Ibland tänker Stumfilmsbloggen på att mer är hälften av regissören Victor Sjöströms stumfilmer har gått förlorade och fäller en tår. Framförallt saknas hans tidiga verk. Då är det lite extra härligt när en film som varit förlorad återupptäcks. Judaspengar som hittades under 2017 har restaurerats under åren som gått och bland annat fått nya svenska mellantexter. Den schweiziska distributionskopian som återfanns, hittades i ett franskt arkiv och hade inte oväntat mellantexter på franska.
På filmarvsdagen, 27 oktober, visades den nyrestaurerade Judaspengar på Cinemateket i Stockholm, till liveackompanjemang av Edward von Past och med Victor Sjöströms släktingar i publiken. En introduktion om arbetet med att restaurera filmen hölls föredömligt av Jon Wengström, chef för Filmarkivet.
Vad kan man då säga om själva filmen? Som titeln antyder kretsar handlingen runt svek. Ska den fattige arbetaren Holk (John Ekman, 1880–1949)ange sin kamrat, Blom (Egil Eide 1868–1946), för ett mord han inte har begått? När Holk nu så väl behöver pengarna… Undertecknads allmänna intryck av filmen är att den är påfallande modern, trots att den kan räknas till Sjöströms tidigare produktion. Visst, arbetarlängorna, smutsen och fotogenlamporna doftar 1800-tal, men berättartekniskt går det undan. Men tempot, där handlingen snabbt växlar, gör att filmen berättartekniskt känns nyare än många av dess samtida verk.
Så, alla som har möjlighet att se filmen beordras härmed att göra det. Och så hoppas vi på att det kan finnas fler förlorade filmer att upptäcka i arkiven.
Ibland blir Stumfilmsbloggen extra glad. Det är när en sån här nyhet dyker upp: Att Victor Sjöströms film Judaspengar, som har ansetts vara försvunnen har återfunnits. En kopia med franska och tyska textskyltar har hittats i franska filmcentret CNC:s arkiv.
Så här skriverSvenska filminstitutet om Sjöströms verk från 1915: ”Egil Eide och John Ekman spelar huvudrollerna i detta drama om hur fattigdom och nöd får arbetslös att ange sin felaktigt mordanklagade vän.”
CNC och Svenska filminstitutet kommer nu samarbeta om att restaurera Judaspengar. Stumfilmsbloggen hoppas på en snar visning – och på att de ytterligare 28 Sjöström-filmer som fortfarande är förlorade också de kan dyka upp snart.
Tösen från Stormyrtorpet (1917) är på många sätt en typisk svensk film från tiden strax innan 1920-talet. Den är baserad på en roman av Selma Lagerlöf (precis som Körkarlen, Herr Arnes Pengar, Ingvarsarvet, Gösta Berlings saga och en hel hoper andra titlar). Faktiskt var det publiksuccén Tösen från Stormyrtorpet som var den första av stumfilmserans måga Lagerlöf-filmatiseringar. För regin ansvarar tidens kanske främste regissör Victor Sjöström och som den manlige huvudrollen ser vi superstjärnan Lars Hanson (1886 – 1965). Som många andra av det tidiga nittonhundratalets filmer utspelar den sig i hucklenas och de knuttimrade stugornas tid, som redan då måste ha börjat kännas gammalmodig.
Historien ser ut som följer: Titelns tös: Helga (Greta Almroth 1888–1981), har fött ett barn, trots att hon är ogift. När vi möter henne i filmens början skickar hennes föräldrar henne till tinget för att få barnets far att erkänna faderskapet. Han är dock gift på annat håll och inte vidare sugen på detta. Helga vet att han ljuger när han förnekar faderskapet, men vill inte att han ska svära falskt och på så sätt begå en stor synd. Därför drar hon tillbaka ärendet. Själv är hon redan utstött ur bygemenskapen på grund av affären.
För Selma Lagerlöfs tilltänkta läsare, och även för filmens samtida publik, var historiens inneboende konflikt förmodligen mer rafflande: Helga är, trots att hon begått en sådan hemskhet som att bli mor till ett utomäktenskapligt barn, en god och hygglig person. Något som ju var spännande och oväntat enligt ett samhälle där just den sexualmoralen var vansinnigt hård.
Med nutida ögon är en sån konflikt inte lika spännande. Och att regissören kännt sig tvungen att understryka exakt hur fin Helga är gör att hon mest framstår som en ärkepräktig mesapa. En annan spännande tidsaspekt är att Helgas barn knappt figurerar i filmen, i dag hade den regissör som velat visa sin huvudperson i ett positivt sken enkelt kunnat göra det genom kärleksfulla scener mellan henne och barnet. På tiden när historien utspelar sig (och tidiga 1900-talet när filmen visades) verkar gudfruktan värderats betydligt högre än engagerat föräldraskap.
Även om en nutida tittare kan ha svårt att relatera till det sociala stigmat, finns förstås andra behållningar. En är den alltid sevärde och stilige Lars Hanson, en annan miljöerna och dräkterna, klädmodet i filmen kan uppväcka folkdräktslängtan i de mest förtorkade själar och insikten i en annan tids normer är spännande i sig. Så schas iväg och se den, om inte annat som en upptakt till de helt fantastiska Lagerlöf-filmatiseringarna som den banade väg för.
Fascinerande fakta: Victor Sjöström fick idéen att filmatisera Tösen från Stormyrtorpet efter att ha fått ett brev från den 15 år gamla Gävlebon Alma Olsson, som föreslog att han skulle ta boken (som han då ännu inte läst) till vita duken. Eller som hon själv uttryckte det: “Skulle det månne ej bli ett folkskådespel som alla tycker om? Förvisso, om ni åtar eder det”. Och det hade hon ju rätt i.
Körkarlen, från år 1921, tar sin början vid en dödsbädd. Edit, “en stackars liten slumsyster”, har drabbats av tbc, fast eftersom detta är på den gamla onda tiden kallas sjukdomen lungsot. Nu vakar hennes mor och arbetskamrater i Frälsningsarmén vid sängen. Utanför råder en mörk vinternatt, årets sista dygn går mot sitt slut.
På en annan plats i staden, på kyrkogården, sitter oduglingen David Holm och super med sina kamrater. Han skrämmer upp dem med historien om Körkarlen, den sista själ som dör under året och sedan måste arbeta som Dödens kusk och hämta hem de som lämnar jordelivet fram till nästa nyårsnatt. Konstigt nog dog David Holms kamrat Georges just förra nyårsnatten. När klockan slår tolv har David själv hamnat i bråk och ligger döende. Samtidigt vill Edit träffa honom en sista gång, han är ju hennes dåliga samvete och räddningsprojekt från slitet i Frälsningsarmén. Allt är upplagt för dramatik.
Körkarlen regisserades avVictor Sjöström (1879 – 1960), den svenska stumfilmserans mest kände regissör. Manuset är baserat på romanen med samma namn av Selma Lagerlöf (1858-1940), som ju också var en gigant bland samma tids författare. Idag räknas den som en av stumfilmserans viktigaste verk. Med sitt allvar, sin dramatik och sina filmtekniska finesser är den ett lysande exempel på att stumfilmen var en egen konstform, inte bara ett förstadium till talfilmen. I och med sin ikoniska status känns Körkarlen svår att recensera (typ är choklad gott? Är kattungar det bästa med internet? Är Werner Herzog ett geni?) Svaret är naturligtvis ja. Och ja, Körkarlen är en fantastisk film, liksom boken. (Alla borde läsa Selma åtminstone en gång om året).
Lagerlöf skrev för övrigt Körkarlen efter uppmaning av Svenska Nationalföreningen mot tuberkulos. Där en modern läsare och tittare kanske mest ser en mörk saga där dödens hantlangare blandar sig i människornas liv verkar dess samtida betraktare sett eländet, smittan och den sociala misären.
SVD:s recension av filmen illustrerar de samtida reakationerna bra: Det är svårt att inse, varför ej filmen lika väl som dramatiken skulle ha rätt till realistiskt återgivande av livets avigsidor, i synnerhet som det stumma dramat kanske ofta nog härvidlag har möjlighet att nå ännu högre konstnärliga uttryck än det talade. Vilken åsikt man än må hysa i denna punkt, kan man dock ej annat än stanna i djupaste beundran inför Körkarlens tavlor av mänskligt elände i olika former. Man letar förgäves efter överdrifter, banala teatereffekter, onödigt drastiska moment i spel, maskering och iscensättning; allt är äkta, storartat i sin helgjutenhet och framställt med en beundransvärd säkerhet i blick och grepp. Källa: Svenska Filminstitutets arkiv.
De stora svenska stumfilmsregissörerna Victor Sjöström (1869-1960), Mauritz Stiller (1883 -1928) och Gustaf Molander (1888-1973) har en sak gemensamt. (Egentligen en hel massa gemensamt eftersom de arbetade för samma företag och kände varandra) Men i alla fall: Alla regisserade de filmer med Selma Lagerlöfs romaner som utgångspunkt. Från och med år 1919 hade deras arbetsgivare: Svenska Bio ett avtal med författaren om generell rätt att filma hennes verk. Och filmades gjorde det.
Lyssna på filmvetaren Anders Petterson som berättar om Lagerlöf och stumfilmen. Utmärkande för alla dessa tre regissörer är att landskapet och naturen fungerar som en drivande kraft i handlingen. Storm och kyla hotar huvudpersonerna, dystra landskap illustrerar ett sorgset inre. Det berodde förmodligen på att i det Sverige som Sjöström, Stiller och Molander, alla födda på 1800-talet, växte upp i var kylan och mörkret starkare än idag. År 1919 bestod majoriteten av Stockholms gatubelysning fortfarande av gaslampor som dessutom släcktes efter midnatt. (Tack Wikipedia).
Men greppet att låta naturen fungera som en av rollerna i historien kommer förmodligen också från Selma Lagerlöf. I hennes romaner har naturen både vilja och tanke. Från Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige kommer en beskrivning av hur Blekinges kust möter Östersjön: Tänk nu först och främst på havet! (…) När det kommer in mot land, råkar det på det första skäret. Detta tar det genast väldet över, sliter av allt grönt och gör det lika naket och grått som det självt är. (…) Men så kommer skären allt tätare, och då förstår havet visst, att landet sänder emot det sina minsta barn för att beveka det till mildhet. Det blir också allt vänligare ju längre inåt det kommer, rullar sina vågor mindre höga, dämpar sina stormar, lämnar grönska kvar i sprickor och rännor, fördelar sig i små sund och vikar och blir till sist inne vid land så ofarligt, att småbåtar vågar sig ut på det. Det kan visst inte känna igen sig självt, så ljust och vänligt har det blivit.
I filmatiseringarna av hennes böcker finns naturen i form av iskylan i Herr Arnes pengar, där havet självt håller fast huvudpersonerna på samma plats; slädjakten över isen i Gösta Berlings saga, eller vinternatten runt drinkaren David Holm i Körkarlen
Selma själv gillade för övrigt inte Stillers Gösta Berlings saga och var inte heller allt för förtjust i hans Gunnar Hedes saga (baserad på hennes En herrgådssägen). Hon ansåg att Stiller ändrat för mycket i hennes histrorier. (Vilket han onekligen gjorde, om än med ofta lyckat reslutat enligt Stumfilmsbloggen).
Många av filmatiseringarna verkar också ha tilltalat sina samtida tittare: exempelvis Körkarlen drog storpublik (en lätt överdriven uppgift är att 98 000 stockholmare sett den på bio). Måhända var det den stora mängden 1800-tals berättelser från kyliga skogslandskap som fick Svenska Dagbladets recensent att agående den Lagerlöf-fria storstadskomedin Erotikon skriva att det varit: en sann lisa att få se människor i hyggliga kläder och med normalt hår efter de evinnerliga bondefilmerna samt konstatera, att Amerika ingalunda har monopol på lyxfilmer i raffinerad uppsättning.
Recensenten hade uppenbarligen inte förstått att man aldrig kan få nog av Lagerlöfs berättelser. Aldrig.
