvånande hur pass bra det är, om man tänker på vilken teknik de hade tillgång till. Det är svårt nog att få bilden skarp med digitalkameror. Det är otroligt att det här är framkallade filmrutor.

– Vilket ackompanjemang sen! Jag satt ju och viskade innan och undrade hur han skulle klara det utan noter, hur ska han veta när det blir spännande? Men han kollade samtidigt som han spelade, sjukt imponerande. Det enda som var dåligt var att det var sjukt kallt i salongen. Två getingar på det.

Stumfilmsbloggen tackar för intervjun och tipsar om att man kan lyssna på en Sveriges radio-dokumentär om I lifvets vår här.

/Ada